”Hej, jag skulle hämta min cykel”

”Jaha då ska vi se”

En glad tjej försvinner ut på lagret och kommer tillbaka med en allvarlig min. Oh no.

”Nej, det finns ingen cykel till dig här”

Invärtes stön toppat med förakt.

För att försöka hjälpa henne i letandet efter den försvunna cykeln försöker jag tala om för henne vem som sålde den till mig.

”Det var han den brunhårige med snus”

Hon letar upp den brunhårige med snus men han har glömt att sätta ihop min cykel.

”Jag får be så hemskt mycket om ursäkt, det var himla klantigt det här”

”Ja det var det”

Jag börjar gå mot dörren och känner mig stolt över att jag för en gångs skull inte har betett mig som vore det mitt fel att de har glömt min cykel.

Precis innan jag försvinner ut genom dörren vänder jag mig om till cykelgirl och säger:

”Tack”

FAN. Tack för vad? Tack för att jag har åkt in till stan for nothing? Tack för att den brunhårige var för upptagen med snuset och glömde min cykel.

Detta jävla tvångstack. Nästa gång ska jag säga fuck.

”Titta här Joachim, Linda uppmanar dig å det bestämdaste att fria till mig”

”HAHAHA”

”Vadå HAHAHA?”

”Men älskling, jag ville ju ha dig innan du var en star. När jag träffade dig var du ingen star. Det var ju jag som drog upp dig ur rännstenen och gjorde dig till en star”

Sedan går han ut till köket, efter en stund:

”Byter du efternamn som Skugge gjorde eller?”

Och ett par sekunder senare:

”HÄLSA SKUGGE ATT JAG INTE KAN SNÄRJA DIG FÖR ATT DU ALLTID STÄLLER IN SMÖRET PÅ FEL PLATS I KYLEN”

tycker också till

Jag borde köpa hennes bok Barnliv och läsa på lite om hur man gapar mindre och kommunicerar mer.

Men risken är stor att jag slår ungarna i huvudet med den istället. Och det är ju synd på en fin bok.

Vilken wiseguy skickade den här på mailen?

Någon som känner mig intimt uppenbarligen, vilket ringar in det något.

Jag läser i en tidning att Dr Alban ska bjuda sina trehundra närmaste vänner på sitt kalas.

Det ska jag också göra när jag fyller 30.

Då inkluderar jag alla som bodde granne med min mormor på serviceboendet, de som jag hejar på i Coop-kassan, alla hångel från högstadiet, barnens dagisfröknar samt brevbäraren.

Fan, det blir ändå bara 150.

Lyllos Alban som har så många vänner.

Jag har precis ringt Telia och beställt mobilt bredband så att jag kan ta med mig mina älsklingar (ni) var jag än går. Så här är det varje gång jag ringer Telia för att få hjälp samt göra av med pengar:

1. Säljaren är fucking livrädd

2. Säljaren vet ingenting utan säger hela tiden ”dröj ett ögonblick” klickar bort mig och frågar i panik sina kollegor (varför i helvete kommer jag aldrig till någon av dem?)

3. De är urlessa på sitt jobb och är inte intresserade av produkten de säljer. När man har klickat och röststyrt sig fram genom Telias djungel och kommit till exakt rätt ställe tex. ”Om du heter Malin, är en tia på tröghetskalan där ett är jättesmart och vill ha mobilt bredband så att du kan blogga om din långa röv överallt, tryck ett” då förväntar jag mig att hamna hos en freakin professor i mobilt bredband. Men nej, jag hamnar alltid hos en tant som är sur.

När jag lägger på har jag alltid en känsla av att jag har gjort ett dåligt köp. Som nu. Jag känner mig något rövknullad om ni ursäktar franskan.

Skyll er själva.

Låt mig presentera:

Pappas gäddhuvud med likmaskar.

Fisk ikväll Linda?

Lena: ”Malin, du är säkert en fantastisk mamma genom att alltid vara närvarande, alltid stå ut.
Min mamma var och är en fantastisk mamma genom att ha sitt eget liv, finnas för mig kravlöst när jag verkligen behöver henne, men uppmuntra mig och låta mig klara mig själv i vardagen. Hon var och är ett fantastiskt föredöme genom att inte stå ut, genom att ställa krav och forma en vardag som fungerar för både mig och henne. Min pappa var och är en fantastisk pappa genom att distansiera sig när det behövs, men alltid låta mig veta att han finns kvar.
Det finns lika många bra sätt att vara förälder som det finns människor som har barn. Att säga att MITT sätt är det ENDA RÄTTA är bara löjligt. Är du trygg i ditt eget föräldraskap har du inget behov av att kasta skit på andra föräldrar som uppenbarligen bryr sig men har gjort andra val än du.”

Svar: Lena, hela min blogg går ut på att beskriva hur jag inte är en fantastisk mamma. Jag är en svennebanan-mamma med komplex, ångest, armsvett och gapattacker. Jag är absolut inte trygg i mitt föräldraskap, men jag har heller inget behov av att ”kasta skit” på andra föräldrar. Jag läste en för mig otroligt provocerande intervju och reagerade på den. När mina barn är stora och arga och säger att jag har fuckat upp dem för livet så vet jag att jag åtminstone har gjort en sak rätt. Jag har varit här. Hela tiden. Det är rätt. Allt annat är fel.

Nu vet jag inte mer om din familj än det du beskriver i din kommentar. Men att påstå att din mamma är ett fantastiskt föredöme genom att ”inte stå ut” är väldigt sorgligt. Och att din pappa ”distanserar sig” när det behövs, vad betyder det? När barnen sover och Joachim och jag får vara själva distanserar jag mig och får en paus från barnen. Det är den enda distansen jag behöver.

Skaffar man barn ska man vara där.

Victoria skiljer sig. Alltså detta är ju bara så tråkigt. Ni som har hängt med ett tag vet att jag har trott på Victoria och Chris. Men nu är det alltså över.

Detta gör mig ledsen på djupet. Det är mycket känslor nu. Jag har tagit alla dessa känslor och målat en tavla till Chris och Victorias minne.

Victoria och Maurice, snart på en brygga nära dig.

Joachim: ”MALIN, NU SKA CAROLINA HOPPA”

Jag: ”VA?”

Joachim: ”KLUFT SKA HOPPA NU”

Jag: ”JAG BAJSAR”

Joachim: ”VA?”

Jag: ”JAG BAJSAR”

Joachim: ”VA?”

Jag: ”JAG SKITER OCH LÄSER OFFSIDE”