Det här inlägget vågade jag inte publicera i realtid. Jag satt på tåget och blev hypnotiserad av mannen mellan sätena framför mig.

”Mannen på tåget skriver på sin laptop med sina pekfingrar. Fruktansvärt sakta går det. En vingklippt brevduva skulle vara framme före hans meddelande. Han skriver en hel mening och raderar sedan allting eftersom ett ord i början blev felstavat, det blir så eftersom han hela tiden tittar på sina fingrar medan han skriver.  Ariel tjugofyra punkter använder han. Om jag flyttade mig till bistrovagnen skulle jag fortfarande se vad han skriver.  Tjugo mejl har han svarat på sedan vi lämnade Stockholm. Han är chef, det vet jag. Jag vet till och med vad för typ av chef. Jag vet vad han heter. Jag vet företaget. Jag vet att han använder smileys trots att han är chef. Jag vet att han sedan ett par månader tillbaka letar efter nytt jobb, han skriver det till en kollega på ett annat företag. Jag vet även vad det företaget heter.”

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget mer än att man kanske ska överväga tolv punkter i kombination med starka läsglasögon när man arbetar på tåg. En annan variant är ju att jag inte lägger näsan i blöt men det är inte ett särskilt trovärdigt scenario.