Som programledare i Våga fråga på Familjeliv.se fick jag förmånen att intervjua Gustav Fridolin. Det gick till så här:

HERREGUD NU KOMMER HAN!

*Bara göra snygg-fejs, bara göra snygg-fejs, bara göra snygg-fejs*

Lite så. Det är ju något med Gustav.

I måndags skulle jag vara gäst i Gustavs pod Kaffe och bulle. Klockan 15 skulle jag vara på plats.

Plötsligt var klockan 14:45 och jag skulle ta mig från Norrmalmstorg till Södermälarstrand. Jag ska inte ta en taxi till en träff med miljöpartiet. Så jag småsprang till T-centralen, hoppade på röd linje och åkte till Mariatorget, upp för trapporna och in med adressen i IPhone. Ludvigsbergsgatan 22. Jag springer och den blå pricken rör sig lika snabbt som jag genom Södermalm. Jag är i tid! Jag är fantastisk!

Och så står jag framför Ludvigsbergsgatan 20 och tänker: nu är jag här. Det är jag inte. För efter nummer 20 kommer ett stup och i det stupet ligger Münchenbryggeriet och där är adressen Södermälarstrand. Och här har ni mitt dilemma. Världen har tagit slut. Min blå prick i min IPhone darrar där jag står. Vart ska jag gå? Jag går upp och ner och fram och tillbaka. Pricken försvinner när jag lämnar nummer 20, så var ska jag gå?

Klockan går. Det är valrörelse. Gustav har en liten tårtbit av sin dag vikt åt vårt möte. Och nu har tjugo minuter tårta ätits upp. Jag springer in i nummer 20 och rycker i dörrar, jag pratar med byggjobbare, människor som passerar. Ingen vet. Jag ”tänker högt och viftar armar”. Plötsligt kommer postbilen och jag springer ifatt.

”Var ligger nummer 22?”

”Tja, det ska ju vara här”

”Men det är det inte!”

”Tja..”

”Men om jag vore ett brev med Ludvigsbergsgatan 22, VAR SKULLE DU LÄGGA MIG?”

”Tja..”

Brevbäraren försvinner med sin bil men stannar upp. Han pekar upp mot en gata som jag förstår är Ludvigsbergsgatans ojämna nummer. Jag tänker att det är tröstlöst och går upp för backen.

Bla bla bla ni orkar inte läsa mer om den här jakten men den pågick i ganska exakt en halvtimme och lipen var SÅHÄR NÄRA. Jag gick och gråtpratade för mig själv, ynklig som ett pytt.

Det hela slutar med att nummer 22 ligger i kröken av en väg som löper mitt emellan ojämna och jämna nummer. Ett eget parallellt universum som var omöjligt att hitta. Bakom ett högt stängsel med grind och porttelefon fanns Gustav.

Vi satte oss i ett rum, likt ett lyxigt bås med röd heltäckningsmatta. Fötterna brann i mina sneakers och jag plockar av mig en sko och trycker ner näsan.

”Jag har ingen fotsvett men jag vill bara kolla”

Gustav förklarar att han inte tycker att fotsvett är äckligt men att det var mer eller mindre äckligt att jag luktade i min sko.

Vi spelar in podden, det går bra. Vi lämnar Ludvigsbergsgatan 22, världens mest okända adress och plötsligt minns jag.

”Jag har spelat in en vallåt till er”

För det har jag. Jag tycker att texten i Kansas ballad lirar så fint med Miljöpartiets idéer.

Så Gustav och co klippte in den i podden.

Den är väldigt ruffig, bara jag och min vän Mårten på gitarr framför en Mac.

Men det är känslan som räknas och jag sjunger med kärlek och respekt.

Lyssna på Kaffe och bulle på Itunes eller här