Ibland saknar jag Nanne. Jo, det är så.
Det är något alldeles särdeles med den karln.
Så fort man tror att man har blivit klar över vem han är (det tror man inte) så lägger han till ytterligare en komplexitet till sin person och i skogen faller ett träd och ingen är där så det hörs inte.
I fredags åt jag lunch med Hasminas och Moms på Larmgatan när jag såg ett bekant ansikte försvinna in på konditori Fiesta med kaka i blick.
”Jag måste gå in och säga grattis” sa jag.
Efter en stund anslöt media i form av reporter och fotograf från Barometern.
”Äh, skit i det, jag ska gå dit i alla fall”
Och det gjorde jag.
Jag sprang över till sällskapet utan ytterkläder och närmade mig Nanne.
”Hälsa hem!” utbrast en överrumplad Nanne.
Vem gör så? Säger ”hälsa hem” innan ”Hej”?
Hälsa hem är ju det man säger när man skiljs åt, inte istället för hej.
Jag tror att han blev nervös. Jag gjorde en intervju med Nanne inför guldet 2008 och då bedyrade han att han inte är rädd för mig men jo, visst är han det.
Nåväl, jag gav honom en kram och sa grattis.
”Jag såg dig genom fönstret och var tvungen att komma in och säga hej eftersom jag vet att du älskar mig” sa jag och Nanne sa just ingenting, han har svart bälte i fika och mummel.
”Men du Nanne, kan du inte vara lite glad någon himla gång?”
”Jag var glad när jag kom hem på kvällen”
”Men kunde du inte spelat in det då och lagt upp på youtube?”
”Vi är alla olika”
Ja, det är vi och Nanne är mest olik av alla.
Och det är därför jag är så svag för honom.