”Såååå himla bra bok dessutom! Hade sparat den till vår semester och shit; you made my day! Det blev nog bara nån dag dessvärre, för jag var liksom tvungen å läsa, å läsa lite till… å läsa lite lite till bara. Slets mellan en önskan om att läsa allt och samtidigt inte läsa för att ha nåt kvar till nästa dag! Så många sidor som kunde varit hämtade direkt från mitt eget liv! Herregud va jag fnittrade, skrattade och gapflabbade igenkännande! Ibland låg jag ensam i min solstol bland alla andra på stranden och bara garvade! Krönikan med längtan tbx till ettan med vit soffa var som min egen! Det är inte alltid enkelt att leva ensamstående när man är gift! Kram till dig Malin, boken är verkligen bäst!!!”

”KÖP DEN hörrni! Med eller utan autograf. Det gjorde jag. Och jag blev genast så mycket gladare än jag trode jag redan var.”

”Hej.
Har nu läst ut din bok, ”sög på konfekten” och har läst lite i taget. Kan säga att jag skrattat gott i min ensamhet och kommer att läsa om den om ett tag.
Ha det bra och fortsätt att skriva.
Solveig”

”Läste ut din bok på sex kvällar. Har nog redan berättat att jag skrattade mej till söms vilket jag nog aldrig gjort innan… 5 av 5 i betyg. Du är väldigt duktig Malin, glöm inte det!”

”Jag köpte och fick den signerad på bokmässan! Och jag ömsom läser många avsnitt i rad och ömsom försöker hålla den ifrån mig – jag vill båda äta kakan och ha den kvar… Och det är en BRUTALT god kaka!”

När jag var tolv år tog vi över en hund, en flatcoated reteriver. Han var väldigt fin och väluppfostrad och sedan flyttade han till oss.

Han blev så att säga ”speciell”.

Han försökte tillexempel ligga med mormors kastrerade hankatt. #Flat kåt retarded.

När pappa hade tagit upp näten och rensat fisken gjorde han stora insatser för att renset skulle gömmas undan och inte störa någon. Men framförallt: kattpullaren fick inte hitta det.

Men det gjorde han.

Han hittade det, grävde fram det och låg sedan och rullade sig i det medan han tänkte på försvarslösa hankatter i förnedrande positioner.

Så som han gjorde med pappas fiskrens, så gör jag med kommentarer av typen ovan. 

Ny kofta, ja, nej?

På morgonen varvar jag Morgonpasset med P1 Morgon. En spännande nyhetsdag lämnar jag inte P1.

När morgonen är över tar Ring P1 vid, eller Mongonytt som man också skulle kunna kalla det.

När klockan slår tio dör radion.

Jag tvingas in i podvärlden på datorn.

Förmiddagarna är örontorka men just nu sitter jag och väntar på Radiopsykologen och hoppas på något saftigt. En gång ringde en man in och hade ångest eftersom han inte hittade ett inspelat kassettband med Beatleslåtar. Jag vill ha mina psykproblem lite mer omfattande än så.

Klockan tio började Meny. Jag försöker. Jag gillar ju mat. Men det går inte.

Jag tycker inte om matlagningsprogram eftersom jag vill äta själv. Men att lyssna på matprogram?

Hur är det tänkt? När man inte kan se den härliga röda paprikan utan bara lyssna på den röda färgen. Eller höra om den mustiga doften av spiskummin som stiger till taket och inte ens ha en kock att vila blicken på. Bara sitta i sin ensamhet framför radioapparaten och försöka föreställa sig spiskumminmolnet.

Så här låter Meny:

”Hej och välkommen till Meny, idag ska vi laga fantastisk mat som ni inte kan se men om ni lyssnar noga så hör ni när kocken vrider svartpepparkvarnen, spännande! Nu står jag här hos kocken Margareta, hon ska göra korvrullader i koriander med päronsky”

”Hej PSSHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH (Margareta lägger korv i stekpannan) HHHHHHHHHHHHHHH”

Sedan fortsätter programmet med ett hysteriskt PSSSSSHHHHHH i förgrunden med kocken och programledaren som skriker över stekljudet.

Matradio. Nej, jag vet inte.

Den 27 november klockan 14-16 signerar jag böcker på Dillbergs i Kalmar.

Den här boken.

Hoppas att vi ses.

Joe Frazier är död, sa pappa. Sedan frågade han om jag kände honom. Det gjorde jag inte. Och boxning är idiotiskt och borde förbjudas och är inte en sport. Et voilà, så fick vi in lite tisdagsprovokation. Någon provokation är det ju emellertid inte då boxning är idiotiskt och inte en sport.

Och så fikade vi i Jämjö.

Pappa tog en köttbullemacka och jag tog en räksmörgås. Jag bjöd.

När vi hade satt oss ner vid vårt bort erkände pappa att han också ville ha en räksmörgås men att den var för dyr tills jag sa att jag skulle betala men då ville han inte ändra sig.

Ett wienerbröd hade han också plockat ut. Ett wienerbröd med jordgubbar och amerikanska blåbär.

”Ättiksgurka” sa han och pekade på jordgubbarna.

”Ättiksgurka?” Det är ju jordgubbar.

”Är det där rött?” frågade han och pekade.

”Ja, litegrann”

Det är tydligen en tunn linje mellan färgblind och helt jefla blind.

Pappa konstaterade på parkeringen att bilen hade blivit lite smutsig och det var ju förargligt eftersom han hade tvättat den så fin.

”Din vau sum nu” sa pappa.

”Som nu? Inte som då?” sa jag men då hade pappa redan gått.

Han gick hela vägen ut på en brygga, förlåt brugga.

Förmiddagens fikastopp i Jämjö. ”Ittiksgurka” säger pappa. ”Ättiksgurka? Det är jordgubb” ”Ej din röud?” ”Litegrann”

Roadtrip med far. ”Jöu Frejser ej döj” säger han och höjer volymen.

Det skulle passa så bra just nu.

Joachim gick upp klockan sex i morse. Han skulle köra till Motala, ni vet där de pratar jättekonstigt som Mia Skäringer men ändå inte alls.

Joachim trodde: att det skulle räcka med att låta P1 gå på klockradion.

En liten ledtråd Joachim: Det gjorde det ingalunda.

Klockan 07:47 vaknar jag så här: VEM VAR DET?

Startar morgonen springandes ut ur sängen, in i barnrum ett, slita upp unge, vidare till barnrum två, slita upp unge.

”Ni måste klä på er, skolan börjar om tio minuter!”

De klär på sig, borstar tänderna i hallen medan de klär på sig jackorna. Håret på ända.

Någon har gympa idag, slänger ner en halvtorr(halvblöt) handduk och lite kläder.

Lägger riskakor i två treliterspåsar och föser ut dem på trappan.

”HEJDÅPUSSOCHKRAMJAGÄLSKARERCYKLAFÖRSIKTIGTSKYNDAERNU”

Sedan på med P1 i köket. Om de fortfarande läser väderrapporten innan åttanyheterna brukar de hinna till skolan.

”..nordostlig vind..”

Bra.

Går in i barnrum nummer tre, plockar upp gossebarnet och rafsar med mig lite kläder på vägen ut.

Får syn på ett barn genom köksfönstret. Hon har glömt hjälmen i hallen. Och väderrapporten är slut.

Hoppar i ett par mjukbyxor och sätter pojken i sin cykelstol.

Vi anländer till dagis där det välsignade lugnet formar en människocirkel runt brödskivor och små smörpaket.

Cyklar hem, duschar med en rosa tvål, kladdar för gammal mascara över ögongruset och sätter mig i bilen.

Anländer till plan fem klockan 09:00:00.

Kuratorn hämtar mig mittemot betalskåpen.

Jag gör dig frisk, sa lilla Björn.

Så oväntat att Pernilla valde Emelie.

True oväntat.

Nu skiter jag i programmet. Det som var roligt med True Talent var ju just detta att stil och kläder och låtval och annat inte skulle spela någon roll. 

Svinbesviken är jag.

Nästa söndag blir det väl final antar jag.

Och den ska självklart Sofia vinna.