Vi tar det viktigaste först: Första gången jag simmade samlade vi in 18500 tillsammans, 2013 14500, i år:

ÖVER TJUGO TUSEN. Rekordet slaget. TACK TACK TACK. Jag räknar ihop eftersläntrare i veckan som kommer så att vi får en exakt siffra.

Jag har inte mått så bra. I fyra dagar har jag haft ont i huvudet, känt mig yr och varit tung i kroppen. Jag har druckit mycket vatten och försökt ta det lugnt men jag har bara mått sämre. Att inte simma var inte ett alternativ så jag vilade mig så länge jag kunde i soffan, drack vatten och tänkte goda tankar. Åkte sedan ner precis innan registringen stängde och la mig i skuggan. Huvudet dunkade och jag kände mig otroligt seg i kroppen, tung och svag.

Det här går inte, tänkte jag för mig själv, jag kommer drunkna.

Jag skickade ett panikmejl till en mejlinglista och frågade: ”Kan det bero på att jag inte druckit kaffe på fyra dagar?” och fick svaret ”JA”. Sprang till mammas kontor och hällde i mig en halv kopp. Effekten kom omedelbart. VEM visste att man inte kan sluta med kaffe? Jag hade ingen aning.

Men okej, nu var jag lite mer normal. Plötsligt var jag inte livrädd längre och blev istället såhär: BLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLA

Starten var svår, det är väldigt trångt och jag kände redan efter femtio meter att jag var trött (grattis, du har 1750 meter kvar) Efter första bron lossnade det lite och jag kände mig stark i kroppen.

Hela tiden, under hela loppet, hörde jag mina älskade barn och gudbarn och andra barn och Anders och alla andra som följde mig. Mellan kallsuparna tänkte jag Jag är världens lyckligaste och kände mig gråtmild (snart skulle det bli värre)

Det var strömt under broarna och för att ha en chans måste man crawla.

Men om det var strömt under de första broarna så var det STRÖMT under den näst sista, den långa.

Det börjar redan innan man kommer in under bron. Det tar stopp, man simmar på samma ställe. Känslan av att stumma och sedan drabbas av panik tar kanske fem sekunder. Jag började crawla så effektivt jag kunde men var för trött. Kroppen sa stopp. Så jag tog mig fram till väggen under bron och försökte hålla mig fast. En man som stod precis intill försökte peppa.

”Simma så nära kanten du kan”

”Men jag är ju vid kanten”

Ungefär här brister det. Jag är helt övertygad om att jag inte kommer klara det och börjar gråta. Jag gråter hulkgråt och trycker pannan mot väggen. Händerna försöker febrilt hålla fast vid väggen när strömmen vill skjuta mig tillbaka dit jag kom ifrån.

”Jag lider med dig” säger snälla mannen.

”Simma nära kanten” säger han sedan igen.

”Men jag ÄR ju vid kanten, VAD MENAR DU?”

Men han menade ju bara precis just det, simma nära kanten.

Jag grät lite till, paniken gick över och jag försökte vända ”buhu” till ”NEJ NU JÄVLAR”.

Och så gjorde jag det. Jag vrålsimmade mig igenom skiten och kom ut på andra sidan och jag har faktiskt ingen aning om hur det gick till.

Sedan grät jag lite i vattnet på andra sidan och försökte ladda för nästa bro som var nästan lika jävlig. Men i slutet av den bron, i det ljusa hålet där framme kunde jag se målskylten.

Och så var jag över mållinjen.

Och när jag passerat speaker och iskall sötvattensdusch så stod mitt hejagäng och ropade på mig.

ALDRIG känner jag mig så älskad och stöttad som när jag kommer fram och ser alla dessa människor.

Som var: mina barn, mina föräldrar, min syster, Åsa och Anders, Fanny och Ellen, Joachims föräldrar, Joachims syster, min moster och hennes man, min morbrors fru, Joachims morbror och sambo och son (och hund!), min kusin Fredrik och hans fru Maria och deras barn, samt Marias föräldrar.

Alltså förstår ni hur bortskämd man är då? Förstår ni att pengar på banken bara är pengar på banken när man möts av detta och inser hur mycket människor man har omkring sig?

Jag blev så otroligt rörd och glad och mjuk i hjärtat.

Sedan gick jag in i fel omklädningsrum och såg många snoppar.

Före

Efter.

Jag förstår att det inte ser lika ont ut som det känns. Men så här ser det alltså ut när man har krafsat i panik på en stenvägg i strömt vatten.