Vi lyssnar på en radiodokumentär i P1 och pratar om ditt och datt på vägen hem från fotbollsträningen. Hon tittar ut genom rutan och svarar fåordigt som barn gör. Svagt i bakgrunden hör jag om en man som bor i en stuga i den norrländska obygden. Han har valt bort sällskap och kvinnor. Han har sett mycket och har tröttnat på hur människor är.

Han berättar om åren då han arbetade som dörrvakt på en porrklubb. Det var skit och mänsklig misär. Han säger:
”Det luktade kön. Och inte på det bra sättet”

Vi åker vidare genom stan. Vi är hemma. Jag stänger av motorn och jag tittar på henne. Hon plockar ihop sina skor och vattenflaska och tittar tillbaka. Så söt hon är.

”Det luktar kön HAHAHA”

Av allt vi har pratat om, allt hon har sett genom rutan, allt hon har tänkt när vi susat fram, allt annat som vi hört av dokumentären. Givetvis är det detta hon lägger i sitt lilla arkiv. Givetvis.

”Det luktar kön!”

”Så, det räcker nu, inget mer om detta när vi kommer in”

Vi kliver in genom dörren och släpper ner vad vi har i våra händer på dörrmattan. Pojkarna springer emot oss, Joachim läser tidningen vid köksbordet.

”DET LUKTAR KÖN! OCH INTE PÅ DET BRA SÄTTET”