Lilla tjejen lekte hemma hos en kompis igår och då tog jag med mig stora och Lasse in till stan. Jag älskar att fika med stora tjejen. Hon är så lugn, jag behöver inte vara rädd att hon ska leta upp en stor lastbil att bli överkörd av. Hon lyfter inte på lock till djupa brunnar med grumligt vatten i. Hon sitter och äter sin kaka och pratar känslor.
Vi sitter på Skafferiet eftersom man inte får ta upp vagnen på Kullzenska. Jag äter en ciabatta med soltorkade tomater och stora äter ostfralla. På en assiett ligger en chokladcookie som stora valt och en kostig ny kaka som jag har valt ”eftersom man måste prova nya saker ibland” och jag ångrade mig i samma stund som jag gjort mitt val. Alltid välja chokladboll, ALLTID. Fuck nytt.
Ett bord bort sitter två killar i 25-30-årsåldern. Jag känner igen en av dem. Vem i hela friden är det där? Det är någon jag jobbat med, jo, så måste det vara. Eller jobbar han i videobutiken? Systembolaget? Nej, det kanske är en kompis till en kompis från förr?
Jag tänker och tänker, pillar basilika från tanden och tänker lite till. Han reser sig för att fylla på kaffekoppen. Jag tar sats, nej, det är så pinsamt. Men det är ju pinsamt att inte säga hej om det är så att vi känner varandra. Nej, jag låter bli.
Så blir det dags att gå, Joachim måste få hem bilen till matchen.
Vi reser oss. Och så gör jag det. På håll ser jag mig själv gå fram till killarnas bord.
”Hej, ursäkta mig, men det känns som att jag borde säga hej till dig”
”Jaha..”
Panik.
”Jo..alltså, det känns som att jag känner dig”
HERREGUD STÅR JAG HÄR OCH KRÄKS UPP RAGGNINGSREPLIKER. VARFÖR KUNDE JAG INTE BARA GÅTT HÄRIFRÅN SOM EN VANLIG MÄNNISKA OCH LÅTIT SAKEN BERO.
Killen skakar på huvudet. Avslag.
Mer panik.
”Men..var jobbar du någonstans?”
”Just nu spelar jag Svensson Svensson i Krusenstiernska..”
Jag har gått fram till en skådis och sagt DET KÄNNS SOM ATT JAG KÄNNER DIG.
Daniel Träff- borde inte känna Malin Wollin.
