”Hej Malin! Haha, nja – där har du fått det lite om bakfoten. Jag har sålt grejer på Tradera de senaste två åren, det gör jag alltså jämt. Har ingenting med mitt nya jobb att göra. Men det var roligt att du gillar sjalen, lägg ett bud vettja. Glada hälsningar/Ebba”

Svar: Det tycker jag är väldigt chosefritt av dig. Jag säljer också på Tradera. Men jag är anonym.

Jag vill också passa på att gratulera dig till ditt nya jobb.

”Barn ärver alltid hälften ja men skillnaden är att när man är gifta får de vänta så att den kvarvarande föräldern kan sitta i orubbat bo men är man bara sambo så kan barnen få en god man som ska se till deras rättigheter och det kan faktiskt sluta ganska illa dvs att man får sälja huset eller så”

Svar: Men vad är det för MUPP till god man som tvingar barn att flytta när en förälder precis har dött? Går det verkligen till så här? För det är ju just detta som alla tar upp när man berättar att man inte är gift. Att de här goda goda männen ska komma och säga att man måste sälja och ge hälften till barnen. 

Det är inte en god man. Det är en störd man.

Nu får någon berätta för mig. 

Jag rättar mig själv:

Självklart ska jag gifta mig borgerligt. Jag ska inte gifta mig i kyrkan, vi har ju inte ens döpt våra barn.

Men jag tänker inte gifta mig i ett kommunhus på en lunchrast av ekonomiska skäl.

”Jag förstår inte hur man kan ha barn utan att vara gift. Och det handlar inte om religion, utan om juridik. Hur kan man vilja vara så oskyddad juridiskt som man är som sambo med barn, den dag något händer? En bilolycka kan ske på några sekunder – är man då gift ställs man i alla fall inte inför ett helt batteri av gode män och förmyndarmyndigheter med uppgift att säkra arvtagarnas (barnens) rättigheter gentemot den överlevande föräldern. Malin: gift er borgerligt. Det tar fem minuter (långa versionen) eller två minuter (korta versionen), och kostar ingenting. Gör inte misstaget att blanda ihop bröllopet med äktenskapet”

Svar: Blanda ihop? Jag tar vilket som. Gärna ett äktenskap men då ska jag ha ett B-R-Ö-L-L-O-P. Oj då, jag blandar visst ihop det när allt kommer omkring. 

I mars har Joachim och jag varit tillsammans i nio år. Vi har tre barn tillsammans. Jag har stått ut med Joachim och hans böcker om slag, pelletsmani, apor på TV och tränatränatränatränautanattkommatilldörren i nära en tredjedel av mitt liv. Skulle jag springa ner och göra något borgerligt? 

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

Etcetera.

Jag skulle hellre ha ett borgerligt SAMLAG inför kommunala vittnen(brrrr) än att gifta mig utan hav, sol, vind, vatten, buffé och en otroligt vacker klänning. 

Vi kommer fortsätta så här. 

Det som händer om någonting händer är väl att halva huset går till barnen och då får jag väl betala allting själv. Eller sälja och bo hos mamma och pappa. 

Jag sitter hellre utblottad på trottoaren med tre osnutna ungar och ser en lycklig familj flytta in i vårt hus än jag gifter mig borgerligt. 

Har jag nått fram?

Jag gifter mig borgerligt över min döda kropp.

Oprah har bjudit in världens mest berömda filmpar. De heter något indiskt som jag inte minns. 

För första gången NÅGONSIN gör de en intervju tillsammans i Oprahs studio. 

Oprah börjar genast fråga om bröllopet och jag stannar till framför TV:n. Det är ju så rysligt roligt med klänningar.

Rörliga bilder från gatan utanför huset där de gifte sig visar tusentals människor som trängs för att få en skymt av brudparet. De hänger från trädens grenar och de är överallt. Och så ser man vakter. Många vakter. Och så plötsligt ser man hur vakterna slår på människorna med smala pinnar. 

Oprah undrar fascinerat vad det är vi ser, gör man kanske så här på indiska bröllop? Är det kanhända indisk sed att slå nyfikna med hårda pinnar?

”De får tydligen stryk..” säger den väldigt berömde indiske filmstjärnan och ser uppriktigt chockad ut.

Vi har inte fått se bruden, ingen brudgum, inget bröllopsfölje. Vi har bara fått se något vi ser varje dag på nyheterna där polisen slår med pinnar på fattiga människor. 

Och vips, bara sådär så hade deras lyckligaste dag i livet blivit lite mindre lycklig. 

”Kära Malin. Jag behöver hjälp! För 10 månader sen fick jag en liten flicka. Graviditeten var komplicerad, förlossningen likaså (akutsnitt) och nu är det slut mellan mig o hennes pappa. Min fråga har inget med det att göra, men kanske är det lite relevant ändå. Jag har på senare tiden dragit på mig en ovana, nämligen att läsa cancerbloggar (jag kallar dom det, du vet, bloggar som handlar om/är skrivna av folk med cancer). Varför? Jag vet inte. Jag har mkt cancer i min familj o har alltid varit övertygad om att det ska drabba mig förr eller senare. Nu när jag fått barn så har ju dödsångesten upphöjts i det högsta talet möjligt. Antingen så tror jag att hon har det, eller så vet jag att jag har det. Vad är det för beteende?! Jag blir galen på mig själv. Kan inte du säga till mig på skarpen, eller vad tänker du om det här?
Helt knäppt att jag frågar dig, en främling, och inte säg, min bror eller en vän. Men du är lite som jag, säger saker som dom är, inget mellan raderna, inget trams.
Så. Vad säger du? 
Förresten – det vet vi ju alla att jag gör detta för jag får ngt utav det och NEJ det är inte för att känna att mitt liv är så jla fantastiskt i jämförelse med deras, tänk på att jag är bestämt ÖVERTYGAD om att skiten finns i mina gener (utredning pågår på Karolinska). MAO, jag tror verkligen att jag är en av dom. Det jag får ut av det är att jag känner djup tacksamhet, tacksamhet över att jag trots hotet svävandes över mitt huvud – har fått leva 33 hela år utan att själv drabbas (även om min mamma, mormor, moster, mfl drabbats).
Att skriva detta är alla kategorier det konstigaste jag gjort. Here goes…
kramar”

Svar: Snälla du, ditt liv blir inte lättare att bära för att det finns de som har cancerbloggar eller att barn amputeras utan smärtlindring i Haiti. 

Ditt liv är ditt liv och det är dig nästan övermäktigt just nu. Börja med att inte må dåligt för att du mår dåligt. Det är nummer ett.

Du är ensamstående mamma med ett litet barn och ensam ska du bära dödsångest. Människor bryter ihop för mindre än så.

Nu är vi klara med den biten; du har rätt att må dåligt. 

Om vi går vidare kan vi konstatera att du har grund i din oro för cancern. Men ta inte ut oron i förskott. Tänk att det värsta kan hända men att du inte kan påverka det just nu. Skriv upp din oro på en mental lapp och spika upp den på väggen i tvättstugan. Nu finns den där och du behöver inte ha den i huvudet. 

Sedan får du inte glömma att du har ett väldigt litet barn, första året är kaos med hormoner och amning och ingen sömn och allt som kommer med mammaskapet. Mitt i detta har du dessutom blivit ensam.

Du ska vara snäll mot dig själv.

Men du ska inte gräva ner dig. 

Du ska inte läsa cancerbloggar. Du ska gå och lägga dig tidigt med en underbar bok. 

Jag säger detta till dig, från en mamma till en annan mamma;

Du ska vara snäll mot dig själv.

Ebba fick 8 miljoner för lägenheten. Nu ska hon börja jobba för icke-kommersiella intressen och säljer sin garderob

Jag gillar sjalen och jag gillar Ebba.

Här

Minns ni att jag skrev om Marlenes blöjor för ett par veckor sedan? Är det måhända jag som har gjort henne till miljonär?

Så måste det vara.

Joachim gör helstekt kyckling med kokt potatis, brunsås och kokta grönsaker. Joachim är drömmen varje svärmor drömmer. Han är lite för bra för att vara sann. Kanske har han en parallell vanskött familj i källaren. 

Kycklingen ligger inne i ugnen och ser ut som en solbränd Henrik Rydström som gör armhävningar.

Jag äter inte kyckling. Jag äter ingens bebisar. Men jag håller dem hemskt gärna.

Nu gick jag och tittade på kycklingen igen. Det har kommit in luft under det där knottriga skinnet. Det pulserar. Det ser ut som om kycklingen ANDAS. Hu.

Själv äter jag det här, minus lax plus quornfilé förstekt i smör. 

Mat i paket kan inte gå fel. 

Sms:a LIV till 72 990 (50 kr)