Pappa på fotboll. Se fars blick, det är så att säga rejn tjälejk.

Jag kan höra kärlekens tunga!

Här

Många arga män i mailkorgen idag.

Jag tar med mig barnen och åker på matfestival på stortorget.

Fyll gärna i med ett klickande klick om ni håller med mig.

Kom igen nu.

Och nej, jag menar inte bara motorsport. 

Boxning är heller inte en sport. Det är ett slagsmål och några år senare en diagnos.

har jag ingen länk till just nu men den handlar om egentid.

Det här är min bästa egentid. Lördagsmorgnar när Lasse har vaknat tidigt, fått välling och Joachim har fått honom att somna om genom att spela död.

Jag går runt i huset där bara ljudet att djupt sovande barn hörs. 

Jag går och plockar, tittar ut genom fönstret, hur ser himlen ut idag?, sätter mig vid datorn, just nu planerar jag namngivningen.

Den allra bästa ensamheten är den då man vet att huset är fullt av människor man älskar. 

”Fan vad fett att du diggar både Schyman och Skugge!”

Svar: Javisst är det fett! Jag gillar folk till både höger och vänster. Men allra mest gillar jag Maria Wetterstrand.

Om Joachim var allvarligt sjuk och skulle genomgå en operation skulle jag vara vid hans sida. Andra fick ta hand om barnen. 

Victoria har INGA barn. Hon har INGET arbete. Hon behöver INTE oroa sig för att inte komma till jobbet och sedan inte få ersättning från försäkringskassan och sedan inte kunna betala räkningarna. 

Victoria bor i ett slott och är en vuxen, normalbegåvad person som har makten att styra över sitt eget liv. INGEN på jävla Grönland hade hade tyckt illa vara om hon stannat hemma i Sverige för att hålla Daniel i handen. 

ALLA ingrepp är allvarliga.

Vilken bedrövligt värdelös flickvän Victoria är. 

Ska inte kronprinsessan vara en förebild? Är det en fin förebild som väljer ”jobbet” framför sin älskade när han är svårt sjuk?

I natt drömde jag att en släkting var gravid men hade bestämt sig för att ge bort barnet eftersom hon ansåg sig för gammal för att ta hand om ett barn till. Men hon kunde inte föda fram barnet så när det var moget skulle vi flytta över barnet till min kropp. 

Jag var helt emot att barnet inte skulle stanna inom släkten men gick ändå med att föda barnet. 

Så jag födde och blev sedan tvungen att lämna ifrån mig bebisen som var kusligt lik en viss Lasse. 

Jag drömmer mycket om att lämna ifrån mig barn. Jag är rädd att jag inte ska få ha kvar dem.

Så här gör vi när vi får barn. 

Den fjortonde juni är det dags för Lasse att få sina namn. Han har tre vilket jag tycker är en smula fånigt men Joachim har tre och då blev det så. Våra barn har alltså nio namn. Och tre personnummer. Jag fattar inte hur ni med fem barn eller fler kommer ihåg alla personnummer. Jag funderar på att tatuera in dem på barnens stjärtar så att man alltid har dem tillgängliga när man sitter med tempen i rumpan och ringer sjukvårdsupplysningen. 

Jag vill gärna att släktingar som läser den här bloggen antecknar datumet. Det är inbjudningar på gång.