Exakt den här minen gör Joachim när vi bråkar. 

EXAKT.

Bild: Anders Johansson, Barometern

”Malin!

Skrev precis en superlång kommentar till dig som precis försvann, så jag gör om det lite kortare. Såg att du gav råd åt en tjej nedanför och det skulle uppskattas om du kunde ge mig ett. Du verkar vuxen och klok. 

Jag är 21 år gammal och så arg och ledsen på mina föräldrar. Såpass du vet att det känns i magen och jag får upp tårar i ögonen så fort jag tänker på det. 

I kort så har jag fått klara mig själv väldigt mkt sen jag var väldigt ung (ca 13). Med klara mig själv menar jag betala allt (ja, alltså inte mat om jag åt hemma men allt annat), mat, alla kläder, alla nöjen. Detta trots att vi har det gott ställt. Skjutsandet slutade också upp däromkring, och mina föräldrar slutade komma på uppvisningar, skolgrejer eller sånt. Ingen väntade uppe om jag kom sent. Eller visste var jag var. Eller om jag var ledsen så kom ingen upp eller gav en kram eller så. Jag fick tips av en annan vuxen jags tod nära då att de säkert inte fattade, så jag skulle gå ner och vara ledsen. Så jag gick ner och mina fördrar såg igenom mig som om jag var genomskinlig trots att jag gick runt och grät. Det gjorde ont i hjärtat. Kommer ihåg ett tag senare att jag började nya mej i armen för att kolla att det verkligen kändes. Det fortsatte liksom så, mina föräldrar ringde tot 2 gånger när jag bodde utomlands 3 månader som 19åring trots att jag fixat så det var normal sverige lokalsamtaltaxa. Och jag kommer precis ihåg hur det var att jag vard en enda i volleybolllaget vars föräldrar aldrig var där en enda gång trots att vi spelade varje helg. 

Jag klarade mej rätt bra ändå. Hade andra vuxna som stöttade, söta vänners föräldrar som gärna åkte omvägar, busschafförer som ville betala taxi hem till mej för att det var galet att en 14- 15 åring var där jag var. Jag försökte prata med framförallt min mamma en massa gånger, satt och grätt och prata men det blev ingen skillnad. Ringde BRIS och de sa att jag skulle skriva brev. Skrev brev och ingenting hände. Möttes av jaja. eller det där stämmer inte. Eller vi har hört det där förut.

Min bror (har en tvilling och en mkt yngre syster) har de senaste åren (sen ca 14) fått väldigt mkt fokus från mamma och pappa. Han har det inte lika lätt som jag (fast, han har det inte svårt så). Är inte riktigt lika social bara. Och lillasyster såklart, som är mkt yngre så det tog tid. 

När jag var hemma sist fick jag NOG. Jag och min bror hade ett jättegräl där han kallade mej hemska saker. Helt oprovocerat. Mammas och pappas tolkning är att han tog ut sin frustration på mej (de kunde de säga, men inte till honom såklart). Mamma och pappa sitter brevid och lyssnar medan han kallar mig hemska saker gång på gång så att jag sitter där och gråter, men inte slutar han för det. Eller de säger någonting. När han gått, så säger de till mej att jag måste TA HÄNSYN för min bror mår ju lite dåligt nu (vår farmor har dött, men hon var ju min farmor också). Senare under helgen blev jag kallad bortskämd prinsessa för att jag fortfarande var ledsen, och att jag satte min känslor på pedistal. Av min mamma då. Prinsessan på ärten är ju en fin klassiker. 

Min mamma försöker faktiskt lite nu. Vi hade ett samtal där min gudmor var med, och jo hon kunde se att mina syskon fått mer fokus och att jag fått klara mig mkt själv. En del av mej tycker bättre sent än aldrig. Men samtidigt är jag SÅ ARG. Får tårar i ögonen bara jag tänker på mina förldrar. Jag har ju försökt det här förut och fått noll respons. NOLL. ”Jaha”. Nu är det jag som ska ta hänsyn igen för det är inte så lätt att vara förälder. Jo tack, jag är ju inte dum heller. 

Men mina föräldrar fattar verkligen inte. Hur förnedrande det är att bli kallad hemska saker av sin bror fast man sitter och gråter och ens föräldrar tittar på, och ingen reagerar. Eller att bli kallad bortskämd för att man är ledsen. Eller att känna sig så osedd. Eller att få klara sig själv så mkt. Nu tycker min mamma att det är jag som ska skärpa till mig och ta hänsyn till dem. 

Här kommer när jag borde fråga något. Vet inte riktigt hur eller vad jag egentligen vill fråga. HUR gör man, egentligen? För att det ska sluta kännas så i magen? Vad skulle du ha gjort?

ps: måste skriva en disclaimer. Jag har ju haft det bra också. Har många fina vänner och roliga stunder och livet är inte riktigt lika deprimerande som det låter. Men just det här ÄR faktiskt så här.”

Svar: Jag kan inte svara på det här utifrån ett barnperspektiv. Inte för att jag är för gammal utan därför att jag inte känner igen mig. Men jag kan försöka sätta mig in i dina föräldrars situation. 

Att vara förälder är det svåraste som finns. Det är svårare än alla kriser tillsammans. Föräldraskapet innebär utöver glädje och lycka även ångest, dåligt samvete, maktlöshet, oro och sorg.

Varje dag tänker jag två tankar; 

1. Jag är världens lyckligaste människa som får uppleva mina tre friska barn.

2. Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan varför är det så svårt? Varför blir det hela tiden fel? Varför blir jag så arg?

Barn väcker allt det primitiva inom oss. Lejonmammans villkorslösa kärlek till sin lilla men också alla de förbjudna känslor som vi gör allt för att trycka undan. 

”Föräldrar gör så gott de kan” ”Föräldrar gör sitt bästa” sägs det ofta. Detta är helt enkelt inte sant. Det är faktiskt ganska långt från sanningen. Föräldrar är bara människor som har fått barn. Men föräldraskapet kräver en supermänniska. Dessutom gör vi det många gånger svårare än det behöver vara. Vi glömmer det som är viktigast. (Se, lyssna, älska)

Jag tror att dina föräldrar har sett en stark tjej som klarar sig själv. De har ”släppt” dig mentalt eftersom de litar på att du är i tryggt förvar. De har sedan lagt över sin oro på din problemfyllda bror och din yngre syster. 

Generellt daltas det mer med pojkar och småsyskon. Du har dels en bror som har det jobbigt och en syster som är mycket yngre. Situationen är inte optimal och dina föräldrar har inte skött det snyggt. De har inte gjort sitt bästa.

Men. Detta betyder inte att de inte älskar dig till döds. Det är viktigt att du förstår det. 

Och. När du nu tar upp alla dina känslor ryggar de tillbaka. De tänker efter och så undrar de för sig själva ”Har hon rätt? Är detta sant?”. Jag tror inte att de kan komma så djupt ner i sig själva just nu, kanske aldrig. Om de skulle erkänna inför dig och inför sig själva att de har försummat dig och inte funnits där så är det förknippat med så mycket ångest att de inte orkar hantera det. 

De skyddar sig själva genom att intala sig själva att du är hysterisk, att du överreagerar. De tänker för sig själva; ”Vi har gjort vårt bästa, hon överdriver” men jag tror att de innerst inne vet att du har rätt. För det har du. 

Du har rätt till villkorslös kärlek och stöd och föräldrahuvuden som dyker upp i en handbollspublik. 

Jag föreslår att du försöker acceptera dina föräldrar och det som har varit. Lämna det bakomflutna framför dig, som Pumba säger. 

Försök liv ditt liv utan förebråelse, ta inte med dig din ilska och uppgivenhet in i nya relationer, det kommer aldrig leda till någonting bra. 

Prata mycket med dina vänner och andra som står dig nära. Försök nå din bror. 

Jag tycker det är synd att dina föräldrar inte sträcker ut en arm och kramar vettet ur dig. Men man kan inte tvinga någon att förstå. Inte ens föräldrar.

Kram.

Jag vet, jag ska inte vältra mig i vackra ord. Men det här måste lyftas fram, av personliga skäl (jag kan återkomma till vilka morgon)

”Malin!
Min kärlek till ditt sätt att berätta, började en helt vanlig lördagsmorgon för ett flertal år sedan, när familjen hade löst en tidsbegränsad prova-på prenumeration av OT.
Jag satt med kaffekoppen i ena näven och ögnade igenom ALLT som stod att läsa – bara för att jag minsann hade ”betalt för att..” Smålänning som man är.
Började läsa en krönika som handlade om en 2-barns familj, och hur kvinnan upplevde vardagens bestyr och vedermödor. 
Halvvägs in i krönikan skrattade jag högt, tårarna sprutade och kaffet gungade ut över artiklarna jag inte hade hunnit till ännu.. Kärlek uppstod helt enkelt! 
Lördagskrönikan som du då skrev kom ut varannan helg om jag minns rätt, något som var värt att vänta på. 
Sedan försvann du plötsligt spårlöst, vilket krossade mitt hjärta, och jag saknade de där underbara lördagsförmiddagarna tillsammans med dig och dina äventyr något vansinnigt.
Slutade besviken att ”promenera” på OT, vilken aldrig riktigt blivit densamma igen.

Jag är förmodligen inte den enda i det här landet som älskar det du skriver, om man läser merparten av kommentarerna. 
Fortsätt därför att skriva, tänk, kommentera och ha åsikter! Ingen gör det så bra som du, och vi vanliga dödliga här ute behöver få tillfälle att le och vara glada – om bara för en liten stund om dagen…”

Knäcke, vad det blev.

Tack, tack. Nu kör vi.

Varför ska det vara tillåtet att röka bland sina medmänniskor bara för att man sitter utomhus?

Om man sitter vid bordet bredvid en rökares så spelar det alls ingen roll om man är utomhus eller inomhus. 

När vi var på Kanarieöarna i vintras hade vi precis satt oss vid ett bord på uteserveringen när pappan i familjen vid bordet intill tände på. 

Jag blev så f-ö-r-e-b-a-n-n-a-d att jag demonstrativt lyfte upp Lasse, som satt närmast, och satte honom vid andra änden av bordet. Jag gav århundradets PISSOFF-blick och himlade med ögonen som den prussiluska jag är. Efter mindre än en minut hade familjen, som bestod av en rökande ölpappa med liten fru och litet barn, rest på sig och gått därifrån. Jag fick hemskt dåligt samvete eftersom lilla frun inte kunde rå för att hennes man satt och bolmade deras eget och andras barn i ögat. 

Fy, vad jag är ledsen att hon fick mitt arga öga, jag tror att hon hade det tufft ändå. 

Men man får inte röka på folk. Man får inte det. Och nu ska det bli en härlig lag på det. 

Mmm. Laaaag

”Hahahahahahahahahahahaha! Ursäkta, men du är ju för fan skrattretande. Mendes ska ha solklart rött för tacklingen, sen ska båda ha rött för att dom tar strypgrepp på varandra. För fan, lär dig regler. Än en gång visar du att du inte ska skriva om nåt du inte förstår!”

Svar: ”Nåt jag inte förstår”? För fotboll är ju så hiskeligt svårt att förstå. Jättejättesvårt är det. 

Och så vill jag avsluta med att säga Hahahahahahahahahahahaha! VI VANN PILUTTA DIG.

På kondis med Lilla och Lasse. Hola! säger Lasse till alla han ser.

I kväll; Min killes lag möter Helsingborg på Fredriksskans. 

Spännande, eftersom Helsingborg bara vinner och vinner och Kalmar precis har vaknat och känt doften av ”hallå säsongen har liksom börjat, ska ni vara med eller?”. 

Hur ska det gå? tänkte vi 5196 som frös på läktarna. 

In kom lagen och så gör kaptenerna något där framme(lottar om vem som ska få göra första draget?) och tar varandra i händerna. Sedan ställer sig lagen i varsin gullig ring och pratar om något (vem som ska göra målen?)

Och så släpper någon ner bollen och PANG SÅ BLIR DET MÅL!!

Vad hände? Vi såg bara en svans av eld efter bollen och hela skansen exploderade. 

Och Helsingborg såg ut som om de hade tappat sina små shorts och stod med stjärtarna blottade. 

Det var som när två killar står och småtjabbar med varandra och så plötsligt smockar den ene till den andre och så blir den som fick smisk på näsan helt GALEN och börjar veva med armarna som en rabiessmittad skrikapa. Exakt så var det för Helsingborg. De åkte på en propp rakt mellan ögonen och fick tuppjucket.

”SÅ FÅR NI INTE GÖRA MOT OSS VI VINNER LIKSOM HELA TIDEN”

Och så blev det härligt spännande. 

Tills Mendes och Gashi sprang ihop med varandra. Mendes får ett gult kort och okej, det kan man väl acceptera.

Vad som sedan händer är följande; Gashi tar tag i Mendes hals och håller i honom samt trycker in ett finger i ögat. Domaren reagerar inte. Efter ett par sekunder får Mendes panik och tar tag i Gashis huvud. Ska vi gissa att han säger ”Släpp mig”?

Malin, vad hände sedan? undrar ni säkert nu. Det ska jag berätta. Nu kommer Erik Edman springande från ungefär artonhundra meter bort som ett galopperande fån, han rusar fram till Mendes och slår honom i magen. 

MALIN, VAD HÄNDE NU? undrar ni nu upprört.

Det ska jag berätta. 

Mendes blir utvisad. Han får ett gult kort uppå det andra och ska alltså lämna planen trots att han har legat med en jävla tumme i ögat. 

Erik Edman, vad hade du med situationen att göra? Hur gammal är du? Just det, du är 31 år och har spelat åtta år i landslaget. Moget.

Nu är det tio mot elva och det är obehagligt spännande. Hela matchen. 

Det blir nämligen inga fler mål. 

Mendes räddar dagen. Kalmar FF räddar dagen. Men framförallt;

Etrit Berisha räddar dagen och tre poäng.

Jag vill vända mig personligen till Jörgen Ström på Barometern;

I morgon Jörgen, när jag sätter mig ner vid köksbordet med mitt kaffe och mitt havreknäcke som ideligen faller i sär, då vill jag se 10 poäng till Etrit.

Och jag säger Etrit, framförallt eftersom han heter det, men också därför att jag tycker att Titti är ett illa valt smeknamn på en stenhård hjälte. 

Nu ska jag gå och smeka Joachim över håret. 

”Hej Malin,
Du som är så klok…. undrar om du ville komma med lite råd? 

Jag träffade den mest underbara människa jag någonsin kunde föreställa mig. En sån där person som man mår bra av, får energi från och man aldrig vill vara ifrån. 
Jag är ändå 25 år gammal, men har aldrig tidigare tänkt tanken att ”den här människan skulle jag kunna bo med”, men den kan jag med den här killen. Jag hade inga problem med att han lagade mat i mitt kök, tog hand om min hund eller tog sovmorgon i min lägenhet. Jag har lite problem med att släppa in människor i mitt liv, dels på grund av tidigare drägg jag stött på, men också på grund av min uppväxt. Men det kändes så klockrent. Och även för honom, som haft ännu värre barndom än jag. Och jag ser honom inte som ett offer för sin barndom, utan snarare en otrolig stark och beundransvärd person. Men bägge två har helt enkelt haft problem att släppa in människor i livet.
Visserligen är vi två upptagna människor, men vi pusslade för att få ihop dagarna.

Helt plötsligt efter sex underbara månader vände han uppochner på både mitt och sitt liv. Han älskade mig, men hade inte tid med mig. Jag kan köpa det. Han har två jobb och pluggar heltid. Sover dåligt, stressar mycket men är relativt nöjd med tillvaron. Och jag har också jobb och plugg. 
Men vi hittar hela tiden tillbaka till varandra. Inte desperat a la jag har ingen annan, utan mer ”nu klarar jag inte av att vara utan dig, jag behöver en dos av dig för att må bra”.
Nu hade vi inte träffats på några månader och jag kände att det är väl dags att gå vidare. Jag tror visserligen att han är den rätte, men man kan ju inte binda fast honom på en stol och tvinga honom att säga upp sig från nåt jobb eller engagemang. Han mår bra av att jobba och plugga och visa att han kan.
Vi träffades oväntat i helgen, allting var underbart. Men han berättar att han vill vara ärlig. Hans ex bor hos honom sedan någon månad tillbaka, för att hon mår dåligt. Varför han känner att han måste berätta det vet jag inte. Vi har ju gjort slut och han har inga skyldigheter gentemot mig!
I hans ärlighet berättar han att jag är den rätta för honom. Det finns ingen annan. Han tänker på mig hela tiden, han vill veta att jag mår bra, vad jag gör. Han vill bry sig.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Han får inte berätta mer om exet än att hon mår dåligt, kan inte berätta hur länge och varför. Han säger bara att han inte har något val än att ta hand om henne.

Ska jag satsa på honom, vänta ut exet och hoppas på att han har tid över för mig?
Ska jag lägga ner och försöka gå vidare?”

Svar: Till att börja med; alla råd som kommer från mig är att ta med en nypa salt eftersom jag bara har haft ett förhållande. 

Det är svårt, otroligt svårt, att träffa rätt. Och när man gör det så vill man att det ska vara lätt. Och det är inte alls för mycket begärt. Om båda älskar varandra och vill leva tillsammans så ska det inte vara en massa slit. Jag är allergisk mot drama. 

Jag tycker nog att du kan vänta på honom om du är säker på att han är rätt. 

Men. Det är väldigt väldigt viktigt att han förstår att detta är jobbig för dig. Dina känslor är lika viktiga som hans, oavsett hans barndom, oavsett hur illa däran exet är. Ditt liv är viktigt och om han älskar dig så förstår han det och inser att du inte kan sätta ditt liv på vänt. 

Det kan bli jättebra det här, det tror jag. Men du måste visa att du förtjänar att blir behandlad som nummer ett för honom. 

Om jag vore du skulle jag ge det ett par veckor (och säga till honom att det är det som gäller)

En liten brasklapp dock, jag reagerar på att han har två jobb utöver studierna, jobb så viktiga att han inte har tid med kärlek? 

Återigen. Du måste visa att du är värd att komma först. Inte i andra hand och absolut inte i tredje hand. 

Kram och lycka till.

Här