Jag hörde något skitnödigt trams i går från en dam som tyckte att vi skulle låta Martin och Johan vara i fred. Att journalister skulle låta dem vara.

Självklart ska vi inte det. Jag tycker att vi kan utgå ifrån att de vill berätta sin historia, på sitt sätt. De är journalister. De VILL berätta. Snart kommer deras bok om upplevelserna.

Så ängsligt att vi ska skämmas för att vi vill veta allt om hur de har haft det, vad de känner nu, hur de ser ut när de träffar sina kära. Jag älskar att den här historien får en vacker final där Martin får kyssa sin fru.

Men tydligen ska jag tycka att det är geggigt och privat. Jaha.

Allt är inte fläk som fläks.

SVT:s Par i terapi fördöms. Jag älskar det. Jag tycker det är så modigt att dela med sig och att göra det i ett sådant värdigt forum som SVT ändå är. Att prata om det som är mänskligt och som så många människor kan känna stöd i. Att avdramatisera terapi.

Då tycker jag att det är sjutton resor värre med serier som Costa del Sol och Ullared.

”Monica har kommit till Ullared i tjugo år och hon ägnar hela året åt att planera sin resa. Målet är att kvittot alltid ska vara längre än föregående år”

Och sedan följer man Monica när hon hasar gångarna fram i sina knallrosa foppatofflor på jakt efter billiga handdukar till gästtoaletten.

Detta är förnedrings-TV.

Jag skulle hellre låta ett filmteam följa mig in till analdoktorn än att prata om att jag lägger ner sjutusen på Ullared därför att jag inte kan motstå fynd.

För de av oss som lyssnar på Ring P1 varje dag är frågan om semester på skoldagar ett återkommande ämne.

Tydligen är det ett problem för vissa att familjer åker på charter utanför skolloven.

Och jag begriper ingenting. Hur det kan vara någons problem när man åker på semester?

För många familjer är det den veckan på året då man på riktigt är tillsammans. Ingenting handlar om disk, tvätt, städ, läxor, aktiviteter. Man lever tillsammans dygnet runt och har bara roligt, inga krav. Resten av året är städa ditt rum, gör din läxa, ät upp din lax. Livet är för kort.

Argumenten från andra sidan är milt sagt undermåliga. När jag nu skriver detta inser jag att de var så torftiga att jag inte ens minns dem.

En man och hans morötter samt hans underdimensionerade pall.

Jag har ägnat en timme av förmiddagen åt att lyssna på Publicistklubbens debatt om fallet Quick och framförallt då hur media hanterade fallet.

Mycket kryddigt och intressant absolut, men en sak fångade mitt intresse särskilt och det var när Jan Guillou apropå da Costa-fallet menade att ”hela kulturlivet gick bananer”.

En man som vägrar dator och istället håller fast vid sin skrivmaskin är samma man som introducerar mig för den svenska versionen av att go bananas.

Man kan tycka att detta är en parentes och det är det väl i största möjliga mån, men jag vill påstå att detta gör Jan till Sveriges Madonna. En legend och ikon som samtidigt lyckas vara först med det senaste.

Nu ska jag skriva några sidor text medan en bulldeg jäser under duk och har den inte rest sig om en timme så går jag bananer på den.

Från en ganska normal mailadress: ”Huur kan du tycka att den är dålig? När den DE FACTO är en av de bäst och mest välgjorda filmer som gjorts?? Även om det inte är din smak, eller what ever så kan du ju inte tycka att den är dålig och i”

Från en mailadress registrerad i affekt med lite random bokstäver och understreck: ””Jag vet bäst” säger du men uppenbarligen stämmer inte detta då Avengers har SÅ många fans som älskar både filmen och skådespelarna. Avengers är en av de bästa filmerna som finns! Jag vet att det du kommer med är din åsikt, men snälla, visa lite jävla respekt för dina följare som faktiskt tycker om den! Och nej, jag följer inte dig…Du är inte värd det”

Svar: Jag tänker utgå ifrån att detta är samma person helt enkelt därför att det inte KAN finnas två sådana stollar lika lite som det finns två likadana snöflingor.

Jag kan inte bestämma mig för vad som oroar mig mest; att man älskar Avengers eller att man blir upprörd därför att någon annan inte gör det.

Jag kan bara beklaga.

Vilken skit. Helt otroligt att skådespelare ställer upp denna sörja. Människor som borde ha både ekonomi samt den goda smaken att LÅTA BLI.

Mark Ruffalo, som säkerligen kan försörja sig på att sätta guldkant på indierullar för återstoden av livet, väljer att göra Hulken?

En ensam replik var enda utdelningen på filmen:

Captain America, som hade en pinne i stjärten i två timmar, frågar Ironman vem han är utan sin dräkt.

”Miljardär, playboy och filantrop” blir svaret.

Jag ger filmen noll av fem, noll av tio eller vad ni vill. Noll är alltid noll.

Inleder dagen med ett stinkande barndomsminne signerat Leif GW Persson.

Snacka om slutkläm, i dubbel bemärkelse.

Min mamma körde sop- och skittunnor så visst har jag en del illaluktande minnen. Men det tar vi en annan gång.

I kväll såg vi Lorax med barnen och sedan sa vi HEJ DÅ och jag hämtade vuxenfilmen. Nej, inte en sån.

Joachim trodde att jag hyrt Wanderlust. Jag hade hyrt Avengers. Denna typ av film är som att hälla senap i ögat på sig själv. Smärtsamt och trist. Men jag gör så för att jag är världens finaste flickvän, älskvärd och gränslös. Underbar. Joachim blev glad som en valp med ett ben och nu ligger jag här och undrar varför de anlitade en förvuxen bebis att spela Thor samt hur det är möjligt att Jeremy Renner har blivit filmstjärna när han ser ut som en trea i Nybro.

Och så tänker jag lite på att Mark Ruffalo borde komma hit och bära mig runt rummet en stund. Jag skulle absolut nöja mig med det.

”Mamma jag har bajsat”

I går fick Joachim ett litet paket på posten.

Paketet innehöll två små askar med gyllene medaljer inuti. En för Cupguldet 2007 och en för Allsvenska guldet 2008.

Vi visste inte om man kunde ersätta medaljer. Jag försökte trösta Joachim med att ingen kan ta meriterna ifrån honom, han har alltid vunnit Allsvenskan oavsett om smutsiga tjyvjävlar stjäl medaljer som saknar ekonomiskt värde och som aldrig kan visas upp för någon.

”Har du vunnit allsvenskan?”

”Nej fan, jag snodde den från en allsvensk spelare när vi gjorde ett villainbrott”

Men Joachim tyckte att det var väldigt trist att aldrig kunna visa upp medaljer för eventuella barnbarn.

Nu har han två nya och jag vill från grenarna på hjärteroten säga tusen tack till Svenska fotbollförbundet för detta.

Åh så mysigt och pittoreskt. Jag skulle nog tycka att balanscykeln var i vägen när man ska laga mat, men i övrigt: 8 av 10 möjliga.