Visst känns det aktuellt?

Men det var mysigt. Har jag tagit bilden så kan jag ju lika gärna lägga ut den.

Det började med att en kompis kom hit. En anslöt och sedan ringdes det in tre heta killar.

Nu är det fullt blås i källaren med Amy Diamond på hög volym(panik ubryter när någon byter till lugn låt, liksom pinsamt liksom) popcorn och farmors saft i vinkaraff.

Alla hennes kompisar är yngst i barnaskaran.

Detta är en stor fördel. För mig.

STOR.

Alla är nämligen oerhört imponerade av Lasse.

Han är så söt och rolig, tycker alla.

Han kommer upp för trappan och ljuger om att han inte får vara med.

Självklart får han vara med.

De skrattar åt honom när han räknar ett, tå, tje, fya, sem, sex, su, åtta, nie, tie, aton.

”Haha han sa tio arton!”

Han kunde ha varit en störig snoris, istället är han jordens salt.

Jätteballt.

Jag vet inte hur det är i andra hålor men här i Kalmar är frågan om familjeparkeringar som en varböld i röven som sitter i ögat.

ÅH DET ÄR SÅ JOBBIGT ATT DET FINNS FAMILJEPARKERINGAR JAG KAN INTE KOMMA ÖVER DET GE MIG PSYKMEDICIN SÅ ATT JAG KAN LUGNA NER MIG MEN DET KOMMER FÖRMODLIGEN INTE HJÄLPA.

Så är det i Kalmar.

I en insändare i dagens Barometern uppmanar en anonym skribent folk att att ta parkeringarna trots att de inte har barn.Eftersom det är för jävligt att inte halta och lytta och blinda och handikappade och avlidna får nära till entrén.

Det finns handikapplatser framför entrén MEN LIKSOM ÄNDÅ LIKSOM.

Så här är det:

Familjeparkeringar har två syften (det här har jag kommit på själv)

1. De är bredare än andra parkeringar så att ungarna inte ska smälla upp dörrarna i andra bilar.

2. De ligger nära entrén eftersom små barn har en tendens att springa ifrån sina föräldrar och bli överkörda.

Insändaren avslutar sitt resonemang med att ifrågasätta ”överträdelse beivras”. ”Vem ska beivra?” undrar han sarkastiskt.

Lita på att om jag ser dig ta en familjeparkering utan ungar så ska jag beivra dig så hårt i stjärten med skylten att du får stå upp och köra hem.

Pappa ringer.

Han berättar att han har köpt en ny overall.

”Jau haur tjöupt in nöj flutöuveröul”

”Åhå”

”In Flåden”

Googlar Fladen.

”Köpte du en svart/gul eller svart/röd?”

Tyst paus.

”Vaföe fröugar döu dejt..öu höur vesste döu dejt föerristen?”

Febril hjärnaktivitet pågår.

”Jag sökte på internet, du vet den där uppfinningen”

”Jahau”

”Kostade den 1490 där du köpte den?”

”Jau. Jaug fröugade hinne i teleföunen om din vau lejka väm söum sköuteröuveröulen, ’Dejt tröur jaug’ sa höun. Öum din inte ej dej, koummer döu öu värmer mej döu? fröugade jaug hinne min hun böura fnessade, jejkla fnesslejsa”

Men det känns bra det här. Pappa går alltid runt på den där gården och gör livsfarliga saker. Han klättrar på tak och höga stegar, fäller träd i skogen, kör traktor på isen och drar upp nät ensam trots att han inte skulle kunna simma hundra meter ens om det låg en påse torrostade jordnötter hemma på bryggan.

Om han ska falla överbord så känns det tryggt att han gör det i en flutoverall. Jag kan se pappa ligga där och fluta i Kalmarsund.

En man och hans flutande båt.

För er som inte känner till det så har jag en blogg på Mama.

Vi ägnar oss åt en bra sak just nu.

Välkomna in.

Odd Nerdrum har målat tavlor som nu hänger utmed väggarna på Edsviks konsthall.

Ulrika Stahre på Aftonbladet har sett utställningen och skriver om den här

Bildtexten lyder: ”Självporträtt i gyllene skrud”, Odd Nerdrum. (Bilden är något beskuren). På Edsviks konsthall i Sollentuna visas den kontroversielle norske konstnärens självporträtt från 1970-talet fram till i dag”

Bilden är något beskuren?

Bilden är inte tillräckligt beskuren, skulle jag vilja säga.

”När du fick din diagnos – hur tacklade du beskedet? Och hur gick du vidare?

Jag fick min diagnos okt 2008. Jag blev såklart otroligt ledsen och fick panik och frågade läkaren om jag skulle dö nu? Mamma och Hasse var med mig och vi alla grät massor. Jag fick då och har fortfarande hjälp av psykolog en gång i veckan. 

Finns det något man som anhörig bör tänka på? Hur kan man hjälpa till, stötta och finnas där på bästa sätt?

Att lyssna på den som är sjuk, visa att man bryr sig bara genom att ta en fika eller äta middag tillsammans med den som är sjuk. Även om man får cancer så vill man leva så ”vanligt” som möjligt med allt vad det innebär utifrån de förutsättningar man har som sjuk.

Hur har ditt liv förändrats? Har du fått andra värderingar?

Hela mitt liv vändes upp och ner när jag fick mitt cancerbesked. Jag blev sjukskriven när jag fick mitt cancerbesked 2008 och är fortfarande sjukskriven, får cellgifter, mår psykiskt dåligt – Mycket tankar och funderingar just på livet, hur det ska gå, kommer jag att dö nu, har mycket dödsångest.

Känner du mycket rädsla och oro eller hur anpassar man livet när livet blir en för tidig kamp? Hur har din vardag påverkats?

Jag har mycket ångest, oro och dödsångest. Får idag antidepressiva tabletter som hjäper mig oerhört mycket. Får inte lika ofta panikångest och gråter men de är klart att de kommer ändå. Eftersom jag inte jobbar så är jag mycket ensam. Det är svårt att hitta på något vettigt att göra på dagarna när man är själv. Jag önskar jag kunde hitta ett ”lämpligt” arbete så att jag kunde leva lite son vanligt.

Finns det något du själv skulle vilja lyfta fram? Ett budskap till alla som på något sätt är berörda?

Att alla unga tjejer ska lära sig att undersöka sina bröst redan från gymnasietiden. Men också att det är viktigt det för unga tjejer att stå på sig – och inte nöja sig med undermåliga läkarundersökningar. Att unga kvinnor kan också få cancer, jag var ju bara 25 år när jag upptäckte min knöl i bröstet”

Läs Annas blogg här

Silvia startade debatten om alkohol till barn.

P1 Morgon bjöd alldeles nyss på en debatt mellan Anna Carlstedt från IOGT-NTO och Carl Jan Granqvist.

Alltid dessa ytterligheter, annars ingen debatt tydligen. 

Men det är inte bara IOGT-NTO som tycker att barn inte ska bjudas på vin.

Som förälder vill man nog gärna hävda att man hellre bjuder sina tonåringar hemma än att de super ner sig på bortaplan. Det heter att man ska ge dem en ”avslappnad attityd till alkohol”

Vilket skitprat.

Man vill inte ta fighten. Man orkar inte. Man man vill vara kompis. Man orkar inte.

En förälders uppgift är att förbjuda alkohol.

”Om man förbjuder så blir det bara mer lockande”

Jaha?

Jag ska förbjuda, oh la la vad jag ska förbjuda.

Inga cigaretter och ingen alkohol så länge de är omyndiga.

Och om jag måste åka och hämta dem i en fyllecell eftersom de har varit så hiskeligt nyfikna och supit ner sig på bortaplan så får jag göra det.

Och så åker vi hem och jag bäddar ner och håller håret om det ska spy. Jag ska älska villkorslöst.

Sedan gryr en ny dag.

Och då jävlar.

Jag sitter i ena änden av vår neverending soffa, Joachim i den andra.

Jag stör mig.

Trots att han inte säger någonting stör han mig som den här apelsinen.

”Hej Malin”

”Hej Malin”

”Hej Malin”

”Hej Malin”

”Hej Malin”

”JA”

är som att halka i trappan och landa i en hög med bajs.

Jag ligger stilla i bajshögen, det gör ont i svanskotan och till slut har jag vant mig vid lukten. Så jag stannar i skithögen och kommer inte vidare.

Så kan det vara ibland.

Vilken tur då att jag höll hårt i min dator i fallet och därför kan hitta det här. Ingen bajshög så långt ögat kan nå.

Jag undrar hur det är att leva så. Att ha ett vackert badkar i mitten av rummet och ha saftkalas i trädets skugga.

Välkommen in att lägga dig i badkaret och bli av med bajshögen på din kropp. När du har bytt om tar vi en kopp te i soffan.