Är denna

Jag vill också jobba för Bögballe.

Varsågod; den här krönikan var menad för morgondagens Aftonblad, men jag tycker inte att den duger. För kort är den också.

”Malin Berghagen och Tommy Nilsson ska skiljas. Igen.

Ingen kan säga att vi inte vi försökte, säger Malin. Nej, men det är man väl också skyldig sina barn. Jag skulle inte hålla andan för medalj any time soon. Det är så man gör. Man blir ihop, skaffar barn och så skiljer man sig. Tusen miljarders gör det. Det är så det är. En del försöker massor, en del ingenting.

Jag ska erkänna; jag har haft problem med det här paret från dag ett. De vräkte ut sig och sin oerhörda kärlek i pressen. Den var så stor, så gränslös. Jag har stora problem med folk som säger att deras kärlek är stor. Varje kärlek är väl stor i sitt sammanhang, och även om det är en liten kärlek; vem vet det? Allt är som bekant relativt. Malins och Tommys kärlek kanske var liten som en delikatessärta om man jämför med kärlekssnittet. Hur kunde de veta att deras kärlek var så stooor?

Jag läste en intervju med Berghagen/Nilsson när den stora kärleken var ny (vad märkligt det är att stor kärlek ofta sammanfaller med ny kärlek) Jag var bara ett litet flickebarn då, runt tretton, men jag kände ändå stor irritation över hur paret beskrev deras kärlek som inte alls var som andras kärlek, som var så evig. Så självklar. Tänk om det går åt skogen, tänkte jag i min pubertetshjärna. Vad pinsamt det blir då.

I intervjun föklarade Malin hur Tommy och hon träffades i ett tidigare liv. Deras kärlek var så stor att den hade trotsat döden och fortsatt in i en ny tid.

Denna stora kärlek, som sett döden i vitögat och kommit förbi på andra sidan, den räckte bara i femton år. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite futtigt. Femton år för en sådan gränslös kärlek. Vi andra med våra lagom stora kärlekar harvar på. Vi kände inte varandra innan vi föddes. Vi lärde känna varandra genom kompisar, hade dåligt sex på tredje dejten och bråkar om vem som ska gå upp och trycka in nappen klockan 03:17.

Det hjälper inte om vi yogar oss medvetslösa i en lotusloop, vi bråkar om patetiska småsaker lika fullt, vi med våra medelstora kärlekshistorier.

”Jag behövde dig för att kunna gå” skriver Malin i en dikt på sin blogg. Vad är det för jävla trams? Det är klart att man behöver en man för att kunna skilja sig, eller vad menar hon? Jag är väl alldeles för dödlig för att förstå djupa yogadikter likt dessa, jag med min medium-love.

Jag tror på människan, sjöng Tommy Nilsson i melodifestivalen. Jag tror på lagom stor kärlek. Och att Tommy och Malins kärlek är allt annat än gränslös”

”Joachim, det finns ett jättefint hus på Johannesborg som jag vill ha.

”Jag har precis beställt tre ton småsten, vi flyttar aldrig från det här huset”

Nähä, men här är det för er som inte sitter på Sveriges småstensreserv.

Tack Jan

Exakt så.

Den här satt på kylen när jag gick upp i morse. Det är exet eller syrran. Förmodligen exet. Eller är det kanske syrrans nya kille som också var här när jag kom hem igår kväll? Eller är han bara en kompis? Jag måste rota i detta. Både killen och konstverket.

Jag frågade Andreas på tåget om han ville recensera filmen på NUTV. Det ville han.

Han ryggade för skriket och sedan började filmen hacka. Han tog av sig hörlurarna.

”Jag kan ladda den lite” försökte jag.

”Det blir nog inte roligare än så” dräpte han.

Och denna gången; VARNING. Det är allt jag tänker säga, varnelivarning

Färdmusik för dagens hemfärd; Anna Ternheim Lovers dream EP och The Sounds Dying to say this to you= 340 kronor.

Som hittat.

sitter en kille som heter Andreas Karlsson. Han bor i Stockholm men ska hälsa på sina föräldrar i Dalby, Lund.

Dalby känner jag till. Där blev en kvinna ihälmördad för något år sedan.

Andreas: ”I Dalby finns äldsta stenkyrka”

Jag: ”Aha”

Men VISST, jag är verkligen en 50-50-blandning mellan Caroline Jönsson och Häckner. Samt lite David och Valerie i Beverly Hills.