Klockan 03:40 grät Lasse och jag gick upp för att ge napp och dra upp täcket till öronen samt klappa lätt på kinden. Trots att det är mörkt i rummet kan jag se hans röda bebiskinder, dessa bebiskinder.

Tass tass på golvet tillbaka till sängen och utanför fönstret är det sjutton minus. Pelletsen som brukar låta plink plink eller möjligen rassel rassel låter nu RAAAAAAAAS.

Lägger mig tillrätta med stjärten i vädret och händerna under magen. Värmen försvann i samma stund som jag lämnade sängen och nu måste jag arbeta upp ny. Men det är något som inte stämmer.

Joachims sida är tom. Var är Joachim?

De som känner mig väl vet att jag trots att jag varit fotbollsänka i nästan nio år aldrig vänjer mig vid Joachims frånvaro. Om jag inte vet att han är på jobbet, på träning eller på match så tror jag att han är död. Jag lär mig aldrig. Joachim har varit död fler gånger än sångaren i Depeche Mode.

Nu skärper du dig Malin. Han sitter väl på toaletten. 

Men kudden är ju borta. Varför är den det? 

Jag måste gå upp. Jag måste kontrollera att Joachim inte är död. Om han är det, om han har gått och dött någonstans och jag snubblar över honom, då kommer jag bli vansinnig. Det är ett sånt jävla sätt att gå runt och dö när man inte är beredd.

Jag smyger ut i hallen. Ingen Joachim på golvet. Köket badar i månens sken. Vitt i hela rummet. Smyg smyg smyyyg.

Ingen i soffan. Varför skulle han ligga där förresten? Jag har inte varit mer störig idag än någon annan dag i veckan.

In i storas rum. Där ligger han. Under hennes röda täcke med vita prickar sticker ett par stora fötter ut, stora fötter med vidriga tånaglar (har ni sett fotbollsnaglar? Hu)

Jag har hittat honom. Här skulle jag kunna gå och lägga mig. 

Nej, vid närmare eftertanke.

Jag stiger fram och drar ner täcket en bit. Joachim flyger upp. Han är inte vaken(så som normala människor är när man väcker dem)

”Vad gör du här?” väser jag med mina vargtänder i månens sken.

”Hon ropade att katten Pelle var i hallen”

”Vadå katten Pelle?”

”Hahaha att katten Pelle var på halltabletten”

”Vad är en halltablett?”

”Va?”

”VAD GÖR DU HÄR?” Årets väs.

Och så somnar han om. I morse fick jag veta att stora hade ropat och inte ville sova ensam. Det kan jag acceptera. Men jag står inte ut med Joachims nattprat om katten Pelle på halltabletten. 

Och jag står inte ut med att sova ensam.

Mina nya tights i äkta fusk-orm. Joachim tycker att jag ser ut som Carola Häggkvist. Och han har ju rätt.

Hur kommer det sig att apan Cecilia Blankens kan ta på sig vadsomhelst och se ut som Elle-galan och jag ser ut som drag som har shoppat på ÖB hur mycket jag än anstränger mig. 

Här

Här

Jag visste inte ens om att Belinda och luggen var tillbaka. 

I går skulle de sociala medierna diskuteras. 

En barnskötare hade fått sparken eftersom han bar en Pornstar-mössa på sin Facebook-bild.

Föräldrar är livrädda för pedofiler på dagis. Det kan man förstå. 

Men vi lever i ett fritt land. Barnskötare får ha vilken mössa de vill. 

Alla mina barn har haft manlig personal och jag är så glad för det. De får gärna springa runt i läderstring på Facebook om de så önskar. Femåringen har en gammal punkrockare som ropar ”INGET BRÅK I VÅR KÅK” när det blir för stojigt på avdelningen. Han har även haft sjuåringen sedan hon var liten. 

Han är guld värd och han får sjunga vad han vill i sitt band bara han är snäll mot mina barn. 

Bäst i Debatt var Sofia. Vet ni att hon har jättegamla barn? Det är helt galet hur hon som är så fräsch kan ha myndiga barn.

När mina barn är stora kommer jag se ut som Selma Lagerlöf.

”Med risk för att låta lite besserwisseraktig, men bofinken kommer först i april eller maj.

Tack för en bra blogg”

Svar: För mig är en fågel bara en fågel såvida det inte är en svan eller struts eller pingvin eller flamingo. Allt annat är fåglar. 

Jag kan inte skilja på en kråka och en kaja. Jag vet däremot hur en fyllekaja ser ut.

På altanen ser det ut som en Robinson-bana med allt Joachim har hängt ut och ställt fram till sina vänner fåglarna. Det är kärve, svål, talgbollar och fågelbord. Ibland säger Joachim; ”Titta!” varpå jag tittar men jag vet inte vad jag ska säga, ”Åh en fink” eller ”Nämen ser man på, en mes så här tidigt på året”. Vad säger man när Joachim pekar på en fågel som ser exakt ut som alla andra fåglar? Jag drömmer om att det landar en pingvin på altanen så att jag kan säga ”Har du sett, Joachim, en pingvin så här långt norrut”

Jag vet inte hur en bofink ser ut. Jag vet inte ens hur en vanlig fink ser ut. 

När klockan är 7:20 kryper stora ner under täcket. Det är så jag vaknar, min nyföding som fyller åtta i år och har läxor, lägger sig nära nära och väntar på att Joachim ska kasta in kläder (vi har en sjuåring som låter oss bestämma kläder, rekord. Folk låter sina treåringar bestämma, barn-ska-inte-bestämma-barn-ska-bestämmas-över)

Efter en alldeles för kort stund kommer Joachim in och tänder taklampan. Sadist.

Ungefär här vaknar Lasse. Blöjan är full av nattkiss och släpar i golvet, pyjamasen är ärvd och fuktig. 

Vi vinkar av Joachim och tjejerna, först i dörren, sedan springer vi som gaseller till köksfönstret. Jag vinkar frenetiskt och kastar slängkyssar, Lasse bara tittar. Två timmar sedan börjar han vinka men då är det bara en bofink utanför fönstret.

Nu får Lasse välling i kökssoffan. Ingenting får ligga och skräpa i soffan när Lasse har vällingmys, han sträcker ut sin feta lilla arm och skrapar effektivt ner allt på golvet. Jag gör frukost till mig själv och ställer fram Lasses tallrik. I den vill han ha fil, rågpuffar, kanel och russin från Saltå kvarn. 

Och så äter vi tillsammans. Efter två minuter börjar Lasse kasta lystna blickar mot min tallrik, en tallrik som nu är tom, kvar finns bara begagnad yoghurt utsmetad i botten samt enstaka smulor av müsli. Men han vill ha den. 

Han skriker väldigt fult och jag skjuter över tallriken. Och så häller jag över hans frukost. Och då äter han. 

Sedan kan dagen börja. 

Idag är det fredag och Lasse är ledig från dagis. Vi ska städa färdigt huset, plocka bland prylar och så kommer bipolära Emma hit med ett, två och tre. Jag tänkte baka frallor men har ingen jäst. Men jag orkar inte försöka briljera. Jag kan aldrig vinna mot hennes maniska bjudningar. För två veckor sedan bjöd hon på lunch, mustig grönsakssoppa från kokbok, riven parmesan, färsk basilika och nybakat valnötsbröd.

Nu äter Lasse kaviarmacka och lyssnar på Ring P1. 

”Var det en god macka?” frågar jag.

”SHHHHHHHHHHHH” säger Lasse. 

det här huset skulle jag inte heller sparka ur sängen.

Och OJ

HÄR då?

Se så sött