och jag hoppas att de som figurerar anonymt i det här inslaget ses där.

Jag hoppas att Satan finns och att han askar tusen cigaretter på deras huvuden.

I fredags kväll låg jag och mina döttrar i en skön hotellsäng på Kosta Boda Art hotel med chips och godis och tittade på Idolfinalen.

Mollie och Lisa var fantastiska, Mollie skulle givetvis ha vunnit eftersom hon har allt, men det är ju som alla vet så mycket bättre att sluta som tvåa i tävlingen.

Jag har inte följt Idol sedan jag skrev om fredagsfinalerna för Aftonbladet men i år gjorde min länskompis Mollie att programmet blev högintressant. Och så här har det ju varit: utskåpning från dag ett och hela vägen till Globen. Varje gång någon av de andra klev upp på scenen så kändes det som karaoke, ”bästa sångrösten på skolan sjunger på avslutningen” och allt annat man kan komma på att säga om något som är högst mediokert.
Men så var det Mollies tur och plötsligt var det konsert.

Med detta sagt, för det var inte detta jag ville, så hade fredagens stora final något som var sämre än mediokert.

Fem så fruktansvärt överskattade pojkar kom ut på scenen och alla flickorna grät och klickade hysteriskt med sina Iphones och skrek så att locket på Globen lyfte från sina fästen.

Jag, som idag blir 36 år, är, ska vi säga”väldigt förtjust” i deras senaste låt Steal my girl.

Visst det är jättefånigt, tillexempel att själva budskapet med låten verkar vara ”oh yeah” och ”alright”. Samt att tjejen tydligen ”tillhör” någon av killarna, oklart vem. Men det är en snygg låt, en bra låt rent melodiskt och videon har mycket energi.

Och så kom de då till Sverige och då blev det så här:

Borta är energin och engagemanget och skönsången. Harry sjunger så falskt att skärmen på min IPhone sprack till mosaik. Det syns så väl på killarna att de tycker att det är hjärndött att åka runt på Idolfinaler runt om i världen och sjunga samma låt. MEN DET ÄR INTE VÅRT PROBLEM. Framför scenen exploderar känslorna och sprutar över fem uttråkade valpar som inte ens försöker se ut som om de har roligt.

Det bästa med deras framträdande var Per Lernströms selfie. De kunde tagit en sån och sedan försvunnit ut till sina loger istället för att sjunga halvhjärtat.

Nu går jag tillbaka till min favorit med One Direction, som låter så mycket bättre än det vi hörde i fredags:

”Mammer blir mer mammer än papper blir papper”

Erik Ullenhag reder ut begreppen men inte sina O.

Jag har inte sett Filip och Fredriks tidigare programserier. Hur nu det är möjligt.

Att både Filip och Fredrik är intelligenta, witty och allmänt begåvade lyser igenom i de intervjuer jag har läst och i de TV-program de gästat.

Men så fick jag för mig att jag skulle se ”Ska vi göra slut?” och herregud så bra det är. Så naket och fint och verkligt, trots att det är TV. Mycket TV känns så konstlad och ”tusen omtagningar” men detta program känns nästintill befriat från ”gör det igen” och ”kan du säga det där en gång till och sedan gå ur bild”

Första avsnittet såg jag med min kompis Linnea. I pauserna satt vi och jämförde män med män, himlade med ögonen och konstaterade att man ibland som kvinna får ”sakta ner intellektuellt” för att man ska kunna leva med en man utan att förlora förståndet.

”Jag har aldrig älskat Joachim så mycket som jag gör just nu” sa jag till Linnea innan jag gick hem och höll hårt om Joachims rygg där han befann sig lagd i sängen.

De har något de där två (WOW vilken current spaning!) men jag kan ju inte blogga om saker innan jag är frälst och nu är jag det. Frälst.

Tänk att gå in i en annan familj och gegga om privata saker. Herregud, jag släpper inte ens in folk om jag har stök på köksbordet.

Jag tror att Filip och Fredrik hjälper så många fler än de par som är med i programmet. Allmänmänskligt, sa Bill.

Se det, sa Bull.

Joachim, jag älskar dig allra mest på torsdagar klockan 21:00.

För jättelänge sedan så hände det sig att Renee Zellwegger:

gick utanför sitt hus för första gången på en stund och då råkade det vara så att hon inte längre såg ut som sig själv:

Jag, tillexempel, trodde att hon var Robin Wright Penn:

Men det var hon inte. Renee Zellwegger var Renee Zellwegger.

Och då hände det här:

Det pratades i media om det faktum att man inte kände igen Renee Zellwegger.

Sedan hände det här:

Media EXPLODERADE av tyckare som var JÄTTEARGA på de som hade pratat lite grann om Renee Zellweggers utseende.

Och då tänkte jag såhär:

Är det inte normalt att undra vad som har hänt med någons fejs?

Jo, det är jättenormalt.

Så då blev jag lite trött på allting.

Men nu har jag piggnat till och nu ville jag bara tala om det för er. Att det är helt normalt att bli en smula förfärad när en person vars fejs man känner till plötsligt inte har sitt vanliga fejs på.

Det var bara det jag ville säga.

Det spelar ingen roll hur många roliga klipp och bilder jag ser på facebook, det här kommer för alltid vara något av det roligaste som någon någonsin laddat upp.

Det blir extra roligt för alla oss som känner Fotbollsfruns pappa Krister ”Utterfilé” Wollin.

Om du är förtjust i vitt och spatiöst så kommer du älska den här lägenheten. Tänk att stå i ena änden av en lägenhet och se att någon fällde ett hårstrå i den andra. Här bor ett par, hon är 39 och han är 43. De driver ett kreativt företag ihop men jag vet inte riktigt vad det är. Det kan vara så att de gör trycksaker, fast med hög klass. Eller så har de en agentur som representerar olika märken där Acne ingår. De har levt tillsammans i femton år och minst en av dem är född i Stockholm.

Sedan kommer vi till denna LJUVLIGA mix som lämnar mig helt förbryllad. Jag kan inte placera människorna som bor här. Kan det vara en ensamstående kvinna i fyrtiofemårsåldern? Som arbetar som bibliotekarie och har tre barn i åldrarna fem, sju och nio? Jag tror att kvinnan i fråga inte kommer från Lund ursprungligen. Jag får för mig att hon kommer från norra Sverige. Sundsvall?

Tänk att komma hem till den här entrén. Istället för sjuhundra blöjpåsar i svart plast på trappan. Någon gång Malin, någon gång.

Här bor ett par i fyrtioårsåldern. En av dem är läkare och den andra har bytt bana och studerar nu till inredare.

Och om jag hade miljoners miljoner: Till min älskade syster vill jag köpa detta hus där en konstnär bor. Hon är sextiotre år och ska flytta till en lägenhet i ett K-märkt hus. Dina böcker! Dina penslar! Din utsikt!

Sånt här är alltid kul. Hej hej Madeleine på Bonjour Vintage

1. Hur var du som tonåring?

Normal, vanlig, osäker, lättpåverkad, övertygad om att jag var en loser.

2. Finns det något godis du inte kan vara utan?

Nej, jag kan vara utan allt godis.

3. Hur ser ditt drömhem ut?

Stort sextiotalshus med blandade jättevackra saker samt tusen miljoner originaldetaljer.

4. Har du någon förebild?

Jag har många som jag använder till olika saker. Jag har ett helt stall med förebilder. De behöver knappt göra något, det räcker med att de finns och visar hur jag ska göra.

5. Tycker du om att laga mat?

Nej, jag hatar det.

6. Finns det en bok/film som påverkat dig extra mycket?

Kajsa Kavat, vara nöjd med det lilla i livet.

7. Vad är det bästa beslutet du har tagit i ditt liv?

Att bli mamma samt att sluta skämmas. Det hänger ihop.

8. Vilket barnprogram tyckte du var bäst när du var liten?

Det där med ungarna som kom till en planet där man inte fick skratta.

9. Vem skulle spela huvudrollen i filmen om dig själv?

Jag givetvis, jag gick teaterlinjen på gymnasiet.

10. Vad brukar du göra för att bli glad en dålig dag?

Då unnar jag mig gott att äta.

Jag orkar inte gå och lägga mig så jag svarar på frågorna som Madeleine fick också.

1. Vad är din stora, ständiga mat-craving?

Sallad. All typ av sallad. Gärna ren som den är, i näven. Eller allra bäst, direkt från landet. Spelar ingen roll om jag får i mig insekter.

2. Vad brukar du dagdrömma om?

Det var länge sedan jag dagdrömde. Jag tror att tiden till det försvann med barn nummer fyra. Dessutom lever jag mitt drömliv, vad ska jag dagdrömma om?

3. Vad är din stora guilty pleasure?

Jag har inget.

4. Vilken kvinna skulle du vilja ge en dos med virtuell kärlek och pepp?

Linda Skugge.

5. Hur är du som vän?

Jobbig, krävande, rolig, generös och mer krävande. Sa jag krävande? Jag menar kvävande.

6. Vilken TV-serie/film/bok citerar du allt som oftast?

Ingen, jag minns aldrig vad de har sagt. Det är ett handikapp skulle man kunna säga.

7. Vilken egenskap hos dig själv är du mest stolt över?

Att jag har stake.

8. Vad äter du helst när du är solokvist?

Sallad direkt ur påsen, ostar, choklad.

9. När känner du dig som starkast?

När jag har stake.

10. Vad skulle du säga om du fick färdats tillbaka och ge ditt tonårsjag ett råd?

”Alla andra är precis som du. De tycker också att de är fel och ful och mesiga. Var dig själv, tyck om dig själv, rök inte dumfan” Lite sånt.

Har ni tänkt på att alla ministrar är mycket viktigare efter valet 2014 än efter alla andra val någonsin.
Finansministern är jätteviktig, det är sedan gammalt.
Men kulturministern, den posten är JÄTTEVIKTIG.
Och i dagens Studio Ett presenterades Gabriel Wikström i ett långt inslag.
Han är folkhälso-, sjukvårds-, och idrottsminister.
Och det är ”en av de tyngsta ministerposterna”.
Alla är så himla viktiga att jag blir rädd att det finns någon ensam minister som inte är fullt så tung i sin post och att den ministern sitter med sitt inbillat häftiga jobb och känner sig rysligt oviktig.
Liksom hur kul kan det vara?
Vilken ministerpost tror ni är minst viktig?

Hata hissen till elfte våningen. *jätterädd*