Ett: Ni är en del som mailar och kommenterar att ni har sett mig här eller där men inte vågat gå fram för att ni är blyga. Nästa gång ni ser mig; Gå fram, så ska ni få se vad blyg innebär. Sitt inte på stranden och kolla in min röv, ropa; ”Hej, Maulin, faen vilken lång RÖV du har”
Två: Den här killen har just lagt till mig som favorit på Bloggportalen.se vilket innebär att elva bloggare håller mig som en av sina favoriter. Jag vill vara storfavorit.
Jag måste verkligen sluta ta för givet att ni vet allt om mig. Som vilken tid jag pratar i radion. Jag ber om ursäkt.
Det är lite förvirrat hur vissa av er vet när jag menstruerar och andra inte vet vilket pisslag Joachim spelar i.
Nu ska jag tvätta könet och armhålorna och sticka till radion.
Idag ska jag inte svära EN ENDA GÅNG. Hur det blir med rövarna vet jag inte. Men inga fan och inga jävlar.
Här kan ni lyssna.
Från två ”bitches”
”…stör jag mig på bloggen ”fotbollsfrun”, alltså inte bloggen i sig, utan namnet på bloggen.. Vafan är hon gift med en fotboll eller? Näe.. skulle inte tro det va.. ”Fotbollsspelarfrun” vore mer korrekt, mindre olämpligt men framförallt mindre störande för mig”
Svar: Ja, jag är gift med en fotboll. Tänk att i snart ett helt år har jag bloggat under namnet fotbollsfrun utan att en enda person har påpekat detta. Det handlar väl helt enkelt om hur mycket fritid man har i kombination med hur svårt rövaknen svider.
Jag gillar livet som fotbollsfru. Det enda molnet på min himmel är när vi ska knulla. Jag glider ideligen av.
Då får du ta fram den stora penningpungen.
Jag: ”Vad ska de begära?”
Joachims föräldrar: ”Vi vet inte”
Jag ”Säkert tre miljoner”
Joachim: ”Nej nej nej, inte en chans”
Pris på huset; 3190000 kronor.
In your face Joachim. I-n y-o-u-r f-a-c-e
Vad är det med män och deras övertygelse om att när man har penis så vet man vad allting kostar?
Jag låg och läste senaste numret av Amelia för ett par dagar sedan. Sista sidan talar alltid om vad som kommer i nästa nummer. Uppe till höger fanns en liten liten bild av tidningens nya bloggare. Ansiktet var täckt och man kunde bara se armar och lite ben.
Givetvis såg jag genast att det var Linda. Jag känner igen hennes nyckelben.
Följande morgon visade jag upp tidningen för Joachim, lite på håll.
”Kolla, ny bloggare på Amelia”
”Det är Linda Skugge” utbrister Joachim på det självklara sättet en älskande gör när han känner igen sitt hjärtas andra hälft.
Så bra
Det gör jag med.
Min pappa.
Pappa brukar ofta undra var min ”bust” har tagit vägen.
Jag tror jag vet.
Inte en spänstig tonårsröv i sikte. Bara Joachim, jag och min släta röv.