Den här filmen får jag inte glömma bort att komma ihåg när den kommer på DVD om ett år. 

Jag tror att Robyn har en steg för steg-lista ”Hur jag kan bli så cool att jag blir helt orörbar”

Coola artister vallfärdar till Robyn och bönar och ber ”Gör något med oss, vi behöver cred!”

Jag ser framför mig hur Robyn lutar sig fram över skrivbordet med sina perfekta bröst, hon sträcker fram högra handens fuktade pekfinger och känner på coola artistens panna. Säger det FRÄÄÄÄÄÄÄS blir det deal. Som med Röyksopp

Fint, mycket fint

Och vad de egentligen säger

I februari 2008 tävlade jag i Jeopardy, satsade allt på mitt sämsta ämne geografi och kom sist. Om någon frågar mig i vilket land Ljubljana är huvudstad så vet jag FORTFARANDE INTE.

Hur som helst så fick jag en gps. En fin sådan. Pappa tjatade och tjatade, kunde han inte få den där gejpejisen till sin baut om vi ändå inte skulle installera den? Avslag.

I fredags, när den legat i handsfacket i sexton månader, tog vi fram den och lät den leda oss genom Stockholm. Det var kärlek vid första ögonkastet. ”Om fyrahundra meter förbered vänstersväng” sa hon och det var ljuvligt. 

”Det är FEL” klagade Joachim skeptiskt. 

När vi snurrade runt i Vimmerby för att komma hem till Nino med skrikande Lasse, gråtande barn och heta pizzor i knät ledde rösten oss fram till höger vänster höger vänster och Joachim muttlade, detta kändes inte bra och kunde hon inte hålla truten någon gång?

”Stäng av” befallde Joachim.

”NEJ”

Och plötsligt; ”Gör en laglig U-sväng så fort du kan” nästan skrek gps-damen i panik. 

Då stängde jag av. 

När vi åkte hem på söndagen tryckte jag på On när Joachim inte såg och så frågade jag om vi inte kunde ta den där vackra vägen över Tuna eller Vena eller vad det nu hette som mamma tipsade om. 

Och in i skogen körde vi. Vägen blev smalare och smalare, korna fler och fler. 

”Malin, det här är åt helvete”

”Nej, nej, jag tror det kommer funka, bara en liten bit till, vi ger det en chans till”

Och så kommer vi till en hög med stockar och gps:n skriker; ”GÖR EN U-SVÄNG!”

”Det var sista chansen”

”Men..”

”MALIN VI HAR BARA ETANOL FÖR TIO MIL OCH DET ÄR TOLV MIL HEM”

Så vi gav upp. Och eftersom jag är kvinna och det var jag som körde så kom vi hela vägen till Kalmar genom ecodriving från paradiset. 

Här

som jag lämnade tillbaka. Jag köpte den här klänningen men ångrade mig. Den är ju så snygg, men..det är något. 

Mirek Topolánek, en gång statsminister i Tjeckien, erkänner att det är hans penis som fladdrar omkring i alla tidningar i alla länder utom i diktaturen Italien. 

Jag läser gårdagens pappersblad i bilen och blir plötsligt åksjuk. ”Mannen på bilden står vid poolen med halverigerad penis” 

IIIIIUUUUUU.

Är det bara jag som måste döda impulsen att hoppa in i bilden med en kofösare och köra upp den mellan pung och anus på den där maktgalna, halverigerade, penisherren?

Mirek erkänner alltså att det är han som flaggar på halv stång, men att det är ett montage. HAHAHA vilken jubelidiot. Eller menar han att fotografen har klippt ut hans ståtliga helstock mot en fladdrig gubbapenis?

David och Joachim var så glada och glada. De blev inte kära i Jay på samma sätt som jag men de hade sällan i HELL bangat på ett himlastormande samlag med bossen. 

Henrik är en märklig man. Eller man och man, men märklig är han. 

Vi anlände till Stockholm klockan 16:20 och parkerade i garaget under hotellet, en parkering som kostade 16 kronor för tio minuter. 

Hiss upp till receptionen via lobbyn som var överfull av afterworkmänniskor från Stureplan, inklusive Laila Bagge, ni vet, hon som fick mannen alla vill ha. Mannen som fick oss alla att stöna högt ”ÅH NEJ HAN ÄR TAGEN, LAILA BAGGE DU DIN LYCKANS OST”

Upp till rummet, av med kläder(rosa tröjan från Gina Tricot), på med varma underbyxor, ut i tidiga kvällen, måste äta innan konserten. Fullt överallt. Går in på ett ställe där femton personer står utanför entrén och röker som vore det slutet på jordelivet imorgon. Inne sitter ett barn på bardisken. Män spelar på spelautomater, ja, det är ett sånt där ställe. Fullt här också.

Hittar ett ställe som heter Klippoteket där man kan bli klippt och äta en fralla. Kastar i oss grillad ciabatta och springer vidare mot stadion.

Jadajadajada konserten var bra. Allra bäst var killen bakom trummorna, Jay Weinberg, sprungen ur Max Weinberg. Jag tycker att Bruce och de andra kunde gått hem och placerat pensionspengarna för den här killen ÄR ETT GENI. Vilken energi, vilken kärlek till pinnarna, vilken hyllning till slagverk överallt! Vilken dunkande GUD.

Jadajadajada sen gick vi hem och åt lite sallad från hotellets nödhylla och så somnade vi. 

Och så blev det morgon och vi skulle äta frukost. Jag kände mig så fin så fin i min Brucetröja. Tills jag sprang in i Oksana vid frallorna. Varför anstränga sig? Sabla snyggbrud. Tänkte blogga om hur snygg hon var och be om bild men fick för mig att jag sagt något elakt om henne vid något tillfälle och lät bli.

”Såg du?” sa jag till Joachim vid bordet.

”Nej, vadå?”

”Oksana”

”Var?”

”Jag vet inte” 

Och sedan började ett sällan skådat spanande. Joachims hals blev längre och längre, snart kunde han se till kaknästornet. Men ingen Oksana. 

”Jag tror att hon har gått Joachim”

Så Oksana trippade in i våra liv med sina smala höfter och perfekta ögonbryn och så försvann hon likt en virvelvind. 

Bild från sthlmsfinest

Kan vara den finaste stjärten jag har sett.

Jadajadajada nu är inlägget slut.