Det tar slut idag.
Bloggen Fotbollsfrun har funnits i över åtta år, men nu blir den någonting annat.

Jag kan inte förklara vad den här platsen har betytt för mig i form av kärlek och hat, tårar och glädje, arga mejl och helt otroligt fina mejl.

Det är alltid lättare att minnas det som var elakt, så var det då. Nu när jag ska göra bokslut minns jag mest det som var roligt och snällt.

Från och med idag finns jag HÄR. Hoppas att vi ses där.

Tack för allt.

Tisdagens krönika med det svåraste ämnet jag känner till.
Många mejl har jag fått och de som kommer från kvinnorna som texten handlar om går ut på detta: Att jag är korkad, pantad, icke påläst, vidrig.
Någon jämför med adoption. Snälla.
Någon jämför med ”en pappa som drar”. Snälla.
Inte ett ord av bemötande kring själva problemet med att förvägras halva sitt ursprung har jag fått. Bara samma gamla ”en donator är inte en förälder”.
Visst är det roligare att vara liberal. Att tycka att alla ska få bli mamma (det tycker jag). Säga jag till allt så att alla får ett barn.
Men barnens rättigheter måste, måste, gå före.

Stockholmare brukar säga att man måste vrida tillbaka klockan ett år när man åker till Göteborg.

Det kanske stämmer, vad vet jag, jag bor i Kalmar och vi har precis upptäckt Aqua. Come on Barbie! Fan vilket drag!

Men vet ni stockholmare, när jag åker till Göteborg ställer jag in ansiktet på ”le”.

Att le är ett tillstånd som signalerar till andra människor att man är lite glad, att det är en bra dag, att man inte vill skjuta sig i huvudet, inte just nu i alla fall.

När man bor i Stockholm tittar man inte varandra i ögonen, FÖR DÅ BRINNER MAN UPP.

Hej Göteborg, jag är glad och nu kommer jag! Come on Barbie let’s go party!

Om du har barn, jobbar som lärare eller har annan tjänst inom skolan. Eller om du är ett barn.

Samt alla andra:

Lyssna på Skolministeriet och avsnittet som heter ”Hur undviker man att det spårar ur i klassrummet?”

Så många svar, så många öppningar till lösningar.

Och samtidigt nedslående.

Hur det ser ut i vissa skolor.

Idag har Joachim haft bortamatch i Malmö. Runt 20 skulle han vara hemma. Men så ringer han på kvällen och säger att han blir sen eftersom

Ett rådjur hoppade ut framför rutan i 90 kilometer i timmen.

”Men alla mår bra” säger Joachim.

”Mhm” låter jag och tänker på hur det ser ut när rådjur hoppar i luften och sedan klistras fast på en ruta.

”Alla mår bra” säger Joachim igen och jag förstår honom.

Jag har lite svårt för sådant som är abstrakt. Om rådjuret hade legat i min famn och varit mer eller mindre dött så hade jag kanske bidragit med lite mer än mhm.

Men nu är det mer ”hur sen blir du?”. Jag har liksom haft alla barnen hela dagen, badat killarna, läst för dem en i taget, tjatat om dusch och läxläsning för de andra och tvättat och städat. Du skulle ju vara min slav när du kom hem, hur blir det med det nu?

Sedan läser jag på 24 Kalmar att busschauffören är en hjälte som lyckades hålla bussen kvar på vägen.

Men hu.

Jag tycker inte om det uttrycket, egentligen.

Men BARA I SVERIGE behandlar vi barn som om de höll en skarpladdad pistol i munnen på oss.

Just nu pågår en debatt som utfördes den barfota på glas om huruvida barn ska ha mobiler i klassrummet eller inte.

HUR ÄR DETTA ENS EN DEBATT?

När vi arbetar och går i skolan så är vi upptagna med arbete och skola.

När jag hämtar på dagis vill jag inte att personalen ska kolla Facebook.

När jag klipper håret vill jag inte att min frisör ska vara på Instagram.

När jag åker buss vill jag inte att busschauffören sms:ar sin man om att hon glömde matlådan i kylen.

När mina barn har lektion vill jag att de ägnar sig åt skolarbetet OCH INGENTING ANNAT.

Min skatt ska tamejfan gå till lärare som har stake nog att säga ”Här är lådan där vi lägger våra telefoner, varsågoda, och välkomna in till kunskapsborgen som är mitt klassrum”

Men alltså, har alla småbarn någon slags awareness week just nu som media inte rapporterar om?

Småttingarnas fackförbund arbetar i det fördolda och skickar ut sina medlemmar nakna i stövlar. Ut mitt i natten för att banka på kommunala inrättningar.

Se oss och möt våra krav! Ketchup på allt! Hålla i toalettstolen med båda händerna! Snorrborttagning avgör VI!

Polisen: Hej lille vän, tycker du inte att det är lite kallt?

Naken tvååring: Jag har stövlar!

Polisen: Men var har du din mamma?

Naken tvååring: Jag har ätit pasta med ketchup!

Tommy Dahlman skriver att homosarna kommer hamna i helvetet. Jag har bara skummat hans text på grund av sinnessjukt religiöst dravel men alla är arga på Tommy nu. Jättearga.
Och då vet de ändå inte hela sanningen. För när de väl har kommit till helvetet så måste de ha den här frisyren och hålla den här posen i all evighet.

så var allt så njutbart.

Joachim hade bäddat rent och först tänkte jag inte på det. Jag bara la mig med min bok och vaggade ner axlarna under kuddkanten.

Jag blev trött och släckte lampan, vände mig om och la mig på brösten.

Mmm.

Men, varför luktar inte lakanen rent?

För att de inte är det. 

Joachim HADE inte bytt lakanen.

Jag har aldrig varit med om detta tidigare. Det var hemskt.

Att tro att man har glidit ner mellan frasiga sängkläder, oskuldsfullt lätta och rena som en ängels andedräkt. Och så är det de gamla. DET VAR HEMSKT. Som att sova ovan på bajs med bajs draget över sig.

Ska ägna återstoden av dagen åt att komma över detta vidriga trauma.

P.S. Jävla Joachim förresten.