Ny familjemedlem hos mamma och pappa.

MÅSTE

Ni måste åka till Timmernabbens rökeri och restaurang. NI MÅSTE.

På besök i Timmernabben i ett hus som kissar på vårt kedjehusskämt

Flämt

Fika i Pataholm, Linda Bengtzing!

Lasse vaknar. Han har sovit i över två timmar, mellan 12 och 14.

”Mamma, mamma, mammaaaaaa, mammaaaaaaa” hörs det bakom dörren.

I vanliga fall är det ett evigt pappande. Var är pappa? Vart gick pappa? Vad gör pappa? PAPPAAAAAAAAAA. Men när det kniper så kan han tänka sig att dra till med ett trött mammaskrutt som är sådär kul.

Jag öppnar dörren. Bästa stunden på dagen är när småbarn vaknar. När de står där i sitt fängelse som är en säng med spjälor. De är grusiga i synen, har kuddmärken över hela kinden och är sådär oskylidgt rödrosiga. Man tar ett steg fram och två armar sträcks ivrigt upp i skyn. Och så får man lukta nacke. Lasse pekar med hela handen. ”Gå” säger han. Nu ska vi gå. Han har en Nalle Puh i handen. Han pillar på Nalle Puhs ögonbryn.

”Det är Nalle Puh, det är Nalle Puhs ögonbryn” säger jag.

”Pöbonbyn” säger Lasse och är rysligt söt.

som både stod vid målgången och ringde upp dagen efter.

Att stå under duschen och få sött kalmarvatten i munnen var bättre än iskall champagne.

Ulrika Bergström tryckte upp kameran i trynet när jag ålade mig uppför stegen till friheten på land med immiga simglas och simmössa som gjorde hela intellektet lite mer kompakt. Ulrika lovade att inte publicera bilden på östran, men vadå, jag är ju ursöt.

”Tog han med benämningen mamma för att liksom ursäkta din insats?”

Svar: Nej, han tog liksom med benämningen mamma för att det liksom var mina barn som höll i den, liksom om du ursäktar liksom.

Målet var att överleva (bra mål)

Om jag överlevde så ville jag gärna simma under en timme.

Min tid: 43.27.

Här har starten precis gått. På den här bilden förekommer inte jag av naturliga skäl.

Här kommer jag. Hej till publiken.

Joachim var där och varje gång jag såg honom blev jag helt överlycklig som ett trögt småbarn och glömde alla gånger jag stört ihjäl mig på honom. 

Delar av min fantastiska klack.

Tummen upp.

Klar!

Jag är så glad att jag gjorde det här. Trots att jag var livrädd och ångrade mig. Känslan av att ha genomfört det här är stor. Känslan av att ha samlat ihop pengar är stor. Men alla känslor får se sig slagna av denna;

Känslan jag bar med mig hela loppet, varenda sekund av loppet, varenda meter, hur det känns när de man älskar följer med och hejar. Jag kan inte förklara, jag kan inte beskriva. Innan loppet trodde jag att jag skulle plaska för mitt liv och tänka på alla vidrigheter på botten. Men det gjorde jag inte. Jag tänkte bara på hur lycklig jag är som har människor omkring mig som kommer in till stan och följer mig i en anal kanal.

Joachim, barnen, mamma, pappa, Elin, J, Inger, Ingvar, Johanna, Åsa, Anders, Fanny och Ellen, Kerstin, Lasse, Eva, Lasse, Inga-LIsa, Arnold, Ulrik, Emma, Melker, Vera, Harriet.

Jag såg er och jag hörde er och det betydde allt.