Det här är information á la Så dags nu.

Jag tänkte faktiskt ge upp i Alvesta och vända hem. Men så mindes jag att jag betalat 2200 kronor för mina biljetter och spottade upp mig.

passerade precis min plats. Han närmade sig med två koppar kaffe staplade på varandra.

”Åh nej, det är ett fientligt övertagande av kolumnist!” tänkte jag och började formulera ett vackert nej tack.

Men han gick förbi och försvann.

90 minuter försenat.

Utanför yr snön. I Småland var allt stilla, soligt och gnistrande vackert. Vi kunde inte förstå vad Stockholmarna ylade om. Vi börjar bli varse. Vi börjar bli rädda.

Vi kurar ihop oss på våra platser och förbereder oss på Armageddon samt bokar taxi.

Hon har två ärenden.
”Halka inte i Stockholm!” samt ”Din dumme fan som inte har på dig tillräckligt med kläder”.
Mamacall deleted.

alla är så lugna. Som om de är tacksamma att vi inte står på ett fält och fryser ihjäl.

Det gula ni ser är en tidtabell. Det blå är små trevliga överraskningar. ”Prel. tid” är SJ-språk och betyder HAHAHAHAHA!

på café st clair. Tåget nu 80 minuter sent och vi har inte hört slutet.

När vi kom fram till Alvesta var rulltrappan avstängd och jag letade upp hissen. ALDRIG att jag släpar en rullväska. Det är som att döda rullväskans själ en smula och det vill jag ju inte.

Utanför hissen kommer en ung kille fram och börjar prata med mig på engelska. Freak. Han undrar varför inte alla tar hissen. Sedan säger han hej till en tant och undrar hur hon mår. Alltså nu är vi i Sverige, här håller vi inte på och säger hej och tilltalar varandra. Jag svarar och är trevlig men håller hårt i min handväska och undrar när hans kriminella kumpan ska dyka upp och muddra mig på allt ner till trosorna.

Men ingenting händer. Och nu sitter vi på samma café i Alvesta och han fortsätter vara konstig. Han tittar på actionfilm med PANG PANG på hög volym så att det stör alla. Men eftersom vi fortfarande är i Sverige säger ingen till honom. Det kan ju bli pinsamt.

Tåget från Kalmar har haft problem med växlarna i höjd med Emmaboda. Vi stod still i åtskilliga minuter och jag blev pattsvettsvåt av tanken på att missa min anslutning i Alvesta.

”Ingen fara!” sa konduktören.

Gud så skönt.

”Anslutande tåg är en timme försenat” fortsatte han sedan och såg ut som om han givit mig en trisslott med TV4-skrap på.

Bifogar bild från gårdagens föreställning på Byteatern. Den får fungera som en påminnelse om att hur sent jag än (eventuellt) kommer fram så finns det kvinnor som lider.#seven #småproblem

det är läge att jobba som jag jobbar alla dagar på året sitter jag på ett tåg mot Stockholm. I needed THE CHALLENGE!