Åt en barnfri frukost framför tv:n i söndags. Plötsligt dök en deprimerad kvinna med extremt söt bebis upp i bild. Kvinnan var en uttråkad småbarnsmamma i Hem till byn, avsnitt nummer ett från 1971.
Det här är det mest deprimerande jag har sett i mitt liv. Som den här sketchen av Galenskaparna fast utan humorn.

Detta rysk-finsk-lettiska ”lergeggamoja under stövlarna”-drama satt mina föräldrar KLISTRADE framför. Gud nåde den som sa halv pip denna helgade kvällsstund. Det var Willy med macken och Lars-Erik som bodde med sin mamma och allt vad de hette. Och det var TA MIG HÄRIFRÅN-Tråkigt.
Producerades den här serien så att svenska folket skulle hålla sig på mattan, inte kräva förbättringar?
Var tanken att man skulle titta på denna deppfest och tänka att man ändå hade det ganska bra?

Här sitter en helt vanlig sjuttiotalsmamma som röker på sin bebis, längtar bort och är omgiven av sura gubbar som säger saker som ”ungdomarna bara skiter i allt, snart går det åt helvete med allting”