Låt mig se om jag har förstått bakgrunden korrekt.

Tidningen Faktum ska göra en stor intervju med Ruth Fernandes Vega. Det blir otroligt mycket strul och tårar.

Istället för att ställa intervjun och svälja förtreten eller skriva ihop en text à la soppa på en spik så väljer Fanny Wikander att skriva en text som plockar fram allt som är dåligt med Ruth. Hon blottar inte bara kommunikationen dem emellan utan beskriver i detalj precis allt som kan tala till Ruths nackdel. Hon vill tillexempel sitta kvar i hotellets matsal när de ska plocka bort frukosten. (detta har gjorts tusen miljoner gånger, jag har själv blivit intervjuad i Grands matsal medan de städar) och dessutom äter Ruth bara upp halva tallriken. 

När hotellpersonalen börjar dammsuga ”händer” det här:

För att slippa skrikprata med varandra förflyttar vi oss till hotellets lounge och Ruth slår sig, med klackarna i vädret, ner i en generöst tilltagen fåtölj. Snart flyger hon upp igen för att hämta kaffe till oss båda. På vägen vänder hon sig om, som för att fråga om jag ska ha mjölk i mitt, men innan jag hinner tacka ja är hon i väg och tillbaka med två svarta koppar.

Ja, herregud sicket svin Ruth är som inte gav reportern mjölk utan bara verkade vilja fråga henne.

Så här beter man sig inte. Visst blir texten läst och delad och visst kan vi diskutera hur man ska bete sig, journalisters villkor och så vidare och så vidare. Men man gör inte ner sitt intervjuobjekt. Man GÖR inte så.

Ruth är dessutom en kulturarbetare. Hon är inte politiker eller makthavare. Hon ska inte stå till svars. Hon ska berätta om sitt liv och detta gör hon också. Hon berättar bland annat om sin skoltid och den relegering som enligt Wikander aldrig ägt rum.

Jag har arbetat inom media i fjorton år, det finns så många exempel på personer som är hiskeliga att intervjua. Men det ska inte synas i text.

Och så som Ruth hängs ut, jag kan inte förstå hur Faktum försvarar detta.