Nu blir det föllsedagslunch med Lantz.

Hej, det här är jag. Jag heter Malin och jag fyller år idag. 33. Elva gånger tre.   11*3= Liket lever.

En snörik dag för 33 år sedan föddes jag av min vackra mamma. Jag var tvungen att vara känd i fem år innan folk slutade säga ”Wollin? Är du Anita Wollins dotter?”

För tjugo år sedan fyllde jag tretton. Jag hade fortfarande inte gett upp tanken på att få ett syskon till. Mamma var skeptisk. Jag tjatade ytterligare tre år till och gav sedan upp. När jag var tretton var jag smal och hade obefintliga bröst samt extremt långa fötter. Om jag ställer mig naken framför spegeln nu kan jag se att cirkeln är sluten.

För tio år sedan var jag fortfarande nyförälskad i Joachim Skåpet Lantz. Jag var mitt uppe i operation: JAG VILL HA EN BEBIS OCH JAG VILL HA DEN NU OCH FÅR JAG INTE DET SÅ FÅR DU SE DIG OM EFTER EN ANNAN FRU. Tre månader senare behövde jag inte tjata längre. Hurra för tjatet, kvinnans bästa vän.

För tre år sedan firade jag trettio med catering och diande bebis. Jag var amningssmal och hade stora moderliga bröst som flöt över hela kudden och vidare ut över hela huset.

Idag har jag två skolbarn och en bebis som är tre år. Jag är nöjd med mitt liv och min kropp men för säkerhets skull*(*beach 2012) gör jag fyrtio rövövningar varje dag som jag lärt mig av Sofi Fahrman. 

Hurra för mig då om det nu ska vara så himla nödvändigt.

Gårdagen var en av de mest intensiva skrivdagarna sedan jag började skriva.

Jag skrev tre krönikor, bra var de, om sammanlagt 13000 tecken.

Detta gjorde jag före lunch eftersom det var den tiden jag hade på mig. Jag har känt mig så stressad inför allt som jag har tagit på mig och så kan jag inte ens prata med er om det. När jag skickade den sista texten kändes det som att dra en uttjänt julgran ur röven. DET VAR SÅ SKÖNT. 

På eftermiddagen tog vi bilder. Jag har suttit i konstiga ställningar och sett upphetsad ut trots att det inte alls var sådant bilderna handlade om. Jag har utan tvekan tittat för mycket på Top Model.

Jag har varit så stressad, inser jag nu, att jag skrev fel födelsedag tidigare.

Jag fyller på torsdag.

På tal om Top Model: Tittar ni?

Top Model är ett av många program som gör att Joachim älskar mig lite mindre.

Nu ska jag berätta för er om när jag älskar Joachim lite mindre.

Man kan luras att tro att Joachim är lugn och odramatisk, ja eftersom han är något så vattnigt som konsult och så.

Men oj som det sprakar ibland.

Vi har flyttat på ett skåp vid matplatsen. Det ”antika skåpet” som vi kallar det bara för att vi köpte det på en auktion med saker som såg gamla ut men som förmodligen var nya med den skillnaden att någon hade sparkat på möblerna så att de skulle bli lite skeva och ”äldre”. Jag minns att jag satt i en ”antik fåtölj” och ammade första barnet, livrädd att spilla mjölk på den ”antika sitsen”. Vi ropade in skåpet för några tusingar (två?) och var så nöjda med att vi nu hade en ”antik möbel”.

Hur som helst. Det här skåpet fungerar som finskåp för vårt finporslin. För ett par år sedan fick jag idén att vi skulle plocka ut göggporslinet och ställa ner det i matkällaren, det används ju trots allt bara ett par gånger per år. Istälet la jag in ritpapper och pennor så att barnen hade sakerna nära köksbordet när de ville skapa.

Joachim blev ”upprörd”.

”Jahaaa, så nu är det här ett ritskåp?” lät han och gick fram och tillbaka i huset med armarna i luften. Var jag kanske inte vid mina sinnens fulla bruk? Ritsaker i ett antikt skåp med porslin? Hur skulle jag ha det? Var det ett finskåp eller var det ett ritskåp?

Det gick några år. Ibland tänkte jag på ritincidenten och kände mig inte fullt så förälskad. 

Så blev det måndagen den 5 december i år och vi hade just flyttat på skåpet. Plötsligt har vi en massa kokböcker som inte har någonstans att vara eftersom vi plockade ner två vägghyllor i samma veva.

Då gör jag det.

Jag lägger in böckerna längst ner i antika skåpet.

Jag önskar att ni kunde se Joachims min.

Ni vet ju alla vad han sa.

”JAHA, är det här ett BOKSKÅP?”

Joachim är vilse i världen. Han vill ju bara ha lite ordning, är det för mycket begärt? Att upp är upp och ner är ner. Att lussebullar äter man vid jul, inte på stranden i juli som mamma bjöd honom på i somras.

Att ett antikt skåp som inte är antikt ska vara fyllt av dyrt porslin. Inte ritsaker! Inte böcker!

BARA FINSAKER I ETT FINSKÅP.

Joachim sjunker ner i en dokumentär om ett folk som bor i en djungel och lever i takt med naturen.

Ingen förstår honom. Särskilt inte jag.

Varför blev han inte ihop med en tjej som förstår vad som är viktigt här i livet?

Joachim känner sig övergiven. Men folket i penisfodral och spjut, de förstår honom. Han älskar sina bortglömda folkgrupper i bortglömda skogar. Han känner sig så nära dem. Inte skulle det bortglömde folket lägga in penisfodralen i finskåpet i trädkojan? Visst skulle de förstå vikten av att ett finskåp måste få vara ett finskåp och ingenting annat?

Visst skulle de det?

Moraltestet och utvärderingen hittar ni här

Vilket betyg ger ni mig?

I dagens Christer i P3 kan ni höra mig gå igenom moraltestet.

Upp till bevis för den generaliserande moralkärringen med andra ord.

sitter jag och läser ett mail från en redaktör:

Gud vilken bra text Malin

Nu ska jag göra allt i min makt för att veckan som följer ska vara lika gudomlig och så går vi i mål på fredag med födelsedagskalas (ja, det är jag)

Vad är det viktigaste ni ska klara av den här veckan?

Jag åkte till Stockholm i onsdags, som ni vet. Kom fram en timme försent, som ni vet och som jag visste redan innan jag klev ombord.

Gick till NK för att hitta en present till faster Birgitta. Hon är mitt hem i storstaden den där häxan på hjul.

Hon lagar god middag, tänder ljus, blandar matiga sallader och dukar fram fantastiska frukostar. När jag blir miljonär ska jag köpa henne ett gammalt hus på Öland där hon kan driva bed and breakfast.

Hittade en presentförpackning från l’Occitane. Tittade först på en annan perfekt present men den kostade 875 kronor och det tyckte jag var på tok för dyrt för den här typen av present som ju var av gåbort-karaktär. Jag pratade med kvinnan på NK om den dyrare presenten, hon tyckte att jag skulle ta den. 

”Det är lite för dyrt” sa jag och det kan jag berätta att det är inte helt vanligt att kvinnorna på NK hör den meningen.

Sen eftermiddag kom jag fram till lägenheten på Kungsholmen. Vi åt middag, drack vin och pratade politik och annat trams.

Min faster Birgitta är besatt av functional foods. Hon är ständigt på jakt efter den optimala grönsaken eller frukten.

För ett halvår sedan var det brunkålen.

”Brunkål är det nyttigaste som finns!” upprepade hon ovetandes om sin begynnande demens och sedan åkte jag hem. 

Sedan var det russinen. Herregud så nyttigt det var med russin.

”Russin!” mantrade hon då.

Sedan kom gurka.

”Gurka är fantastiskt, det är så basiskt” sa hon och för att undvika längre utläggningar lät jag blir att fråga varför basiskt är lika med bra.

Den här gången var det vindruvor och någonting annat som jag har glömt.

På torsdagen blev jag intervjuad på Grand Hotel. Det stod en man i uniform och hög hatt och hälsade mig välkommen i entrén. Det finns två typer av frukostar på Grand Hotel: den man bokar bord till och den som man ramlar in på. Oklart vad som serveras på den exklusivare varianten, frukostbuffén innehöll nämligen allt.

Jag åt tre stora skopor äggröra, tog lite av alla ostar utom västerbottenosten och avslutade med en tallrik frukt. Det kändes syndigt att ta så mycket passionsfrukt, det vågar jag aldrig göra annars.

Lena Olin passerade vårt bord. Hon var vacker och precis så där mystisk som man blir när man är jättevacker och har varit berömd skådespelare i många år.

Det blev en lång intervju. Så lång att vi till slut blev ombedda att lämna frukostsalen. Då satte vi oss istället i biblioteket som ser ut som hemma hos Johan Hakelius.

Vi pratade om varför Joachim inte flydde trots att jag började prata om barn efter ett par veckor.

”Därför att jag är så fantastisk!” utropade jag och log vackert med hela munnen.

”Du har något mellan tänderna”

Jag slutade genast le och kände mig något mindre fantastisk. Pillade generat mellan framtänderna.

”Nu är det på läppen” sa hon och allt som var fantastiskt med mig försvann med en liten kornflaga från en fralla.

Efter tre och en halv timme var intervjun över. Renad och tom kramade jag min nya vän farväl och försvann ut i Stockholmsvimlet. Jag hittade jackor och mössor till barnen och tog mig över den där magiska HM-gränsen som alla småbarnsmammor känner till.

Senare på kvällen hoppade jag i ett par tajta jeans och tog tunnelbanan till Gondolen för Aftonbladets årliga kolumnistmiddag.

För er som inte känner till Gondolen kan jag berätta att det är en fin restaturang som ligger vid slussen. Tyvärr inte på slussen utan tolv våningar upp i himmelriket.

För att komma upp tar man en av två hissar. En minimal för två personer eller en något mindre minimal för sex personer om de personerna heter Sugrör Anorexisson. Jag letade efter trapporna men hittade bara kodade dörrar. Medan jag står där och funderar på hur jag ska göra tillkommer andra gäster. Sportchef Håkan, Erik Niva, Natalia Kazmierska och Alex Schulman.

Jag vill inte vara neurotisk och ängslig och rädd. Men ibland blir det inte som man vill. Jag blev livrädd. Tvekade.

”Är du störd?” frågade Alex inkännande.

Jag följde med dem in i den större hissen. Gick ut. Gick in igen.

”Snälla säg till mig!”

”Sluta nu” sa Alex. Och precis som dörren skulle gå igen kastar sig Ronnie Sandahl in i utrymmet som genast kändes mer som en nunnas sköte än en hiss.

Dörren stängs, någon trycker på en knapp. Jag trycker pekfingrarna mot ögonbrynen, blundar, mår illa. Alex Schulman är brydd.

”Är detta ett skämt?” vill han veta.

Hissen studsar till och det är inte hisstrådarna som gått av efter många års nötande, vi har landat på tolfte våningen.

Jag får en kram av Alex. Kanske var hans hårda kärlek det enda sättet. Kanske ska man inte mata livrädda människor med förståelse och därmed göda deras rädsla.

Middagen var god, vinet likaså. Vi flyttade över till baren, pratade i småklungor om allt möjligt.

För första gången sedan jag började på Aftonbladet hade Staffan Heimerson lämnat Nice och kommit för att träffa sina kolumnistkollegor.

Jag står och pratar med Alex när Staffan plötsligt ansluter.

”Staffan, det här är Malin, har du läst henne?” presenterar Alex mig.

Staffan ser på mig och säger:

”Det sunda förnuftets röst”

Det sunda förnuftets röst.

Jag kanske inte behöver förklara för er att det var en smula smickrande. Jag tänker nog leva på de orden en stund om det är i sin ordning.

Klockan två på natten kom jag hem. Birgitta öppnade i nattlinne och och kofta. Som en vacker sällskapsdam på artonhundratalet har hon tålmodigt väntat in min hemkomst. Vi pratar en stund i soffan och somnar.

På fredagen ställer hon fram underbar gröt med havredryck, grönt te från NK och bröd från Rosendahls brödbutik.

Det finns så mycket vi vill diskutera. All gift vi människor omger oss med tillexempel. Men plötsligt är timmen slagen och jag måste skynda mig till ett tåg som aldrig skyndar sig för min skull. 

Jag plockar fram en barnjacka av dun och lägger mig tillrätta. Medan jag sover springer Sverige förbi, ett land som är grönt coh barbacka och varmt men fullt av gift och strålning. 

Mina dagar i Stockholm är bakom mig.

Jag kom, jag åt, jag åkte hem.

Jag är det sunda förnuftets röst.

HEJ BELINDA PUSS OCH KRAM

Vilket jävla fängelse att ha en blogg, säger Robban.