Långfrukost på Grand. När flickan själv får välja.

att vi i Sverige som är så duktiga, som har så höga krav på ordning och reda och rätt och riktigt, kan acceptera att tågen i det här landet går som kossor räknar matte.

Jag är övertygad om att de där tågen i Indien där det hänger ut nötdjur och människor genom rutorna kommer i tid.

Jag är övertygad om att det finns en lösning på tågets problem men eftersom vi snällt och enfaldigt envisas med att köpa svindyra biljetter, trots att vi nästan kan vara säkra på att inte komma i tid, så görs inget åt problemet.

Är det så? Är jag en del av problemet? Är jag problemet?

Idag är det den 30:e november. Det är åtta plusgrader och stilla. Det finns ingen snö och ingen is. Det finns varken stormfällda träd eller matteräknande kor på spåret.

SÅ VAD ÄR PROBLEMET?

Tjugosex minuters försening. Bruten anslutning i Alvesta. Vänta. Mantra könsord i vänthallen. Uppfinna könsord som ingen har hört. Bli bjuden på torr fralla på Pressbyrån. Ta en broschyr om restidsgarantin och trycka ner i väskan.

Jag vill ju bara komma fram!

Strandad i Alvesta och SJ kan dra så jävla mycket åt helvetets helvete. Sug min pung etc i all evighet amen.

Jag köpte en stake på Coop. En vit bågformad. Den står i köksfönstret nu. Det blev väl ganska bra.

Klockan är sent och jag borde väl sova men jag förbereder mig på att skriva ett par timmar eftersom stormen kommer hålla mig vaken. Jag kan inte sova genom blåst. Det kan räcka med åtta meter per sekund för att jag ska sätta mig upp i sängen drypandes av ögonsvett och tänka VAD VAR DET? tills klockan är fem då jag svimmar bakåt i kudden som är kall.

Vi åt blandad middag i går. Blandad middag med blandade människor. Joachim och jag var där, det är ganska blandat.

En vän från min tid på Oskarshamns folkhögskola var där. Han är anarkist light och konstnär. Min älskade Anette var också där. Hon är en femtiosjuårig journalistikdoktorand. Vass som en kockkniv och smartast i stan.

Vi samtalade yvigt och passionerat och slog ut med våra armar. Vi drack vin och av någon anledning plockade Joachim fram en flaska amaretto. Vi åt Noblesse med biscottismak. Rekommenderas varmt.

På bordet ställde vi fram rostad potatis, fetaost, mozzarella, halloumi, tomat- och rödlöksröra samt blygsamt kokt sparris.

Jag hade alltså shorts på mig idag. Jag tänker på det där jag nu sitter och lyssnar på plasten över krukorna på altanen. Vinden river och sliter i den och ljudet driver mig till vansinne. Snart slänger jag upp altandörren, skriker MEN SLUTA och kastar en brinnande tändsticka på spektaklet.Tändstickan lär väl genast slockna och så är faran över. Jag har kastat en tändsticka och hotat och ingenting hände.

Shortsen. De såg verkligen jättemycket ut som mamelucker. Varför tog jag på mig mamelucker?Jag visste ju redan innan att det var mameluckshorts jag köpte. Varför gjorde jag det?

Jag tror att det var så att jag kom fram till att jag inte vill ligga på min dödsbädd när jag är..gammal och tänka:

”Jag levde mitt liv i tajta jeans, varför gjorde jag det?”

Så jag tog en promenad på den vilda sidan. Jag köpte ett par mamelucker på Bik Bok, dit ungdomarna går. Jag kände en glädje över att jag kom i mameluckbyxor avsedda för unga tjejer. Jag lät inte förnuftet råda. Jag bar mamelucker och jag var stolt.

Jag ska skriva något nu. Förhoppningsvis en text som är mer begriplig än den du just ögnat igenom.

Tills vi ses igen.

Jag hade SHORTS

Ni glömmer väl inte bort att årets julklapp är den här

och att jag idag mellan 14-16 singerar böcker och är mitt allra sötaste på Dillbergs bokhandel i Kalmar.

Dagen till ära har jag på mig kläder som jag är alldeles för gammal för. Jag kastar mig in i det, jag bara gör det.

Kom och se, peka och skratta!

har jag tagit på mig. Inte kläder, tyvärr.

Det snurrar. Hundratusen tecken ligger i en hög på golvet. Jag ska samla ihop dessa tecken i min famn och försiktigt smeta ut dem över skärmen så att de lägger sig tillrätta och skapar välskrivna texter.

Hundratusen tecken, fast de är bara femtontusen.

Från vilket håll närmar man sig den där högen? Jag vet inte.

Jag kanske bara blundar, hoppar in i högen och hoppas att formuleringarna slumpar sig på min kropp.

Som gudsmänniskorna när de ska mästra oss som saknar gudstro. Att förklara skapelsen med Big Bang är som att kasta in en granat i ett garage fyllt med bildelar, öppna dörren och hitta en sportbil.

Det kan hända!

Det kan hända i universum och det kan hända mina krönikor

Ingen gud kan hjälpa mig med texterna. Jag förlitar mig på att om jag kastar en kinapuff på den där högen på golvet så ligger fem krönikor i prydliga högar på soffbordet när jag kommer tillbaka.

Allt är möjligt. Jag kom ju tillexempel i mina nya svarta 28″ jeans i går. Uppstått har sannerligen Jesus. 

”Jag vet inte.

Jag är mamma till två barn, är gift. Gillar att umgås med mig själv mellan varven. Sitta på café med en kompis, åka på bokmässa en hel helg ensam, skriva i timmar ostört. Jag behöver det.

Vad gäller föräldraskapet så handlar det väl om KVALITET och inte KVANTITET? När jag är med mina barn så är jag HÄRVARANDE. Jag är där till 100%. För mig personligen innebär möjligheten till EGENTID (el kalla det vad du vill), att jag kan ge 100% till familjen när jag är hemma.

Däremot krävs det inget storslaget för att ge mig själv tiden till mig. En ensam promenad & hämta morgontidningen, att kliva upp en timme tidigare än barnen m.m
Det ena behöver inte utesluta det andra. Alla är vi olika.”

Svar: Min poäng med krönikan är att vi alla har egentid ibland. Mitt problem är att kalla det egentid eftersom det då blir någonting att boka in. Varför göra saken mer komplicerad än nödvändigt? Inte undra på att folk tror att det är ett helt företag att få barn.

Självklart är det viktigt att få vara ensam men det är ju de flesta av oss någon gång per dag. När vi arbetar, när barnen har lagt sig, etc.

Det där med kavalitet kontra kvantitet tror jag inte ett dugg på. För det första: måste de två ställas emot varandra?

Och för det andra: som jag minns min barndom så fanns mamma och pappa där, någonstans. Vi var för det mesta någon annanstans, i skogen, på bryggan, på våra rum, i ett träd. Jag finns här för mina barn. De får klara sig själva i väldigt stor utsträckning, särskilt eftersom de är tre syskon och har roligt tillsammans. Jag sitter inte ofta och lägger pedagogiska pussel med dem men jag finns här. Det är min fasta övertygelse att det är det absolut bästa.

Självklart ska man ”umgås med sig själv” genom att sitta på café eller åka på bokmässan, de har ju en pappa eller hur? Men det är det där uttalade att man ”måste få egentid”, som stör mig.

Självklart måste vi få vara ensamma ibland men det behöver väl heta något lika lite som vi behöver säga att vi har ”barntid” när vi umgås med våra barn.

It’s just semantics baby.

Här

Som jag har längtat. Och tjatat.

För ett tag sedan kom den. Jag har låtit den växa till sig lite.

Varmt välkomna in