Ehh

Juan Jose Padilla älskar att plåga ihjäl djur.

Inför publik sticker han tjuren gång på gång tills den segnar ner och dör.

Då har Juan Jose ”vunnit”.

Inte så konstigt om tjuren har ett horn i sidan till denne man, eller vad säger ni?

Ett horn i ögat fick räcka och ett halvår senare är enögde Juan Jose tillbaka. Han ger sig inte. Kohelvetet ska dö.

”Ska vi gå på bio?”

”Nej, kan vi inte gå och se när den där killen i rosa strumpbyxor och ballerinaskor plågar ihjäl en tjur?”

Siste man över mållinjen är en kvinna från Blekinge.

TV-sporten möter henne vid målgången. Hon är glad och ser lättad ut, ”jag gjorde det!” ser hon ut att tänka.

TV-reportern tänker lite eljest.

”Du är sist, hur känns det?”

”Jo, det känns bra” Kvinnan ser lite förvirrad ut, hon tog sig ju i mål, var inte det bra? Hur många lopp har du själv kört? kanske hon tänker.

”Var det din plan att komma sist?” frågar reportern som är BESATT av att kvinnan ska inse sitt nederlag. Hon kom senast av de sena, jättesist och efter är hon.

”Nej, jag trodde att jag skulle ge upp” svarar kvinnan som för att betona hur nöjd hon är med att ha klarat vasan.

”I tolv timmar har du varit ute, vilken timme var jobbigast?” undrar reportern och verkar ha lämnat det där med placeringen.

”Nej, jag tyckte det var roligt hela tiden” säger kvinnan som verkligen är en glad skit. 

Och så tänker man att det var en fin avslutning. Men reportern har ett ess i rockärmen.

”Jörgen Brink gick i mål för NIO timmar sedan, hur känns det?”

med mig?

Vi pratade om att bli gamla i går.

Eller, egentligen var det bara jag som berättade för Joachim att jag kommer vara jättesexig när jag blir pensionär.

”Gud hjälpe mig när du blir en gammal arg tant”

”Nej nej, jag kommer vara väldigt tacksam och kåt”

”Jaså?”

”Fast man får i och för sig väldigt torra slidslemmor”

”Förlåt?”

”Haha torra slidhinnor menar jag”

”Slidhinnor?”

”SLEMHINNOR menar jag”

”Kan vi prata om något annat nu?”

så lämnar många it-tekniker Ryssland och därför ska den ryska regeringen hårdsatsa på att få dem att stanna.

Vore det inte bättre att hårdsatsa på att göra Ryssland lite mindre..ryskt?

Här

Ett blogginlägg där man dissar någon och dessutom bakar in hur förträfflig man själv är provocerar mer än något annat. Jag hoppas att det är därför ni blev så uppretade och att det inte berodde på:

RÖR INTE VÅR PRINSESSA HON JOBBAR FAKTISKT JÄTTEHÅRT MED ATT VARA IHOP MED CHRIS OCH GÅ SNYGGT PÅ GATAN I EN JACKA SOM SER UT ATT VARA ÄKTA RÄV PÅ LUVAN.

Vi lever i en monarki. Jag är inte okej med det men jag har inte så mycket att välja på.

Om man är kunglig så är man inte som andra. Livet är priviligerat och med dessa privilegier kommer också ett stort ansvar. Vi kan kräva av våra kungliga att de ska vara föredömen. De bör således inte ligga med Camilla Henemark, operera ansiktet, förneka sin faders mörka förflutna, använda blårävsröv på jackan och mössan, slå dank eller röka.

Att de får anorexi, föds med dyslexi eller blir kära i vanligt folk gör att de blir mänskliga och sårbara. Alla människor har problem och ingen människa är perfekt.

När det kommer till era syskon och hur ni gjorde när de fick barn så hör det inte hit.

Jag bryr mig inte om när de kom till er eller när ni kom till dem och jag vet att man älskar sina nära till döds oavsett när man kommer. Nu gällde det Madeleine som är svensk prinsessa och följdaktligen borde varit här när den nya prinsessan hade fötts.

Hennes medelmskap i den kungliga familjen är hennes främsta uppdrag oavsett vad för slags hittepåjobb hon har på sin mammas företag. Hon har vetat i många månader ungefär när denna bebisen skulle komma till världen. Det hade varit den enklaste sak i världen att sätta sig på flyget samma dag och komma hem till sina representativa plikter.

Så har då prinsessan Madeleine landat i Sverige, sex dagar efter Estelles födelse. 

Så fint ändå att hon tog sig tid från sitt hektiska schema med rökning i New York för att åka och träffa sin syster och sitt första syskonbarn.

När jag födde mitt första barn bodde min syster i Malmö och hade inte en spänn på fickan. Ändå tog hon första tåg till Kalmar och kom samma dag som min dotter föddes. På eftermiddagen mötte jag henne och mamma i sjukhuskorridoren. Jag var barfota och trög och hade inte ens bytt om utan hasade fortfarande runt i rocken som om jag avvikit från min elchocksbehandling. Jag fick syn på på min syster och min mamma och korridoren lyste upp.

Att få visa upp sin bebis. Att veta att man är så viktig för någon. Det villkorslösa stödet och kärleken som jag inte varit förutan en enda dag under de här tio åren. 

Det är beklämmande att Madeleine inte kom som en oljad blixt.

Det är beklämmande att vi lever i ett statsskick där jag har anledning att ha åsikter i en fråga som borde vara privat.

Det är fantastiskt vilken tur jag har haft som fick en syster som skyndade sig.

”Did’nt your sister have a baby yesterday?”

”Yes but du vet, it’s förbjudet to rök on the plane”

Hoppas att ni tycker om