Äntligen vet jag att jag är någon.

Det är höstmorgon 1991. In genom entrén till Funkaboskolans stora huskropp kliver jag in. Eller, först kommer min ena fot och sedan kommer resten av den magra uppenbarelsen som är en fyrtiofemkilos trettonåring med sviktande självkänsla om man med sviktande menar obefintlig.

I hörnet för snusande drägg som man hastar förbi medan man blundar hårt sitter han som ska få syn på mina fötter.

Jag är så smal att jag kan gömma mig bakom en pepparkvarn, har tights över de knotiga knäna och till detta traktorkängor i hårdgummi och canvas.

Jag har följt trenden och försöker hänga med. Egentligen ska man ha en stickad tröja från Benetton men jag har inte råd så jag har köpt en kopia med maskor så stora att minituttarna tittar ut. Skorna är också billiga, säkerligen inköpa på Obs! och tunga som bly. För varje steg jag tar förbränner jag det lilla förråd av underhudsfett jag inte har.

”HAHA KOLLA MALIN WOLLIN HON SER UT SOM ETT L, FY FAN VAD FULT!”

Så lät det. Ekade gjorde det också. ”Klamp klamp” lät det i korridoren när jag avlägsnade mig och gömde mig tills dagen var slut och jag kunde kasta skorna i soporna.

Det är inte roligt att vara tretton år och ha storlek 41.

Men just idag är jag glad. För se var jag är med

Jag känner mig som den fula ankungen. Fötter, jag älskar er.

Idag vann en svensk VM i Poker. Jättemånga miljoner fick han för besväret*

Tydligen finns det ett nyhetsvärde i detta. Ett nyhetsvärde så till den milda grad att P1 Morgon gör ett inslag om det.

Han har vunnit ett KORTSPEL.

Håll andan nästa tisdag då jag tävlar i EM i Skitgubbe. Sedan tar jag världen med storm när jag ansluter till den amerikanska ligan i Bluffstopp.

Tillägg: ”Vinner Martin VM-titeln finns det bara ett fåtal svenska idrottsliga bedrifter att jämföra med, som Björn Borgs titelsvit i Wimbledon och Ingemar Johanssons VM-seger i tungvikt!” sa pokergurun Dan Glimne till Sportbladet Poker i går.

Det låter rimligt.

*Leka fritidsgård

Ni vet när man läser en artikel och tänker att det bara måste vara fejk för att det är så sjukt
NI VET DEN KÄNSLAN

En påse ruccola och en påse babyspenat och nu åker jag hem.
Jag ser inte ut och lika bra är det, jobba nu din lilla fönstergluttare.

Det här huset såg jag redan i morse på tunnelbanan på min väg mot TV-inspelning. (Det vill säga jag såg det innan det blev en viral succé)

Vet ni hur många gånger jag har kört förbi detta hus? JÄTTEMÅNGA gånger. Det ligger väldigt nära vårt hus och extremt nära våra barns kompisars hus. Och som vi har undrat, HUR ser det ut på insidan? Vad för slags hemlig person har det så här?

Nu är det till salu och vi får äntligen svar på alla våra frågor. Eller en del åtminstone. Han heter tillexempel Mic

Ibland saknar jag Nanne. Jo, det är så.
Det är något alldeles särdeles med den karln.
Så fort man tror att man har blivit klar över vem han är (det tror man inte) så lägger han till ytterligare en komplexitet till sin person och i skogen faller ett träd och ingen är där så det hörs inte.
I fredags åt jag lunch med Hasminas och Moms på Larmgatan när jag såg ett bekant ansikte försvinna in på konditori Fiesta med kaka i blick.
”Jag måste gå in och säga grattis” sa jag.
Efter en stund anslöt media i form av reporter och fotograf från Barometern.
”Äh, skit i det, jag ska gå dit i alla fall”
Och det gjorde jag.
Jag sprang över till sällskapet utan ytterkläder och närmade mig Nanne.
”Hälsa hem!” utbrast en överrumplad Nanne.
Vem gör så? Säger ”hälsa hem” innan ”Hej”?
Hälsa hem är ju det man säger när man skiljs åt, inte istället för hej.
Jag tror att han blev nervös. Jag gjorde en intervju med Nanne inför guldet 2008 och då bedyrade han att han inte är rädd för mig men jo, visst är han det.
Nåväl, jag gav honom en kram och sa grattis.
”Jag såg dig genom fönstret och var tvungen att komma in och säga hej eftersom jag vet att du älskar mig” sa jag och Nanne sa just ingenting, han har svart bälte i fika och mummel.
”Men du Nanne, kan du inte vara lite glad någon himla gång?”
”Jag var glad när jag kom hem på kvällen”
”Men kunde du inte spelat in det då och lagt upp på youtube?”
”Vi är alla olika”
Ja, det är vi och Nanne är mest olik av alla.
Och det är därför jag är så svag för honom.

Detta är slutet för dopp med bikini för all framtid.

Min kväll.
Så vacker och så ohyggligt ful.
Joachim hade något med detta efter jobbet och blev sen.
Hemma ligger drivor av tvätt (låt gå tvättad och vikt) över hela u-soffan, mitt räkningsrens ligger i en hög mitt på golvet (but why?) och alla bara springer runt.
Klockan 17:30 kissar han som är 22 månader i pottan för första gången och då hämtar jag styv i korken kalsonger (har man kissat i pottan en gång är man givetvis torr för all framtid).
Vi sätter oss vid pianot och sönerna slåss om vem som ska plinka. Jag spelar Astrid Lindgrens sånger och blir plötsligt våt i knät. Där ser man, han var inte torr.
Jag drar av mig byxorna och låt mig nu berätta hur jag ser ut.
Jag har en tjock stickad tröja upptill och nertill finns nu bara ett par rosa ”fintrosor” som jag köpte 2007 som en del av ett set. Trosorna är av en sådan modell att de kramar åt stjärten fast på helt fel sätt. (Heter det taitrosa? Ni vet, mammamodellen) Sömmen på trosorna följer liksom med in under rumpans flikar vilket på sätt och vis är ganska skönt men o så fult. På fötterna har jag tanfärgade knästrumpor och till detta finns inget försvar, det är inte tvättdag, jag använder såna på riktigt. Och som lök på den sexdrypande laxen har jag mina inneskor med ilägg gjutna efter mina fötter eftersom mitt hälfett har flutit ut (man ska inte klampa runt med hälskelettet mot parketten tydligen)
Så här ser jag ut när jag ställer mig i ett nersölat kök för att steka rårakor.
Och när Joachim kommer in genom dörren är det detta han ser. Jag står i ett moln av stekos med väldigt lite kläder på mig och det jag har på mig är vidrigt. Fläkten vrålar, Sia sjunger på Spotify och alla apor jagar varandra till det där ljudet när man inte vet om det är skratt eller skräck.
Jag tänker att jag ska be Joachim ta en bild att lägga ut på bloggen. Men mobilen är full.
Så jag skriver er en bild och det kanske är bäst för alla.

Har ni Instagram? Ger er inte in i det, såvida ni inte har tretusen timmar över att slå ihjäl. Instagram förstör mitt liv med allt som lockar och pockar och stör och leder mig in i fördärvet.

Ett högt älskat konto är Humans of New York.

Så här sa en ung tjej (i Jerusalem, HoNY åker runt mycket) för ett par månader sedan:

”I just came back from ten months in Asia. I learned a lot about myself.”

”What’s one thing you learned?”

”If you do what you love, the way will alvays be open.”

”What do you love?”

”That’s what I have to figure out next.”

Så trösterikt och lite tragikomiskt.

Jag tycker personligen att If you do what you love är lite väl mycket väggord (liksom vilken way och vadå open?) men eftersom hon avslutar med att berätta att hon är precis lika vilse som alla vi andra (trots att hon har varit på en såndär givande resa då man bajsar i ett hål och hittar sig själv) så blir helheten så vacker.

Titta, the way är helt open för mig. Jag går in i skogen och lägger marken mot kroppen för då blir man frisk, det har jag sett i en dokumentär om Raw food. Eller var det kroppen på marken? Oh no, jag kommer aldrig bli frisk! Fast jag är ju inte sjuk. Puh!

Om ni skaffar Instagram så heter jag malinwollin. Vem kunde någonsin ana!

över engagemanget i frågan om barnlösa som ställer sig på familjeparkeringarna.
Platserna är begränsade, är det fullt så får man ställa sig någon annanstans, OCH DÅ BRUKAR DET GÅ BRA.
Visst är det irriterande med folk som ignorerar skyltar MEN HERREGUD MÄNNISKOR BESINNA ER DET ÄR BARA EN PARKERINGSPLATS.
Dra huvudet ur röven och skaffa riktiga problem.
Tack för ordet.
Ursäkta franskan.
Etc.