”Malin, var det du eller Lars Ohly som var först med liknelsen om hundvalpen som kissar i tvätthögen? Lars Ohlys tweet: ”Man kan inte bli arg på Ulf Brunnberg eller på en valp som kissar i tvätten. Båda gör sitt bästa utifrån bildningsnivå.” (citerad från Aftonbladet).
Just askin’.”
Svar: Han citerar min krönika men glömmer citationstecken. Rookiemistake.
Var oerhört lättskriven
är klar för Öster.
Seså fruarna i laget, få se på ett varmt och hjärtligt välkomnande nu.
På grund av de smutsiga tjyvjävlarna som bröt sig in i vårt hus, rev ut våra kläder, stal barnens pengar och Joachims guldmedaljer så har vi nu installerat larm. Trots min intensiva motvilja. Vi bor i ett billigt fult hus och äger ingenting. Vi har inte pool och på trädgården ligger skräp och barnens leksaker. Vad kan locka någon hem till oss?
Nu har vi larm och jag tycker inte om det. Jag känner mig som en fånge i mitt eget hem. Det piper och ibland sätter larmet i gång trots att man tryckt rätt kod. Jag vänjer mig, antar jag.
Smutsiga äckliga tjyvjävlar.
När vi kom hem den där dagen stod jag i trappan och grät hysteriskt. Dagen efter kändes det redan bättre. Jag trodde i min enfald att jag kommit över det på ett dygn.
Men jag drömmer. Jag drömmer att jag möter dem. Jag slår och slår, med händer och redskap, tills de dör i en blodig hög av människomos.
Det är så mycket hat, jag hatar dem så mycket.
Men de här människorna hatar jag mer:
Jag känner en kvinna som är närmare nittio år gammal. Hon lever ensam och sköter sig själv så gott det går. Hon hjälper sina nära och kära och bryr sig om sin omgivning. Men på nätterna ringer det på hennes dörr. Mitt i natten ringer någon på dörren och springer därifrån. Förstår ni hur rädd man måste vara när man är gammal och ensam och inte får vara ifred om natten? Och för vad? De vinner ingenting ekonomiskt, det finns ingen hämnd inblandad, de gör det bara för att det är roligt och njutbart att skrämma någon som de vet aldrig hinner ifatt dem.
Om jag hade ett gevär och immunitet skulle jag njuta av att skjuta dem i ryggen tills livet rann ur dem.
Det är getingsommar i sommar, har ni hört det?
Alla säger det med sådan självklarhet men jag vet inte om någon slags expert faktiskt har slagit fast att det är getingsommar.
Där det tidigare buzzade en ensam gynnare runt läskflaskan finns nu tio upphetsade vänner.
Jag har varit extremt getingrädd de senaste åren men förra sommaren vände det och jag kunde hantera det. I sommar har jag varit stoisk och försökt skärpa till mig.
Jag är fortfarande hiskeligt trött på uttalandet att om man bara sitter still så sticker de inte.
Jag skulle vilja säga att sitta still är som att BE om att bli stucken.
De gaddade kräken har ramat in sommaren 2012 i gulsvart och vasst och den sjunde augusti var det dags.
På Astrid Lindgrens värld sitter vi och tittar på Ronja Rövardotter när himlen öppnar sig. Det gör ingenting, vi drar ponchos över huvudet och låtsas att Mattis är Börje Ahlstedt. Plötsligt sticker det till i nacken. Vad var det? tänker jag för mig själv och för handen mot det onda. STICK, igen. Jag drar handen i reträtt och i pekfingret sitter en geting. Den har alltså, utan min förskyllan, stuckit mig i nacken och sedan stuckit mig ytterligare en gång i fingret.
Det hat som väller över mig känner inga gränser. Nu sitter jag förpackad i ett regntält bland femhundra småbarn, jag kan inte leva ut så mycket som bokstaven A i mitt register.
Jag förblir tyst. Hade jag befunnit mig ensam hemma skulle jag skrikit könsord tills gardinerna fattat eld. Jag hade inte ens märkt om jag brann upp och dog, det hade inte gjort något. Jag skulle förlorat alla intryck och allt förstånd.
Nu satt jag istället och pös under plast.
I går var vi bjudna till Joachims farmor på trädgårdsfest.
I den trettiogradiga hettan klädde jag mig i pinsamt kortkort och ny luftig topp till högklackade mockapumps av äkta fuskmocka som senare sjönk ner i gräsmattan.
Och gissa vilka som också var på trädgårdsfesten?
Getingarna.
Ett barn och en vuxen blev stuckna. Vi slog ihjäl minst trettio stycken men de tog aldrig slut.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta inlägg så vi trycker in en bild på mig i mina fjortisshorts eftersom det är så sparsamt med bilder.
P.S. Jag hatar getingar.
Blev det inte bättre än så?
Jag hade förväntat mig en vinkel på rökdebatten som jag inte tänkt på förut. Ett annat synsätt som skulle få mig att ifrågasätta mina åsikter.
Det blev inte så mycket som en vindpys i håret.
”Jag blåser inte rök i ansiktet på folk”
Är detta ett argument? Jag frågar på riktigt för jag kanske inte känner igen ett när jag ser det.
Om rökdebatten handlade om människor som blåser rök i ansiktet på folk så är nog alla överens, även de som trycker in cigaretter intravenöst. Att blåsa rök i ansiktet är inte okej någonstans i något läger.
Som att diskutera problemet med fulla män som kissar på väggar på vägen hem från krogen och argumentera:
”Jag kissar aldrig i folks fickor”
De allra flesta rökare tar hänsyn.
Problemet är att man kan hålla i rök lika lite som man kan fånga vinden eller stoppa en våg på havet.
Nu bestämmer jag att diskussionen är över eftersom det inte blev bättre än så här.
Jag fortsätter mitt liv och längtar efter ytterligare restriktioner såsom rökförbud på tågperronger, i parker, på trottoarer och alla andra platser där det finns människor.
Lodrätt nio: ”Här kommer en finsk version av en svensk sång, vem är kvinnan som man sjunger om i den svenska texten?
”Moi mukulatt yksi koksikolmen MARGARERA”