Är det bara jag som tänker så här om Ljugholt:
Varför trodde sambon att hon kunde bo gratis på skattebetalarnas bekostnad?
Hon som redan har fifflat med andras stålar, borde hon inte vara analt nogrann med allt vad pengar gäller?
Just saying.
Modebloggare brukar säga: Om man hittar en topp som sitter väldigt bra så köp flera!
Detta borde väl gälla svindyra designerkappor också?
Minns ni min gröna dröm från Whyred som jag köpte förra hösten? 4000 kronor kostade den mig och det var det dyraste plagg jag någonsin köpt. Den är som gjord för en höftlös, tuttlös långskånk som jag. Om varje plagg får kosta tio kronor per användningstillfälle så behöver jag bara ha den en höst till för att den ska ha tjänat in sitt värde, så förälskad är jag.
Så kom det sig att jag hittade en likadan kappa fast i svart på tradera. Min favoritbloggare, som tyvärr har slutat, sålde sin kappa och jag vågade inte låta chansen gå förlorad.
Så jag budade och budade. Och ”vann” den för 2400 kronor. För en begagnad kappa alltså.
Älska älska runt i ring, älska kostar ingenting.
Jo, 2400.
Det brukar ju heta att jag ”bjuder” på mig själv.
Jag tror att vi kan vara överens om att det finns ett före och ett efter det här inslaget i mitt liv.
Vi har haft genomlevt en märklig helg av sorg och firande.
På förmiddagen tog vi en promenad på Skaftnäs och när vi kom tillbaka lagade mamma mat, pappa pysslade med något på taket, oklart vad, Elin tog hand om barnen och jag och Joachim städade bilen.
När vi var klara hörde jag Britney Spears nya på P3. Jag är mycket förtjust i Britney och höjde således volymen på bilradion och började dansa så sexigt jag bara kunde på pappas garageplatta.
”Var finns en filmkamera när man behöver en?” suckade Joachim och skämdes trots att ingen såg.
”Du har ju en mobil” sa jag.
Och resten är kanske inte historia men pinsamt, det är det.
Och vet ni, jag bryr mig inte ett spår.
Titta och njut.
Jag skulle behöva klättra upp naken på ett berg, skrika ”KUKEN” och klättra ner igen.
Hoppa ner i en isvak, bajsa bakom en sten, döda en ekorre med tänderna och grilla den på en pinne.
Jag måste gå tillbaka till mitt grottjag för att hitta min hjärna. Den är nämligen borta.
Jag går i så invanda rutiner att jag har slutat tänka.
Och så ringer någon redaktör från Stockholm och vill att jag ska vara med i än det ena än det andra.
Det kan ju vara ett utmärkt tillfälle att bryta av från det bekanta och passa på att leta efter hjärnan men istället grips jag av panik svår och tänker:
”Kan de inte bara förstå att jag vill sitta hemma framför min dator och SKAPA? VARFÖR TERRORISERAR DE MIG?”
Jag har börjat powerwalka. Jag började för två dagar sedan och ser redan resultat. Jag walkar exakt åttahundra meter och springer som ordförande Persson mot All you can eat-buffén de hundra sista meterna. Jag svettas och frustar och tänker: Hittade jag hjärnan? Nej. Den var inte där heller.
I går fick jag ett vansinnigt infall och frågade en kompis om hon ville följa med på bio. Bara sådär. På en onsdag.
Hon sa ja, kastade in barnen hos sin syster och kom med en ostburgare i munnen tre minuter innan filmen började.
Vi såg Crazy stupid love och tänkte att om vi inte hade familj skulle vi eventuellt inte ha något emot att bli hånglade hårt mot en väg av Ryan Gosling.
När filmen var slut gick vi till en pub och beställde te och mineralvatten.
Vi pratade om livets helveten. Bebisar som dör i magen och mammor som dör i cancer. Vi grät i våra drycker, skvallrade och åkte hem.
Min hjärna var inte på bion och inte på puben.
Ni kan väl säga till om ni ser den.
Ricki Lake berättar att hennes nioåring räddade sin storebror när huset brann ner.
Oprah frågar: ”So your nineyearold literally saved your other son?”
Ricky svarar: ”Yeah, I told him to go get his brother”
Man undrar ju lite över var Ricky befann sig när hon beordrade sitt barn att hämta det andra barnet.
Det får vi inte veta men Ricky berättar att när barnen kommit ut gick hon in för att hämta hunden.
Jag hör en fantastisk låt på P3. Jag skruvar upp och njuter av den otroliga sångaren och det sköna gunget(PRO ringde och ville inte ha tillbaka sitt sköna gung).
Och så händer det något. Låten är en vädjan till hans flickvän och hur han saknar henne.
Men är det henne han saknar?
”I miss that pussy, that pussy, that pussy, that pussy, yeah that pussy”
Den där fittan?
Menar han att han saknar hennes fitta? Eller är det hon som är en fitta?
Vilken fittlåt.
”Då måste jag få fråga dig en sak. Undrar du över allt detta för att du innerst inne är emot att homosexuella vill ha barn tillsammans? Känns på nåt sätt som om det handlar om det”
Svar: Varför känns det så?
Min fråga gällde alltså att fyra föräldrar från början är likvärdiga föräldrar till barnen. Då spelar det väl ingen roll om det är två heterosexuella par. I händelse av en separation blir ju problematiken densamma.
”Jag antar att dessa familjer, liksom alla andra, skaffar barn då man funnit den man älskar och vill spendera resten av sitt liv med. Ingen går väl in och skaffar familj om man tänker ”vad händer om vi separerar”?”
Svar: Du missförstår min fråga som till etthundra procent handlar om logistik. För om man har fyra föräldrar och två boenden redan från början, vad händer då om alla skiljer sig? Blir det fyra bostäder och ”var fjärde vecka”-boende?
Märk väl att det inte finns något underliggande politiskt trams i detta, jag ställde en ärlig fråga och hopppas att jag får ett svar från någon som vet.
Jag sitter framför TV:n, klockan är 21.
Joachim går runt i huset och vattnar blommorna eftersom jag bara vattnar blommor som jag minns var dyra när jag köpte dem.
Plötsligt börjar Hollywoodfruar.
”Malin BYT KANAL”
”Meh..”
”NEJ. DET BLIR SKILDA SOVRUM. JAG STÅR INTE UT. JAG SER NER PÅ DIG SÅ MYCKET”
Jag tittar på Barn till varje pris och har en fråga om de två familjerna som skaffar barn tillsammans.
Nu bor barnen växelvis hos mammorna och papporna.
Hur gör man om paren separerar?
Någon som vet?