Det ringer i hemtelefonen och jag svarar trots att jag inte känner igen numret. Det är ett 08-nummer som börjar på 522. När det är 08-501 osv svarar jag ALDRIG. 501 är alltid säljare, tips från coachen.

Så jag svarar och det är en tjej som ringer från UC. UC är väl de som skickar hem en kreditupplysning när man handlat en diskmaskin på Media Markt. Vad i hela friden vill de? Hon börjar prata. Hon läser rakt upp och ner från sina instruktioner. Det är pinsamt både för mig och för henne. Jag tänker: varför ska du gå igenom det här helt i onödan? Varför inte bara säga att du vill ha mina pengar och för de pengarna får jag något som jag inte visste att jag behöver av den enkla anledningen att det är något jag inte behöver.

”Jo, vi ringer till dig som näringsidkare”

”Ja”

”Många företag är inte kreditvärdiga men du är en av dem som är kreditvärdig”

Kreditvärdig? Jag har pengar?

”Ditt företag är kreditvärdigt, det var väl roligt!”

Är detta allvar? Ringer de till mig för att tala om att de har tagit reda på att jag har pengar? Trodde de inte att jag visste det?

”Ja, det var roligt” säger jag för att vara snäll.

”Haha ja det är klart att det är roligt!”

”Mm”

Skämskudde.

”Vi på UC tycker att du är en duktig och seriös företagare, tycker inte du det?”

SKÄMSKUDDE.

”Ja, jo, det gör jag väl”

”Haha ja det är klart att man ska tycka att man är duktig!”

”Mm”

Döda mig nu.

”Nu så här i juletider vill vi på UC vara lite extra snälla och erbjuda dig…”

Sedan börjar hon prata om att jag kan ha koll på mina konkurrenter och deras kreditvärdighet.

VARFÖR I HELA FRIDEN JAG NU SKULLE VILJA GÖRA DET.

Det extra snälla erbjudandet kostar mig bara 1495 kronor.

”Förlåt men jag har verkligen ingen aning om vad du pratar om och jag tror inte att jag behöver det men tack för att du ringer”

Hon tackar för sig och lägger på.

Meningsfullt för henne, meningsfullt för mig, meningsfullt för er som läser detta, meningsfullt för friden på jorden.

Meningsfullt.

Som att sitta på ett kallt betonggolv och pilla sig i ett sår.

Meningsfullt och härligt.

Äldre kvinnor i telefon låter många gånger som om de pratar igenom ett ihopvikt badlakan.

Därför hörde jag nyss:

”Jag skulle vilja prata om invandrarnas förhud”

Förtur. Förtur.

Det är väldigt roligt att höra dagens stora ämne: utlänningarna och deras vara eller icke vara.

Det är oerhört ”konstruktivt”. Det kan tillexempel ringa in lyssnare som slår fast att de har träffat både dumma och snälla invandrare.

Hejhej!

”Du har möjligtvis inte några tips på julklapp till en ettåring och en två och ett halvt åring? Runt 100-200kr stycket. Tänkta att du säkert plöjt igenom en del leksaker genom åren. Båda är tjejer. Kram på dig!”

Svar: Absolut har jag tips! Och sedan ska ni tipsa mig tillbaka.

Våra barn får bara presenter på julafton och födelsedagar, ändå har de allt tycks det mig. Deras rum är sju kvadratmeter och det finns leksaker i skåp och hyllor men något överflöd kan det ju av utrymmesskäl inte handla om. Vi vet inte vad vi ska köpa och de har svårt att komma på saker själva. De verkar inte vara så fixerade. När Joachim och jag var barn skrev vi långa listor och var förblindade av vårt habegär. Jag trodde att alla barn kände så. Men vi har problem. Och med problem menar jag givetvis ”problem”. Självklart kan vi köpa getter i byar och rädda regnskogar men när julafton kommer har jag en känsla av ett en get i en by skulle skapa större ”problem”.

”Vi kan ju köpa nya gympatröjor” sa Joachim i går.

Gympatröjor.

Så, en 1-åring och 2,5-åring är ju en dröm att handla till. De har inte hunnit samla på sig något och det finns så mycket roligt. En ettåring vill ha lådor eller hårda väskor, det är ju sånt de ägnar dagarna åt, att lägga saker i saker. Ett stapelset med kuber är den ultimata presenten. Man kan bygga ett högt torn och sparka sönder det, man kan lägga de små kuberna i de större. När Lasse fyllde ett år fick han kuber med Wirsén-tryck. Det är den leksak han använt allra mest.

En nappbox för napparna måste man ju också ha. Vi har använt en skål från Matéus och det var en jättebra idé tills det svåra nappberoendet tvingade honom att klättra upp i bokhyllan och dra ner skålen i golvet. Den här från Cult design.

2,5-åringen vill ha en sångpåse från Oskar och Ellen.

Eller ett stort pussel som fungerar utmärkt att lägga på golvet. När man inte pusslar ligger pusslet i en söt kartong som blir en gullig uggla i hyllan. Från Sebra.

Om man har råd och plats kan man köpa en plåtbil deluxe som sedan kan ärvas och sparas på vinden till kommande generationer. Som om något i vårt hus håller för att spara till kommande generationer. När våra ungar har gått igenom grejerna får man vara glad om det finns så mycket som en söndertuggad ratt kvar av den där bilen. Men ändå.

Det här inlägget tog mig trekvart att pilla ihop, nu vill jag ha era bästa tips för nioåring, sjuåring och treåring tack så mycket.

så måste mannen duscha. Han vill inte göra det på morgonen eftersom håret trilskas när det är vått.

Kvinnan vet att hon borde gå och lägga sig. Det finns ingen anledning att dröja i soffan och göra det plågsamma uppvaknandet följande morgon än värre.

Mannen slänger ett badlakan över axeln och försvinner ner i källaren till duschen som bara han använder.

Kvinnan tvekar. Kanske ändå att hon skulle plocka lite i köket, så där som kvinnor gör efter det att mannen har diskat ”klart”.

Nej, det där tar jag i morgon tänker hon och ska just resa sig för att släcka ner vardagsrummet för natten när hon klickar en sista gång på symbolen som heter Kommentarer.

”Käraste underbara Malin! Nu har jag börjat läsa din bok och igår kväll i sängen gick jag från småfnitter till fullständiga orgier i gapskratt, jag skrattade så att jag började gråta på riktigt, med snor som rann och hulkande och allting! Jag skulle läsa högt, men pep och kved istället, så han förstod ingenting i alla fall. Tack, tack, tack, käraste, bästaste du!! Denna årstid är en mara, jag förlamas och vill bara dö i mörkret och så kommer du med din bok och gör min tillvaro alldeles ljus och helt underbar när jag ska sova. Puss på dig!!”

Från källaren hörs skval av vatten mot manskropp samt högljudda fraser ur Hästpojkens Gitarrer och Bas, Trummor och Hat. 

Kvinnan lägger sig ner mellan tre dagar gamla lakan. Hon känner sig lätt i kroppen, tillfreds.

Hon somnar gott.

Hon är glad att boken finns.

Hon är glad att bloggen finns.

Jag och grabbarna grus fick framsidan på Kalmarposten. En stor dag i mitt liv utan tvekan, det är svårt att veta hur länge den här berömmelsen håller i sig.

Men så låg den framme och lilla hittade en penna och ja, vad för slags val hade hon?

På fredagen firade vi den som fyllt har. Mig.

30 gäster fick pasta alforno, nybakad levain med Jarlsberg, lussebullar som jag bakat med barnen(POÄNG) och den här pajen till efterrätt. När kaffet serverades med paj och gräddkolaglass satt jag i ett hörn med ett glas vin och tom blick och flämtade. Så här har vi kalas i Sverige: Vi stressar oss fullständigt trasiga, tänder doftljus på gästtoan och kan sedan inte njuta av själva festligheterna på grund av psykisk ohälsa. Vidare så hann jag inte ta på mig strumpbyxor eftersom jag gör det enligt en tidsödande ritual. Jag öppnade dörren barbent i mina shorts och kvällens samtalsämne blev således om jag inte frös, varför jag hade Joachims kalsonger på mig samt diverse lårnyp då släktens damer skulle kontrollera om jag möjligen hade ultratunna strumpbyxor på mig.

När alla gått hem satte jag mig vid matsalsbordet och åt kall paj direkt ur formen som en barbent Gollum med värkande sockertarm. 

På lördagen åt jag ägg, löste melodikrysset trots att Eldemann ställde till ett helvete för mig. När det var avklarat slog jag mig in i köket med en machete och drog på mig diskhandskarna.

När klockan var 12:50 sa Joachim: ”Klockan är 12:50” och jag skrek ”VA?”.

Det är svaret varje gång. ”Vad är klockan?” ”Kvart över fem” ”VA?”

”MALIN, vi ska åka om fyrtio minuter, du är sanslös”

Tänk om jag fick en slant varje gång jag är sanslös, jag skulle bo på toppen av ett hårt berg av slantar.

Jag näckade mig på kläder och handskar och rekordduschade i badkaret.

Vidare mot sextioårskalas på landet. Potatispaté och annat gott, vin, kusiner.

Vi lämnade våra små och åkte tillbaka till stan, krigsmålning med kajalpennan och ut till Ikea för att hoppa på Ölandsbussen. O så kallt det var där vi stod och stampade under våra tunnar rockar.

På bussen spelas information och reklam på en evighets-TV som någon har spottat lössnus på. Om man har tråkigt kan man roa sig med att lösa frågesporten som är insprängd mellan reklamblocken.

”Vad heter restprodukten efter sockerframställning?” läser jag högt för Joachim. ”Är det mesk?”

”Tja, kanske”

”Vad skulle det annars vara?”

”Mesk är restprodukten när man framställer sprit”

”Jamen då är det ju inte rätt svar”

”Nej”

”Hoppas att vi får rätt svar innan vi ska gå av” säger jag och känner mig stressad.

Bussen stannar, vi ska gå av. Det stod att busstationen var slutet för rutten. Joachim reser sig och går mot dörren.

Precis när jag ska resa mig kommer det.

”MELASS!” skriker jag rakt ut.

Joachim hoppar till och vänder in mot bussen igen med stirrig blick.

”Det är melass, varför ser du så frågande ut?”

”Jag tyckte du skrek MEN LANTZ”

Vi klev av. Och bussen kör vidare. Med människor i den.

”Men vafan, den gick ju inte längre?”

”Det här kanske inte är en busstation.

”Nej”

”Det ser inte ut som en busstation, det finns tillexempel inga bussar här”

”Nej”

”Och ingen station”

”Nej”

Så började vi promenera de tre kilometerna mot huset med julfesten. Det blåste isande ölandsvind, ögonen rann, blodet frös till is och allt det där som låter kallt när man skriver om det. Plötsligt möter vi bussen. Den har kört hela vägen förbi våra vänners hus och sedan tillbaka. Vi svor och hytte med näven i fickan. Sabla skitbuss.

Vi anlände kalla och rödnäsade till glögg och smörgåstårta och tävlingen som TJEJERNA VANN I ÅR IGEN.

Och så vaknade vi på söndagen, hämtade barnen på landet där vi blev bjudna på äggmacka med räkor och rödlök.

Och helgen var slut. Och idag börjar en vanlig vecka i december.

Finns nu en nytapetserad vägg(som redan fått en skada av något som någon kastade, oh the wonders of youth)

Ett halsband från Thomas Sabo.

och det känns ända ner i hjärteroten.

Sitter på Gröna stugan, det gör även Sebastian Eriksson Andersson som skriver på för Kalmar FF just nu.