Tack tack och tack för tacket för alla inlägg i läxfrågan.

Många kloka föräldrar.

”Du måste blogga Malin, vad håller du på med?” undrar Joachim vid köksbordet där han äter sina hemlagade biffar med egenvispad brunsås och potatis från Skaftnäs.

Men han vet vad jag håller på med. Jag förbereder mig.

Under veckan som kommer håller jag i en kurs på Linnéuniversitetet där jag ska ha seminarium med sextio studenter och gå igenom deras texter. Med andra ord har jag ett digert arbete framför mig.

Tänk att få byta från gomorrontofs och mysbyxor till kam och kläder. Tänk att få byta från kökstolen, litervis med te och P1 till studiesal, äckligt kaffe och dörren av senkomna studenter genom dörren.

Finns det någon universitetslärare här som har bra tips eller bara vill komma med glada tillrop så går det bra nedan.

Morgonen inleddes med två stora störningsmoment till yoghurten med F-müslin.

Jag slår upp Barometern och börjar med ”ledighet är ingen rääääättighet”.

DET ÄR INGEN SOM NÅGONSIN HAR PÅSTÅTT DET.

Det finns så mycket som vi gör med våra barn, för våra barn, som inte är rättigheter. Men vi gör det ändå eftersom livet är kort och vi vill ge barnen minnen för livet så att det inte bara finns skit när de ska dissekera oss föräldrar hos psykoterapeuten tjugo år senare. Vi föräldrar kämpar så hårt, barnen kämpar ännu hårdare. De ska vara duktiga i skolan, göra läxor, ha vänner, vara rätt och inte fel, hitta rätt väg, inte komma efter, inte vara för smarta.

Om familjer åker på semester en vecka per år utanför lovdagarna så ÄR det ingen rättighet. Men det är heller inte hela världen.

Kan vi inte koncentrera oss på de som har det tufft istället? Kan vi snälla inte rikta lyset dithän?

Som läxhelvetet tillexempel. Som barn som har det tufft i skolan och kommer hem och säger:

”Hela dagen tjatar de på mig i skolan och så kommer jag hem och här tjatar ni också”

Läxor är ett stort angrepp på barns behov av att bara få vara. Och det drabbar givetvis bara dem som redan har det tufft.

Och det för mig in på irritationsmoment nummer två i dagens tidning.

Björn Brändewalls inlägg på debattsidan om läxhjälp á la Rut.

Björn tycker att det är JÄTTEBRA att RUT-läxor ger arbetstillfällen som i sin tur skatteintäkter. Har inte vänstern tänkt på det? myser Björn.

Men har du tänkt på detta Björn: Om vi släpper knarket fritt så kan vi få in MÅNGA skattemiljoner på detta. Men det kanske inte ska göras ändå, man kanske ska väga in andra aspekter. Som tja, mänskligt värde kanske. Ni liberaler är ju för härliga med era fri- och rättigheter men så unket det är när det sker på någon annans bekostnad.

Slopa RUT på läxhjälp vid den trygga medelklassens köksbord och inför läxhjälp för alla, inbakad i fritidsverksamheten. För herregud vilka engagerade och kompetenta yrkesmänniskor det finns där.

Nu jag har fått detta ur systemet.

Det var skönt.

Det får bli en liten söndagslägenhet istället.

Den här lägenheten är en Beatrix Potter för 2000-talet, inte sant?

Inget ont kan hända i den här lägenheten. Bara hemmagjord marmelad och te i vackra koppar. Om jag levde ensam här skulle jag inte bli ihop med någon någonsin.

går jag igenom alla garderober. Inte Joachims. Vill jag beundra ärmlösa pullovers från 1992 (som sparats omutifallatt modet kommer tillbaka) så går jag till ett museum.

Jag begriper inte var alla kläder kommer ifrån för klockan 7:45 varje morgon ”FINNS DET INGENTING”. Så besynnerligt då att när jag går igenom hyllorna hittar jag drivor av kläder som är fullt bärbara.

Joachim tog köket, tinade lite torra bullar och åkte till Berga för att se näst senaste laget kvala sig till division 2. (HEJA BERGA!)

Vad ska vi äta i kväll? Jag vill bli underhållen! Jag vill ha mat som är fyrverkerier och explosioner! Kanske kräftor? Kanske pasta med gorgonzola och champinjoner? Jag vill ha mat som är svår. Svår att fånga, svår att tillaga, svår att äta, svår att få bort ur kläderna.

Så kräftor alltså.

”Men är inte saken lite större än så? Om du till exempel skulle börja på en nytt jobb, introducerades på ett personalmöte och någon sa: ”Åh nej, inte en viting till. Alla vitingar är ju likadana.” Skulle inte du bli åtminstone en liten aning sårad då? Det skulle i alla fall jag”

Svar: Jag har aldrig någonsin blivit kallad viting. Och nej, jag skulle inte bli sårad. FÖR DET FINNS INGEN LADDNING. INGEN.

Jag kan också ömka Bo Hansson och tänka att han är lite förvirrat gammal och inte förstååår bättre.

Men ju mer jag tänker på det desto mer trött blir jag på att det ska spelas med generationskortet.

”Jamen du vet, han är född på trettiotalet och då sa de neger, det var inget rasistiskt menat”

Men nu ÄR det ju inte trettiotalet längre och jag tänker utgå ifrån att Bo Hansson har anammat både internet, mobiler och engelska låneord utan att känna sig som en farbror från trettiotalet.

Jag tycker nog att vi underskattar (och klumpar ihop) våra äldre genom att förlåta att de går runt och kallar hyggligt folk för hottentottar.

Att bli gammal är inte att tappa hjärnan. Jo, ibland, men inte alltid.

är dagen slut.

I morgon ska det pratas med kurator, fikas hos vän och skrivas ELVAHUNDRA texter. Helst innan lunch.

I kväll kom Joachim hem. Plötsligt händer det. Tre dagar har han varit borta och han kunde inte ens vinna över Assyriska.#meningsfullfrånvaro

I kväll spelade Halmstad oavgjort mot Varberg vilket innebär att Öster bara behöver plocka en poäng till för att hamna i fotbollens finrum. Åh så löjligt att man kallar det så. Alla som vet något vet att ingenting med fotboll är ett finrum. Snarare ett runkrum. Vad nu det är.

Annat som hände i kväll var att jag hjälpte med inloggning till glosor på nätet, hetsade matte- och flöjtläxor, städade fyraårings rum med ”hjälp”, körde tre tvättar samt tvättade tioårings hår i nytt ekologiskt schampo med granatäpple.

Joachim gjorde grönsaker i ugn och tsatsiki. Nu har han fått titta på hela sportsändningen men offrar fotbollskväll till förmån för disken. #HÅRT HÅLLEN.

Nu ska jag sova som ett vackert lik och lyssna på något poddigt. Förmodligen Tankesmedjan.

Jag såg partiledardebatten i går tillsammans med mor och far. Pappa hummade och mamma fnissade.

Jag såg på aftonbladet.se att 82 procent inte skulle titta på debatten.

”Folk skiter i det!” sa jag och förvånade mig själv med att låta ledsen.

”Det är två år kvar till valet” sa mamma.

Men det är ju intressant! Det är viktigt! Eller hur?

Precis som vid förra partiledardebatten var Jonas Sjöstedt bäst. Hur kan det bara finnas EN som är emot vinster i välfärden? Varför måste man vara tokvänster för att känna så?

Stefan Löfven skulle ge svar, trodde man. Men så hette det att det skulle ”komma svar i höst” och att det svaret skulle handla om något slags mellanting.

Stefan: DET ÄR EN PRINCIPFRÅGA. Antingen är man för eller så är man emot. ”Begränsa vinsten” Hur ska det ens gå till?

Fy.

Göran Hägglund är så himla söt och rolig.

Jimmie Åkesson såg ut som ett roadkill sekunden innan det blev ett roadkill. Han gjorde också någon läbbig liknelse med en läkare som slår sin patient och sedan syr ihop henne. (märkte ni här att jag skrev henne, jag VALDE ett kön trots att jag inte vet vilket kön Jimmie pratade om. Jag bara drog till med henne. Tänk så mycket enklare det vore för alla om jag bara fogade mig och skrev hen så att det kunde vara ÖPPET i könsfrågan. Nu sitter alla och ser en kvinnlig patient framför sig, så HOPPLÖST)

När debatten var slut kändes det lite tomt.

Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka. Jag kan bara konstatera att det sötaste med hela debatten var den miljövänliga bebisen som låg under Åsa Romsons tröja och skötte sig exemplariskt.