Jag älskar att föda barn. Jag älskar att bära ett barn, föda ett barn och amma ett barn. 

Jag älskar det eftersom jag har haft en sådan otrolig tur. Jag har fått vara frisk, jag har haft komplikationsfria förlossningar och jag har fött friska barn. Jag skulle kunna föda i tvättstugan om jag bara visste att det skulle sluta lyckligt. 

Svensk sjukvård á la landsting må vara ful på väggarna men den är oslagbar. 

Jag födde barn nummer två i Göteborg. Jag satt på Gamla Ullevi när jag började få ”ont”. Vi fick bråttom, väldigt bråttom, svärfar Ingvar och jag. Ingvar körde lagom snabbt genom stan och tog det samtidigt  lugnt. Min egen hysteriska pappa skulle kört hem till Kalmar i ren panik. Jag hade fått föda i jeansen. 

Ingvar parkerade utanför Mölndals lasarett och jag ringde på den lilla knappen. 

”Hej, jag skulle vilja föda ett barn om det går bra” kved jag in i högtalaren. 

”Vill du föda ett barn?” sa en snäll röst, en signal gick från hennes fingertryck till porten och dörren gick upp. 

Svärfar och jag åkte upp någon våning eller så. 

Magen blottades. 

”Vilken fin mage du har, här har vi en tjej som har smört in sig” sa sköterskan. Födande flickor vill också vara fina. 

”Nu ska vi se hur mycket du har öppnat dig” sa sköterskan och vände sig mot svärfar för att ge honom en menande blick men svärfar var bara ett menande streck ut genom dörren och lämnade ett menande moln av ”saker en svärfar inte vill se” efter sig. 

”Du är öppen fem centimeter”

”Jag vill duscha”

”Okej, men föd inga barn”

”Jag lovar”

Efter en stund kom Joachim, direkt från matchen med gräs och smuts i ansiktet. Han fick också duscha. 

”Men skynda dig på” förmanade sköterskan.

”Varför valde ni att komma hit, så dåligt rykte som vi har” 

”Vi fick lite bråttom”

Tio minuter senare kommer första krystvärken. Joachim pratar med min mamma i telefon. Vem svarar i telefonen när man står i en förlossningssal?

”LAGGPÅFÖRIHELVETEDITTJÄVLACP”

Sa jag, inte sköterskan. 

En krystvärk till och så kom hon. Hon vägde 3920 gram och hon låg på mitt bröst. Hon var hal och varm och mellan benen låg navelsträngen kvar. 

Tolv timmar senare åkte vi hem och jag har bara ljusa minnen från Mölndals lasarett. 

Jag är en lyckligt lottad kvinna på många sätt. Att jag får föda barn i Sverige är ett av dem. 

Gå in här

Pappa landar i vassen

J ger pappa fart

Elin var där

Underbar dag i solen

I kväll ska Åsa och Anders komma hit, vi ska laga Italienskt från den här boken.

Det blir Rigatoni-någonting-någonting. 

Anders kommer jäbedijäb om att det måste finnas shöööööööööööööött, han är lite reptil på det sättet. 

Enligt receptet ska man fritera aubergine i jordnötsölja men vi kanske inte har sådant fancy flottyr här i stan. 

”Jag ska googla ”istället för jordnötsolja” och se vad som kommer upp” meddelade jag Åsa över telefon. 

Det här är det enda jag hittar. 

Men inget ont som inte har något torrt, GOTT, med sig. 

Tack hjärtat

Här

så är det alltid någon som är sjuk. Ändå är inte våra barn sjuka särskilt ofta. Hur det går ihop vet jag inte men pappas djuplodande analys lyder som följer;

”Dum ej jöu schöuka hejla tejden, pujken haur vauret schöuk sejdan han fuddes”

I natt var någon uppe och gjorde nummer två. Eller ska vi kanske säga att någon gjorde 1,5 så förstår ni kanske vad jag menar. 

I morse stod vi i valet och kvalet (Joachim hade inte så mycket kval, han satt på ett välstädat styrelsemöte klockan åtta och behövde inte tänka alls), skulle någon gå till dagis eller inte?

”Hon får stanna hemma” sa jag högt efter överläggande med mig själv.

Fem minuter senare;

”FÅRJAGTITTAPÅTVVARÄRPAPPAFÅRJAGSPELANINTENDOJAGVILLHAFIKASKAVILEKA”

Doh.

Hon är sjuk på samma sätt som färjekatastrofen var en färjekatastrof.

Nu har vi picknick, hon häller upp kaffe med mjölk och äter knäckebröd med älgkorv förklädd till Bayonneskinka. 

”Hej Malin! Det är ytterst sällan jag kommenterar bloggar, men jag gör ett undantag för dig. 
Jag vill tacka för ditt rara råd och vidarebefordrar det gärna till alla bipolära, deprimerade, ångestfyllda och suicidala människor där ute: sätt er i skogen och sluta gnälla! Så tråkigt att du inte ansträngde dig för att också ge Emil Forselius och Johanna Sällström goda råd. Tänk, du hade kunnat rädda deras liv!
Vänliga hälsningar
Ann Heberlein”

Svar: Oavsett om detta är Ann Heberlein eller ej så vill jag be om ursäkt. 

Det var min avsikt att recensera boken, inte sjukdomen.