Återigen på tåget. Andra klass har jag valt bort för flera år sedan. Om omständigheterna plockar bort min livslyx bit för bit är detta den sista förmån jag lämnar ifrån mig. Jag åker hellre på taket än sätter mig i andra klass bland barn, bebisar*, bananer, fötter på sätena, hånglande tonåringar, svett och trångt. Men. I första klass finns något som inte existerar i andra klass: Affärsmän som pratar SÅHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR i sina mobiltelefoner (som aldrig någonsin är en Iphone eller något dyrt. De som skrik pratar sin bizniz ha alltid en lur från 2010)

På ett sätt är de lite söta där de sitter och tror att de är den första mannen i billig kostym och mellanchefsläge som åkt första klass och fått ett jobbsamtal. På alla andra sätt är de SKITJOBBIGA. Jag pluggar in mina öronsnäckor så långt in i hjärnan att jag raderar barndomsminnen och vrider upp Sias Hostage till max. Då känns det bättre.   *Jag älskar barn och bebisar men när jag är utan mina egna får jag bara dåligt samvete när jag ser andras ungar. Varför sitter jag och fjäskgullar med deras barn när jag kunde varit hemma och skrikit på mina egna, ni vet.