Joachim kom hem på fredagen klockan 19. Han åkte igen på lördagen klockan 7:20 och kom hem klockan 15. Och så åkte han på söndagen klockan 7 och kom hem 21:30.

Vilken panghelg. Om pang betyder sug.

Vann i Helsingborg gjorde de inte heller. Joachim satt på bänken och hade väldigt lite med saken att göra, men ändå.

Idag är det måndag för er som inte bryr er om sådant. Vi har ingenting i kyl och frys. I går gjorde jag korvstroganoff på sex kvarglömda sojakorvar, det sista jag tryckte ur en tomattub och en hackad deprimerad lök. Till detta pasta eftersom riset var slut. Fem barn blev mätta på de sex korvarna och nu är det alltså bevisat, jag är Jesus.

På Lasses dagis finns en mysig innergård där man tillsammans med barnen har odlat kryddor och annat.

I morse när jag skulle lämna Lasse så upptäckte jag att någon hade plockat av alla tomater och mosat dem mot marken under helgen. Vuxna människor gör inte så, inte psykfallen heller. Detta är bortskämda skitungar som BUHU inte har någon fritidsgååård.

Vidare så kan jag berätta att vi har sett Smurfarna på bio i 3D. Aldrig mer 3D med någon annans öronsvett.

Filmen?

Den var pangdålig om ni förstår vad jag menar.

Kräftskiva för två.

”Om vi köper det här så kan du göra självmål i Mjällby resten av livet”

Natten fick jag ta eftersom Joachim har match mot AIK i kväll. Lasse betedde sig all over the place och skulle kissa klockan tre som ett annat fyllo. Jag är sjuk, vaknar då och då av att jag är..sjuk. Kanske har jag feber men jag tar inte tempen, om jag har feber hur ska jag förhålla mig till det?

Klockan 6:50 gick jag upp och väckte nästa generation.

”Ätuppkläpåborstatandpackaväskapåmedskorvarärcykelnyckeln”

Klockan 8:08 tillbaka från dagis.

Skriver texter, svarar på mail från 1876.

11:20 tandhygienisten som kratsar i truten som jag minns att man gjorde med hästarnas hovar när man var ett flickbarn i stallet. Jag har tandsten överallt. Jag skäms. Vad ska hon tro?

När jag svänger in på vår gata ser jag sopbilen passera vår uppfart.

Springer i panik fram till tunnan och kör ut den på andra sidan gatan. Sätter upp en fot på ena hjulet, ler förföriskt och vinkar lika desperat som en polsk hora som måste få ihop till hyran. Sopbilen vänder och närmar sig. Den stannar och jag säger tack och varnar för likmaskarna. ”Det finns det i alla” säger snälla sopkillen och hoppar upp på sin grönvita springare och far vidare som den ädle hjälte han är.

Tömmer brevlådan som är fylld med brev från Skatteverket. Det knyter sig i magen. Jag har ombildat från enskild firma till aktiebolag och om jag trodde att jag fattade dåligt innan så HAHAHAHA.

Jag har tvätt i pipeline. Tvättar stötvis och då mest Lasses kalsonger eftersom vi inte har köpt på oss tillräckligt många. Jag hamnar aldrig på plus minus noll, det är alltid ett steg fram och tre vittvättar tillbaka.

Hur är det nu, vem har läxor och till vilken dag? Det är handboll i kväll. Måste ringa och byta grupp i målarskolan. Har inte varit på banken och ändrat bankgironummer. Det ligger tre påsar mögligt bröd i tre mintgröna nyanser i skafferiet. Mobilen stängs av, det har inte funnits pengar på kontot när autogirot skulle dras. Varna inte innan för all del.

Måste förbereda bokmässan. Säljer boken eller har bara mamma köpt?

Förfrågan på mailen, kan jag, vill jag?

Event dyker upp, måste ställa in annan grej.

Järnvärdet är nere på 100. Hurrahurra.

Cyklar upp till centrum och lägger böcker på lådan. Matilda som vann en bok på bloggen, har hon lämnat sin adress? Köper ägg, yoghurt, persilja för järnet och juice. Det kostar 300. Vad jag än köper så kostar det 300.

Elin kommer förbi. Jag orkar inte göra middag. Elin gör en ugnspannkaka till barnen. Glömmer handbollen. Minns den plötsligt tio minuter innan och det sticker till i bröstet.

”Byt om och ta en macka i bilen” Hon får åka med tränaren, dåligt samvete, vill inte utnyttja.

Jag ringer till pizzerian och beställer mat. Hittar inte kortet, har inte sett det sedan barnen hämtade pizza med kortet samt en lapp med koden. Jättebra.

Går i ösregnet för att hämta maten. Tänker på Joachims match. ”Snälla snälla vinn och ta tre poäng så är kontraktet klart sedan” säger jag tyst för mig själv som ett mantra.

Kliver in genom dörren med bukfylla i en vit påse.

”Ett noll till AIK” hör jag från webradion.

Nej.

”Självmål”

Nejnejnej.

Snälla gode guden, inte Joachim.

”Det är Lantz som styr in bollen mot en chanslös Asper”

HELVETEJÄVLAROCHPISS.

Det är värre för mig än för Joachim.

Nu ska han köra två timmar hem, jag ska försöka sova i fatt.

Jag är så efter. Jag är efter med precis allt och jag har ingen överblick. Det känns som om jag springer ett maratonlopp rakt in i mig själv.

När jag blir intervjuad brukar jag få frågan: ”Tre barn, två bloggar, åtta krönikor och Joachim är aldrig hemma, hur orkar du?”

Jag brukar tänka: Men vadå, det är lugnt.

Men det är inte lugnt.

En jättestor kvinna och två lite mindre

Kloka svar angående gårdagens debatt. Präktigt, kanske det. Men med stor präktighet blir fallet långt de dagar man inte orkar. Präktig eller inte, för mig är det viktigt att barnen är lyckliga utan prylar.

Min yngsta dotter sa till mig för ett par veckor sedan:

”Mamma, varför kan inte vi vara en sån familj som inte bryr sig om tiotusen hit eller dit”

Det var i och för sig dråpligt och vi skrattade när hon inte såg, men man kan ju undra var hon har fått det i från.

Du som kommenterade om sjuka barn: är det verkligen det vi pratar om här, tycker du det? Om jag hade ett sjukt barn skulle plocka ner månen, fråga om hon ville ha den signerad av Zlatan och sedan köpa allt på reklamen och så in det i pixiepengar. När ett barn är sjukt finns inga regler.

Och för att förydliga varför jag tog upp ämnet:

Det finns föräldrar som köper leksaker varje vecka till sina barn.

I detta ingår tillexempel inte kläder, påfyllning av ritpapper, hårspännen eller termos till utflykt.

Men det tror jag nog att de flesta förstod.

Jag tycker att det är roligt att diskutera med er men en del av er går in och klyver hårstrån och då tappar vi tempo.

Klänningen jag bar på Piratförlagets mingel fick bli treårskalasklänning.

”Elin kan du ta en bild på mig i den gröna klänningen?”

”Tycker du inte att det är pinsamt att gå här fram och tillbaka och bli fotograferad inför grannarna?”

”Nej”

Jag skulle kunna promenera gatan fram naken med en gurka mellan skinkorna. Det är den som står i fönstret och smygspanar som är den pinsamma. Inte den med rövgurkan.

Klänning från Stockholms-HM. Skor Vagabond, armband Stockholms-HM.

Klänningen på bilden nedan: Rules by Mary, kängor Vagabond. ”Glasögon” Åhléns.

Klick utlyser lookalike-tävling.

Jag vill så gärna vara lik Heidi Klum men istället ser jag ut som Bernadottebebisen.

Foto: Stefan Mattsson

Idag fyller Lasse tre år, hurra hurra och allt det där.

I går åkte vi till leksaksaffären i panik och köpte de grejer han verkade mest förtjust i. Joachim tog med honom till affären intill och jag köpte en hög grejer till ett sammanlagt värde av 875 kronor.

Detta och julklapparna är det våra barn får per år och jag tycker det är lagom på gränsen till för mycket. 

Jag tycker att vi kan köpa presenter för 300 och sätta in resten i en fond(som sedan går åt helvete eftersom amerikaner måste köpa barbiehus de inte har råd med) men Joachim tycker inte att barn ska få pengar eftersom det inte är roligt

Men hörni, köper ni presenter de andra dagarna på året? För jag har nämligen varit en aning naiv och trott att folk inte köper leksaker till sina barn annat än till julafton och födelsedag.

Men jag misstänker att det finns folk som åker in till stan varje helg och handlar i leksaksaffären.

Varför?

Att inte lära sitt barn det underbara i att längta. Att räkna trehundrasextiofyra dagar till nästa födelsedag. Att ha den där fantastiska dagen då jag får presenter.

Berätta för mig hur det funkar i en familj där man får allt man pekar på, allt som man gillar på reklamen och man får det nu.

tittar jag på Ida Seve i True talent.

Ida är en 35-årig tvåbarnsmamma som sliter som ett djur och har en fantastisk röst.

Jag känner henne inte trots att vi bor i samma håla men jag hoppas att hon går hela vägen. För den stora röst som finns i den där lilla Kalmarkroppen är otrolig.

Heja Ida.