Min fina kille har plockat fina rosa potatisar i landet.

Här, tillhörande den här artikeln.

Jag skulle vilja vara en kärleksguru på deltid. Para ihop rätt människor med varandra.Världen skulle bli full av fina par och underbara kärleksbarn.

Love, love, love och fina killar. It’s all we need.

Från soundtracket till Juno som går very hot på stereon i källaren.

Det var inte bara kaffet som blev fel i lördags.

När jag mellan kalas ett och kalas två åkte upp till Konsum för att köpa bryggkaffe blev jag varse hur det stank svett mellan mjölet och sockret.

”Jävla svettgubbar som inte kan duscha” muttlade jag för mig själv och gick bort till kaffet. Där det också stank frän gubbsvett.

Det var min egen armhåla som osade rävgift. Jag hade glömt deodoranta mig i armpitsen. Och som sådan hade jag alltså gått runt i en tubklänning och agerat kalasvärdinna. Kramat mina släktingar, varav många är avsevärt kortare än jag. Åsa, tillexempel, måste haft schnabeln rakt i epicentrum vid minst två tillfällen.

Vad gör jag nu?

Ska jag ringa runt och förklara att jag glömt deodoranten? 

Först ut är min släkt klockan 12.

Jag står i köket när mamma kommer in för att se hur det går med kaffet. Jag har precis tagit slut på ett paket och öppnar ett nytt när jag upptäcker att jag har köpt kokkaffe.

”Shit, jag har köpt kokkaffe, kan man brygga det?”

Nej, säger mamma och ser panikslagen ut, milt uttryckt.

”Jag sticker och köper ett paket” flämtar mamma och ser ut som om jag just har råkat trycka på den där knappen som ryssarna har i såna där filmer där det är risk för ett tredje världskrig.

”Men mamma, det är väl lugnt, det är åtta som ska ha kaffe och jag har bryggt en och en halv kanna”

”MAN KAN INTE HA KAFFEKALAS OCH INTE HA KAFFE” vässkriker mamma så att saliven sprutar in i mitt nyduschade öra.

Mamma lämnar köket och pappa kommer in.

”Jau kan gjöura köukkäffe” säger han och börjar leta efter en gryta.

Mamma kommer tillbaka in i köket. Hon har lugnat ner sig, kanske använt luktsalt.

”Mamma, om jag så hade klittat alla kanelbullarna så hade du inte blivit lika upprörd som du blev över kaffeincidenten”

”Va?”

Hej hej säger delar av fotbollsfruns släkt live från kaffekalaset.

Självklart uppmuntrar jag inte mina barn att vara elaka. De får inte säga kränkande saker till någon, inte till oss, inte till varandra, inte till främlingar.

Men att skynda fram och säga fy när ett barn påpekar att någon är tjock är fel.

Och jag tycker fortfarande att det är en intressant diskussion om vad barn får säga och inte.

Vissa saker är okej att säga till andra människor. När och hur lär vi våra barn att tjock är fel och något att skämmas för?

Lilla tjejen påpekade högt på Coop när en man gick förbi ”Han har mustasch” ”Ja, det har han” sa jag och så gick vi vidare.

När ska jag lära henne att mustaschkommentarer är okej men inte tjockkommentarer? Jag tror i och för sig att hon kommer reda ut det där efterhand.

Jo, det är jag säker på.

”Vilken tur att du som vuxen väljer att bekräfta dina barns agerande. Föräldrar som agerar enat för att uppfostra sina barn till att bli bra medmänniskor är sååå 80-tal. Way to go Malin!”

Svar: Ja, det var hiskeligt sagt av mig. Men mannen var tjock och barnen kommenterade detta bakom stängda bildörrar. Jag ville se hur Joachim skulle hantera situationen.

Jag har hört att det finns de som trivs med att vara tjocka(inte sant förstås) Men om vi utgår från påståendet att det finns tjocka människor som trivs med sin vikt, varför ska vi då banna barnen när de påpåekar detta?

Jag vet svaret på detta. men det är en intressant diskussion.

Jag minns en dagisfröken i Stockholm som skällde ut ett barn som frågade varför hon hade tjocka ben. Barnet kommenterade bara något hon såg.

Visst ska vi uppfostra våra ungar. Men vi ska kunna motivera varför något är nej och annat är okej.

En väldigt ”bred” herre stiger ur sin bil utanför macken där vi stannat för att tanka.

Lilla: ”Pappa, i den bilen där var det en man som var jättetjock”

Joachim: ”Men det behöver du ju inte säga”

Lilla: ”Men han VAR ju det”

Joachim: ”Men han kanske inte vill höra det”

Stora och lilla: ”Men han VAR ju det”

Jag: ”Ja, Joachim han var ju det”

Joachim: ”Men han kanske inte vill vara det”

Lilla: ”Han kanske hade ätit en kalkon”

Stora: ”Eller en elefant”

Joachim hade ont i knät. Hela matchen.

So back the fuck off.