Sitter hemma hos mamma och pappa.
Vi har träffat kalvar, plockat äpplen, bakat paj och städat bilen(#fysatan)
Nu sitter jag framför datorn och följer Öster-Assyriska. Doften av mammas stekta abborrar kittlar. Pappa läser sitt älskade aftonblad och låter sig förfasas över världens ondska.
Barnen står på kö till Ipaden. Någon målar i en målarbok.
Pappa tittade på någon final i Speedway*(*mopeder som åker runt i cirkel, kallas för sport)
Han satt i sin nötta fåtölj och HÖLL på människor. Han skrek och hejade och var engagerad. Det var surrealistiskt. Någon körde omkull någon som trängde sig i en hörna. Då började de slåss. Kommentatorerna försökta låta indignerade och förvånade men alla vet att det är detta motormän trängtar. Slagsmål med bönder.
Jaha.
Jag kanske åker till Växjö i kväll, om de vinner.
Jag kanske inte får vara med. Jag kanske inte är välkommen. Som om det skulle hindra mig.
Joachim kan ju inte stå där helt lång och fluffig i håret ensam när alla andras flickvänner(som säkert är femton år yngre än jag) flankerar sina svettiga pojkvänner.
Alla kommer tro att jag är tränarens fru.

Jaha.

Veckans fredagshus är en lägenhet och kommer till oss från Göteborg.

Det är för mycket vitt, det medges. Men om jag var en sån tjej så skulle jag bo så här

Här

så sitter jag bara på ena skinkan. Inte med den andra hängandes fritt i luften men tyngdpunkten är på den ena, den högra, skinkan.

Lite ”jag fick syn på mina vänner vid ett café och slog mig ner bara en snabbis för jag ska snart vidare”. Detta har förvisso aldrig hänt för de gångerna jag har suttit på café med mina vänner så gick jag på gymnasiet och då var ingen någonsin på väg någonstans. Men jag föreställer mig att jag café-sitter i bilen.

Och nu har det börjat göra ont i ryggen. Och då kör jag ändå inte bil särskilt ofta heller. Jag skulle gissa att jag kör bil kanske en timme i veckan och då är det korta skjutsar till aktiviteter.

Varför sitter jag så här? Gör ni det? Är jag rädd att se ut som en rakryggad pensionär? Försöker jag leka cool?

Tillägg: Jag har inte hemorrojder så det är inte det.

Joachim ringer från kontoret.

”Hej, vad gör du?”

”Jag skriver text och rensar i källaren”

”Vadå rensar i källaren, det behövs väl inte?”

”Men är du störd på RIKTIGT”

”Jag rensade där för ett tag sedan”

Och sedan sätter jag igång att skälla och beskylla och skuldbelägga och allt som har två L.

Efter en stund lugnar jag ner mig, bara lite grann.

”Varför ringde du förresten?”

”Jag tänkte bara höra om du ville äta lunch”

ÅNGESTATTACK.

Och återigen är det jag som är djävulen trots att jag har etthundra procent rätt.

Jag tänker använda denna retorik på Joachim när han står och gormar i köket om att jag använder diskhoarna till förvaring av mat och disk och sopor och kvitton.

”Ja, här står jag och tänkte bara höra om du ville ha sex” ska jag säga och se oskyldig ut som en brud.

Nu är du sådär sur igen, kom igen, upp med hakorna!

just nu ska Joachim berätta hur det känns att Öster i kväll kan bli klara för Allsvenskan.

De skryter om Joachim i påan:

”Ja, Joachim var ju här för ett par månader sedan och vi skojade med honom om att hur skulle han kunna gå från division tre direkt till Superettan men sedan gick han rakt in i startelvan har spelat samtliga matcher”

Naaaw så gulligt.

Tänk om Joachim kunde förklara för alla radiolyssnare VEM SOM GÖR DETTA MÖJLIGT.

Nej, jag är inte särskilt sugen på att skriva blogg.

Det har kommit lite diffusa kommentarer à la Du borde avrättas och dylikt och indirekta, och för all del direkta, hot brukar göra att man tappar styrfart.

Det är lite Hells Angels förstår ni. De kan inte FÖRLÅTA att jag tyckte det var lustigt att de åkte bil. Haledusingen, inte lätt att vara råskinn.

Jag har bara så svårt att se Hells Angels, Helvetets änglar, i en Honda Accord.

Jaja, det reder sig.

Idag tänker jag på i går då jag repeterade Seven som vi ska spela upp den 4:e december på Byteatern. Jag tänker att det finns så mycket ondska som kan bli något fint. Att sju kvinnor kan resa sig ur våld, förnedring och förtryck och vända det till hjälp för andra.

Det väljer jag att tänka på idag. Och går jag in här blir jag just nu bara påmind om att jag borde avrättas.

Ja, det var en smula lokalt. Jättelokalt.

Men Moderaterna har ”valt” nytt kommunalråd och det sköttes inte så snyggt.

Två falanger har inte varit överens och det har varit ”frostigt”.

Så föreställningen som fredagsluncharna fick var löjligt. Jag välkomnar alla att ta med sig diverse blåsinstrument till olika etablissemang, inga konstigheter, men det vi alla fick se i fredags var en show.

Idag åt jag lunch tillsammans med Jasmina. Vi fick ett litet inklämt bord för två eftersom det redan klockan 11:50 var fullsatt. Varför då?

Jo mina vänner, Moderaterna i Kalmar hade bokat ett långbord i mitten av matsalen. Det var väldigt desperat och genomskinligt det hela. HEJHEJ HÄR SITTER VI I MODERATERNA OCH VI ÄR ÖV-ER-ENS. VI ÄLSKAR VARANDRA, VI ÄR EN ENAD FRONT TROTS DEN DÄR FARBRORN SOM RÖSTADE PÅ SIG SJÄLV!

En fredag efter löning på Kalmars populäraste restaurang. Att de inte kastade överdelar och fäste lite razzel dazzel i bröstvårtorna, jag menar när man ändå håller på att vara i ögonfallande.

Vi tyckte att det hela var något pinsamt men vänta, det blir värre.

Plötsligt reser sig alla i sällskapet upp, alla utom en. Och så börjar man sjunga. Ja må hon leva över hela restaurangen. Och inte nog med det, en moderat tar fram en trumpet, ni vet som man gör, och tutar över stället så att det dallrar i matgästernas lokaflaskor.

Okej Moderaterna, WE GET IT.

”Att de inte ringer Barometern också” sa jag till Jasmina där vi satt och himlade ögonen svettiga. Och då fick jag givetvis syn på barometernfolk. Jag hoppas innerligt att det var en slump. Om jag ser så mycket som en aldrig så liten notis om det här i morgondagens tidning så slutar jag promenera på barran.

Vi kör ett anspråkslöst hus på Stora Essingen för nitton miljarder. Förlåt, miljoner. Nitton miljarder har man ju inte råd med.