mot landet för att fira mamma som fyller 57.

Man ska inte tro att man är något, det ska man inte, men det här ser jag som ett dolt budskap till mig personligen.

Som är en lägenhet i Gamla stan

”Kan du inte snälla snälla lägga upp receptet? (Ja jag antar att din mamma får vara snäll också och dela med sig av det)

Jag har bara gjort kålpudding med kött men lovade mina vänner häromdagen att nästa gång de kommer på middag hos oss ska jag göra vegetarisk kålpudding och jag fattar inte hur! Är det quornfärs?

Tack på förhand.

Linda”

Mamma Wollin svarar:

Mammas vegetariska kålpudding med skaftnäspotatis och lingon kokta i morse.

Himmelriket i en väldigt ful form.

I ganska många år nu har jag betalat till Folktandvårdens Frisktandvårdsavtal.

Jag har betalat en summa via autogrio varje månad och denna summa har uppgått till 804 kronor per år.

Jag har blivit kallad, blivit kontrollerad och fixad.

Jag har varit nöjd. Och jag har spridit ordet. Jag har lovordat detta avtal som känns väldigt solidariskt. De allra flesta har förmodligen råd med 67 kronor i månaden och kan därmed vara trygga med att vad de än råkar ut för så blir de hjälpta.

För ett par dagar sedan pratade jag med en vän om detta och hon sa att 67 kronor var för mycket för henne eftersom hennes tandvård inte överstiger 800 kronor per år. Och skulle det hända något med hennes tänder så har hon råd att betala.Det har hon ju rätt i.

Men jag tycker som sagt att det känns väldigt fint med en liten försäkring i all enkelhet, en försäkring som många har råd med.

I förrgår fick jag ett brev från Folktandvården där jag informerades om att det var dags att förlänga avtalet tre år.

Absolut! tänkte jag för mig själv.

Tills jag såg priset.

Helt plötsligt ska jag betala 1890 kronor per år.

Aldrig i livet. Hellre drar jag ut alla tänder på egen hand och äter middag genom ett sugrör.

Oh my man, my man.

Här sitter jag i Joachims morgonrock och äter gröt på havre och quinoa.(Med SOJAMJÖLK OH NO! Säkerligen har jag mördat åtta barn bara genom att köpa Alprosojamjölk)

Samtidigt i ett land långt borta har Joachim det väldigt bra. Han har besökt vingårdar och soptippar och träffat ministrar.

I förrgår tänkte jag att vi kunde skypa lite sent på kvällen. Men Joachim var offline. Då ringde jag upp och hamnade på en nattklubb i Kapstaden.

Nattklubb? Är inte det som att BE om att bli ihjälhuggen med en machete?

Men Malin vad du är fördomsfull!

Jajaja Sydafrika är världens nyttigaste land, jag är bara inskränkt.

”Sorry Maolin to break your bubble: http://jinge.se/politik/lurar-…”

Svar: Måste du läsa hela tiden och vara insatt och bete dig?

Så jag tror att jag gör en god gärning genom att välja Hälsans kök men i själva verket bidrar jag till fucking Gazakrisen?

VARFÖR KAN JAG INTE FÅ ÄTA MIN KORV IFRED?

Det finns förmodligen ingenting jag kan äta för alltid är det något barn som har blivit mördat för att jag ska kunna njuta av min måltid.

Jag ska hädanefter leva på en diet bestående av enbart pappas hemodlade potatis.

BLIR DET BRA SÅ?

Vad har hänt med sojakorven?

Jag har svårt att få tag i den och det gör mig vansinnig. Sojakorv är varje vegetarians basföda. Det som kyckling för köttätarna. När jag hittar den ligger den numera i en mindre påse. Mindre är aldrig bra. Ge mig en enkilospåse och belöna oss som äter många med ett billigare pris om man köper en säck.

Och VAD är det med receptet? Har ni ändrat? Jag förbjuder er.

Jag kan inte äta quornkorven. Annas korv är inte god. Alla andra vegetariska hittepåkorvar är jätteäckliga. Alltså den där åderpålen till bratvurst. ICK.

Jag KRÄVER min gamla sojakorv tillbaka.

Sluta tramsa. Omgående.

Slut på meddelandet.

”Synd att det inte finns nån sån där gilla-knapp kvar sen designen ändrades, ibland har jag inget direkt att kommentera men vill ändå visa att jag gillar det du skriver, då var det så enkelt med den där knappen… Så med detta meningslösa pladdrande vill jag säga att jag gillar när du uppdaterar, gillar det du skriver, på det sätt du skriver, uppskattar bloggen helt enkelt. Och jag blir lite ledsen när jag ser att du får så få kommentarer, du förtjänar mer respons, men jag vet ju hur det är: ibland har man inga ord till uppskattning, vill bara skicka med en tumme upp.”

Svar: Åh det är ingen fara!

Jag har bloggat i över sex år nu och det där med kommentarer är lite som hångel i början av ett förhållande. Man är så hångelkåt det där första året och sedan är det pyjamasbyxa på och efter ett par år har man glömt hur man gör.

Jag vet att det finns så många älskvärda läsare, jag har ett sjätte sinne för detta.

Om jag separerar från Joachim, flyttar till Stockholm, ligger med Ola Rapace, säger något jättetaskigt om någon som är mer känd än jag och visar musen på en scen så blir bloggen säkert jättestor.

Men jag tror att det blir bättre så här. Joachim och jag, Coop på tisdagarna.

Och så visar jag musen för just ingen alls.