Flera färjor sitter fast i isen. 

”Det är obehagligt” säger en passagerare. 

Det diskuteras evakuering. 

Då undrar jag bara följande;

Finns det någon som kan evakuera mig till en fastfrusen färja?

Handen upp alla saggiga morsor som vill följa med till en färja med buffé, hytt och bar. 

Som-sitter-fast-i-isen.

”Tyvärr Joachim, jag sitter lite illa till, fastfrusen till och med, jag vet inte när jag kommer hem, men nu uppträder Charlotte Perrelli i baren, måste rusa, HEJDÅ”

Nej, det har inte varit min vecka. 

Lasse har skitit och spytt i kors och idag återvände han till dagis. I måndags spydde han från min famn så att det stänkte flera meter. Om du ser att en bebis ska spy; ställ ner den på golvet. Han har bajsat så att det rann i soffan. Att han hade bajsat på ryamattan märkte jag inte förrän jag klev i det. 

Jag har inte fått något gjort ordentligt, jag har haft dåligt samvete och så blev det psykdebatt.

Jag saknar min radiokompis Hans. 

Jag vill kasta saker på Joachim. Hårda saker med hörn. 

Jag kommer inte in i Dansen kring guldkalven

Joachim bad mig köpa talgbollar och solrosfrön och jag stod på Växer och tänkte; ”Kunde han inte sagt vilken sort? Ska det vara hög eller låg solros, buskig eller naken eller VAD?”

När jag kom hem såg Joachim på mig som vore jag hjärndöd. 

”Solrosfrön till fåglarna”

”JAHA men jag kanske tänkte att du skulle förodla något i en plastbunke”

Sabla agraltönt. 

Jag ringde till Stensö VVS för elva dagar sedan eftersom alla kranar läcker och alla element rusar och kan bränna bebis. Ingen har kommit, ingen har ringt. 

Det är inte synd om mig, jag har tillexempel fått min examen på väldigt fint strukturpapper, men det har inte varit min vecka. 

Det har varit någon annans vecka. 

Om vikten av att vara glad

Om man bortser från att det är jag, vilken tjej skulle ni helst vilja ha fredagsmys med?

Den här

eller den här

”Yes! Det gjorde du rätt i. Det är alltid bra att ha papper på saker och ting. Och är det någon annan som är snorkig och framför tvivel på din kompetens så hänvisa dem till mig, din lärare på journalistutbildningen, så kan jag berätta precis HUR duktig och cool du är. Jag är stolt över dig. Keep up the good work.
Kram Anette”

Svar: Jag är en sådan teachers pet. När jag gillar en lärare så blir det en vän för livet. Anette var helt livsfarlig och världens bästa föreläsare. En gång skällde hon ut mig inför klassen så att håret stod rakt upp(och då har jag ändå väldigt långt hår) men det som inte dödar det härdar och Anette har fått mig att växa upp. 

Sveriges färgstarkaste och roligaste rivjärn till föreläsare finns alltså på Linnéuniversitetet. 

För ett par veckor sedan fick jag denna anonyma kommentar;

”Du är väl inte journalist? Trodde man måste ha en utbildning för att kalla sig det, dessutom är det insändarinlägg du så stolt hänvisar till tämligen uselt i min mening. Påståenden som saknar grund, ologiska resonemang samt avsaknad av stringens, inte undra på att den lokala VAB-maffian hyllar….”

Jag skrev högskoleprovet tre gånger för att komma in på min drömutbildning. Först blev det 1,3, sedan 1,4 och slutligen 1,5 och då kom jag in. När jag började hösten 2002 var jag höggravid med mitt första barn. Sommaren 2004 fick jag mitt andra barn. Med två barn under två år tog jag ett års uppehåll från studierna. 2006 var jag äntligen klar. Fyra år av studier, förlossningar, tentor, bebisar, ensamhet och gråt på toaletten. 

Men jag har inte plockat ut min examen. Varför ska jag göra det, tänkte jag för mig själv. 

Tills nästan fyra år senare då jag ser din kommentar min anonyme vän. 

Nu har jag plockat ut min examen. 

Du fick mig att göra det. Förstår du vilken insats du har gjort? 

Ingen kan någonsin ta min journalistexamen ifrån mig. 

Och jag är så stolt. 

Jag är så otroligt stolt. 

Jag har återigen skickat in mina svar till introtävlingen i P3 Musik

Den här gången SKA jag ha alla rätt. 

Välkomna att missförstå här

Jaha. Den som kom så sist en människa kan komma valde den som har vunnitvunnitvunnit. 

Och så ska Stefan åka hem. 

När Tomas valde Stefan sprang jag till sovrummet, släckte lampan(det är tystare om det är mörkt), la mig mitt på sängen med knäna mot bröstet och rumpan i vädret med fingrarna långt in i öronen och sjöng Manboy baklänges.

Efter en evighet slappnade jag av bara för att höra Joachim säga; ”Holm åkte ut”

Ni vet att jag gillar Stefan. Så. Himla. Mycket. 

En snäll kille. Som gillar att läsa. Som gillar att vara för sig själv. Som är smart. Som idrottar. 

Som min kille om man tar bort en miljard irritationsmoment. 

Och nu ska han inte vara med längre? 

Han fattas mig!

Ska vi till Stefans ära sammafatta i siffror vad kvällens avsnitt innebär;

Hur arg jag är på Tomas Johansson på en skala från 1-10 där 10 är fucking skitarg= 11

Hur roligt i procent det blir att följa Mästarnas mästare nu= 0%

Hur arg jag är på Patrik Sjöberg för att han blev glad när Tomas Johansson kom tillbaka på en skala från 1-10 där 10 är Ramla ner i en ravin= 73

Först läste jag Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. En intressant och välskriven bok om psykisk ohälsa och hur samhället ser på de psykiskt sjuka. Jag förlorade mig i Anns sätt att fördjupa sig i ämnet men jag kan inte se förbi det faktum att jag hela tiden tänker;

Skärp till dig.

Ann snuddar vid ämnet vid ett tillfälle i boken. Att hon som har det så bra borde väl inte må så dåligt. Men så enkelt är det ju inte. 

Psykisk ohälsa bryr sig inte om status, jobb och patriciervillor. Eller gör den det?

Om man lämnade Ann i en skog med bara kläder, vattenflaska och tändstickor, skulle hon må dåligt då? 

Frågan jag ställer är denna; Har vi det så bra att vi blir sjuka?

Människor som inte har tak över huvudet och inte kan ge sina barn mat, funderar de över meningen med livet?

För ett par dagar sedan fick jag Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet. Jag läste ut den med bläddrande fladder-swish. 

Vilket maskrosbarn du är Hillevi. 

”Du är en elak mamma” sa lilla i förrgår. 

Då läste jag ett stycke ur Kärleksbarnet. 

”Är det på riktigt?” ville lilla veta.

”Ja. Nu kanske du inte tycker att jag är en elak mamma”

När jag berättade för Joachim om Anns bok berättade han om tyska kvinnor som tog livet av sig när de förstod att ryssen var på väg för att våldta och döda. 

När jag berättade för Joachim om Hillevis bok bad han mig att vara tyst. 

Han kan läsa tjocka böcker om tyska kvinnor som hellre går i döden än möter ryssen men han klarar inte av att höra om Hillevis hund Tarzan och den uppsupna bankboken.