Det här har jag tänkt på:

Män är besatta av sina knivar.

När jag är hos en man och upptäcker att en av hans knivar är slö och påpekar detta utbryter alltid panik.

Om någon påstår att en av mina knivar är slöa kan en uppsjö av reaktioner uppstå:

”Det är du som är slö”

”Och? Ta en annan kniv”

”Men vässa den då”

”Du kanske håller den upp och ner”

”Jag vet, alla våra knivar är jätteslöa, ta smörkniven den är skarpare”

”Jag vet, jag vill ha Globalknivar MEN JAG BLIR ALDRIG GIFT SÅ JAG KAN INTE ÖNSKA MIG”

Och så vidare.

En man som får höra att hans kniv är slö reagerar så här (statistiskt säkerställt efter ytliga studier av två män):

”MEN HERREGUD! DEN VAR JU VASS I MORSE!”

De rusar fram och sliter kniven ur handen så att man får ett stort köttsår över handflatan och börjar sedan vässa den mot diverse metallstänger så att gnistor yr. De räcker försiktigt tillbaka kniven och visar med en nickning att man kan fortsätta hacka tomaten. Tomaten faller i sär med enkelhet, livet fortsätter och spänningarna släpper.
Sedan får man liksom den där diffusa känslan av att de är jätterädda att man ska sprida ut på stan att deras kniv är slö.

Vad handlar detta om? Vad är det med knivarna?