”Hej!

Jag heter Christoffer och arbetar på Telia Kundservice. Jag kan inte annat än börja min kommentar här med ett: Jag ber så hemsk mycket om ursäkt!

Jag önskar att jag kunde skiva att det verkar skett någon form av missförstånd med så verkar inte fallet vara vilket grämer mig. Hela fallet ter sig vara i att säker surf inte fungerar på din dator, vilket är en MAC. Detta borde vi redan i första samtalet ha kunnat informera dig om.

På vår hemsida för Säker Lagring så går det även att se de tekniska kraven under Priser och villkor: http://www.telia.se/privat/bredband/tillval/tjanster/saker-lagring/ – Den här informationen finns även internt och lättillgängligt.

Kö-situationen som finns nu är även till grund för den senaste tidens åska och vi jobbar på som bara den för att nå en acceptabel nivå. Hade du kunnat komma fram direkt, och även blivit uppringd när samtalet bröts är jag säker på att den här historian hade kunnat ha ett mer lyckligt slut.

Finns det något som helst som vi kan göra för att få tillbaks, eller försöka få tillbaks, ditt förtroende så vill jag jättegärna att du kontaktar mig via länken nedan.

Med vänlig hälsning
Christoffer Svensson
Telia Kundservice”

Svar: Tack för att du hör av dig Christoffer.

Saken är den att allt detta strul denna förstörda förmiddag hade försvunnit som genom ett trollslag om det hade löst sig på slutet.

Att ägna över två timmar åt detta och sedan få svaret att jag inte kan få hjälp, detta gjorde att jag skrev mitt inlägg. Hade jag blivit hjälpt, om det så hade tagit fyra timmar, så hade jag sedan ägnat mig åt att sätta igång med min säkra lagring.

För mig är det en stor gåta att jag som Macanvändare inte kan nyttja er tjänst.

Och visst kan det vara så att det någonstans finns information om detta på hemsidan, men det var ju liksom därför jag ringde, för att få råd och hjälp och kunskap.

Mitt förtroende är redan en smula återställt i och med att du hörde av dig. Det är en oerhört frustrerande känsla att stå och gapa ut i luften och ingenting händer, och det är en känsla jag verkar dela med en hel del läsare.

Jag tror att vi står ut med köer och vikarier och missförstånd, men i slutändan vill bli hjälpta. Då kan vi förlåta det mesta.

För att få förtroendet tillbaka helt och fullt: Bjud in mig och min Mac till er underbara värld av teknisk hjälp.

Vänligen Malin

Från och med nästa nummer är jag tillbaka med mina krönikor i Amelia.

I senaste numret finns en väldigt fin intervju som min chefredaktör Åsa gjorde med mig i Hällevik.

Jag bodde i stugan och hon bodde på Hanöhus. Vi fick en trevlig kväll tillsammans och sedan följde jag Åsa tillbaka till hotellet som låg 400 meter från stugan.

Det var mörkt som i en jutsäck men det är lugnt. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju två!

Dit ja.

Hem. Nej.

Och så hade jag glömt mobiltelefonen.

Vägen till hotellet slingrade sig genom skogspartier och stugor. Man kunde välja att ta höger, höger, vänster, rakt fram, vänster, höger, höger och rakt fram. Eller så kunde man ta höger höger höger, vänster, rakt fram, rakt fram, vänster. Möjligheterna var oändliga och jag var oändligt rädd men ville inte kissa ner mig inför chefen. Eller ännu värre: gråtande fråga om jag fick sova över hos henne.

Så jag lånade hennes Iphone och ringde Joachim.

Pep: ”Kan vi mötas på halva vägen?”

Röt: ”Jag SA ju att du skulle ta mobilen, det var det sista jag sa till dig”

Joachim lämnade barnen i stugan och gick ut för att möta livrädd flickvän på halva vägen. Men vilken väg hade jag gått?

Jag lämnade hotellet.

Jag försvann in i mörkret och hela världen var plötsligt en rekonstruktion i Efterlyst.

Mördare överallt.

Jag irrade. Jag tog höger höger höger höger och rakt fram. Hur kom jag hit?

Tyst som en mus smög jag mig fram för att inte väcka mördarens blodtörst. Samtidigt ska man ju stampa självsäkert för att visa att man är en stark kvinna som det inte är lönt att försöka mörda. Så jag var tyst och samtidigt ljudlig.

Jag kunde ju inte gärna ropa på Joachim, då skulle varje frustrerad ihjälmördare i området väckas i sin slummer och tänka: ”Där går hon och smygstampar och ropar desperat på sin pojkvän, bäst att plocka henne innan han hinner fram”

Mördaren skyndade därför på stegen och jag likaså.

Vill inte dö vill inte dö vill inte dö.

VARFÖR SKA MAN VARA EN TJEJ? VARFÖR KAN JAG INTE VARA EN FARBROR SOM INGEN IDS MÖRDA?

Hjärtat slår så hårt, pulsen är hög och trängs i halsgropen tillsammans med hjärtat.

Viker in på den svagt upplysta cykelvägen och får se något långt i skenet från en lyktstolpe femtio meter bort.

JOACHIM!

Åh, jag ska aldrig aldrig aldrig vara arg på min älskade Joachim när han inte plockar upp kalsongerna från sovrumsmattan.

”Nästa gång tar du med dig mobilen”

”Nästa gång plockar du upp dina kalsonger från sovrumsmattan”

Någon som har läst intervjun?

Telia.

Jag känner hat.

Jag vill inte hata Telia och SJ och myndigheter och andra företag.

MEN HUR FAN SKA MAN KUNNA LÅTA BLI?

Jag ringer för att få hjälp med Telia säker lagring extra.

Sitter i kö i tjugo minuter.

En tjej försöker hjälpa mig i en kvart.

Hon kan inte hjälpa mig och säger: ”Jag kopplar dig till support”

Kopplar mig till support? Så vem är det jag har pratat med i en kvart? Någon släkting som är på besök?

Kopplas alltså om och får höra att jag har plats nummer tre. I tjugo minuter får jag sedan höra att jag har plats nummer tre.

Kommer fram till en kille som försöker hjälpa mig i tio minuter. Han kan inte. ”Vänta lite” säger han. Det blir tyst, jag väntar i tio minuter till och plötsligt hör jag hur han kommer tillbaka och så..klick. Samtalet är avbrutet.

Försöker behålla lugnet trots att jag ägnat en timme och en kvart åt att vänta och nu blivit bortkopplad.

Väntar ett par minuter för att se om de ringer upp mig, de har ju mitt nummer. Ingen ringer.

Quel surprise.

Ringer 90200 på nytt och får höra att det just nu är tjugo minuters väntetid.

Efter tjugo minuter får jag prata med en tjej på kundtjänst trots att jag spottatrikulerade S-U-P-P-O-R-T som en alkad dramatenfarbror rakt in i luren.

Får höra att jag har plats nummer tre. Väntar sedan ytterligare tjugo minuter.

Kopplas till support.

En kille ägnar tjugo minuter åt att försöka hjälpa mig. Det går inte.

”Vänta lite så ska jag prata med en kollega”

”VÄNTA! Då ska du LOVA mig att du ringer upp mig om jag kopplas bort som din kollega gjorde”

”Jag tänker inte koppla bort dig”

”Det tänkte säkert inte han heller men han gjorde det i alla fall. Lova att du ringer upp om någonting händer”

”Ingenting ska hända!”

”LOVA ATT DU RINGER UPP MIG”

”Jag lovar” han skrattar, antingen därför att han tycker att jag är sött hysterisk eller också därför att han tycker att jag är hjärndöd ”..men ingenting ska hända”

Okej, bakgrund. Jag har sovit dåligt i natt. Vi har bara förmiddagen tillsammans och jag har just ägnat den åt att sitta i kö hos Telia. Om en liten stund ska Joachim köra till träningen och då har jag ingen som tar hand om barnen, alltså kan jag inte prata längre.

Det går en kvart. Jag tänker att jag har blivit bortkopplad. Men så plötsligt är han tillbaka i luren.

Jag kan nu genom slarvig huvudräkning konstatera att jag har ägnat all vår gemensamma lediga tid för dagen, över två timmar, åt att försöka få hjälp från Telia.

”Nu har jag kollat här och man kan inte ladda ner Telia säker lagring extra med Mac”

Vad är det han säger? Kan inte? Med Mac.

Så här säger jag till killen i andra änden.

”Nu är jag så jävla förbannad, jag är inte arg på dig, men jag är arg på ditt jävla företag. Jag ska inte börja bete mig sinnessjukt nu och skrika, det här är inte ditt fel och du ska inte behöva ta detta. Nu ska jag bryta ihop så därför säker jag tack och hejdå till dig”

Och så lägger jag på. Och börjar gråta hysteriskt i händerna.

Min dag. Försörd. Och ingen hjälp fick jag. Vad det kostar att ringa 90200 i två timmar från en tele2-mobil vill jag inte ens tänka på.

Här är mitt meddelande till Telia:

HUR I HELVETE KAN MAN VARA ETT SÅ STORT FÖRETAG OCH HA SÅDAN URUSEL SUPPORT? HUR I I HELVETE KAN DET TA SÅDAN TID OCH HUR I HELVETE KAN DET FINNAS SÅ LITE KUNSKAP? HUR I HELVETE KAN DET KOMMA SIG ATT DET INTE STÅR PÅ HEMSIDAN ATT MAN SOM MACANVÄNDARE INTE KAN NYTTJA ER TJÄNST? OCH SÅ TILL PROBLEMETS KÄRNA: HUR I HELVETES JÄVLA HELVETE KAN DET VARA MÖJLIGT ATT MAN INTE KAN LADDA NER EN TJÄNST HOS ER TILL SIN MAC? MÅNGA I SVERIGE ANVÄNDER MAC, DET ÄR INTE SÅ ATT MAC ÄR ETT OBSKYRT POLSKT HITTEPÅMÄRKE SOM MAN KÖPER PÅ EN SKABBIG MARKNAD I MOLDAVIEN.

Jag sitter här naken i soffan inlindad i en handduk. Jag luktar illa under armarna och jag gråter ner på mina bröst.

Jag skulle ta en snabbdusch men bestämde mig för att först få hjälp med lagringen så att jag hade det gjort innan Joachim sticker.

Detta var för två och en halv timme sedan.

Vilken fullblodsidiot jag var på den tiden.

Nu ska vi älska Elin.

Titta så fin hon är. Henne skulle man inte sparka ur sängen, eller hur?

Hon är så VACKER min syster.

Vi är många storasystrar som lever med en vacker lillasyster(#kungafamiljen), det blir liksom bättre andra gången föräldrar gör bebisar.

Så nu lägger jag in bilden på henne i mina båda bloggar, utan hennes medgivande, och så tummar vi.

Tumma min vackra syster som älskar djur så att hon får ångest när pappa råkar spola ner en fluga som ramlat ner i toaletten. Min vackra syster som ställer upp på mig och mina barn när som helst hur länge som helst. Min syster som hjälpte mig genom utbildning och småbarnsår och död bebis. Tumma min vackra syster som har så lätt att älska alla andra.

”Flicka avslängd för att hon inte kunde uppvisa biljett? Ironiskt med tanke på alla som haft biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg”

att jag förstår vad Bagarn säger.

Han är jättebra, alltså verkligen jättebra på fotboll och brytningar och löpningar och nickdueller och skit men han har svårt att göra sig förstådd.

Att prata med Bagarn är som att stå still och prata med någon som åker karusell, man uppfattar vagt varannan mening.

När jag ser Joachim och Bagarn stå på planen och ser ut så här så tänker jag att Joachim säger:

”Jag förstår verkligen inte vad du säger. Kan vi inte bara säga att du springer dit och jag springer åt andra hållet?”

Jag lämnade Lasse på gården och körde söderut. Jag kom så långt som till Hörvik innan ångesten slog till. Havet så nära. Jag är uppvuxen där och jag dog inte. Men ändå. Havet. Så stort och djupt och förrädiskt och dödligt.

Ringer hem till mamma och pappa.

”Dejt ej Krejste”

”Hej, hur har ni det?”

”Jau döu, dejt ej stresset”

”Jaså?”

”Jau, tuskarna köm tejdet öu Maulin köm öuksöu tejdet”

”Det är Malin du pratar med”

”Jasöu, jau tröudde dejt vau Ejlen”

Verkligen?

”Jag ringde bara för att jag är rädd att han drunknar”

”Vasau döu?”

”Jag ringde därför att jag är rädd att han drunknar”

”Dejt glumde jau saja, dejt haur han rejdan gjöurt”

Jag och Lasse kom hem till Kalmar i går. Jag skulle bli intervjuad av Nerikes Allehanda.

Vilken ära för mig att någon tar sig hela vägen till Kalmar för att träffa mig.

Idag ska jag lämna Trotsvid Birger Gustav Wollin-Lantz på landet och köra till Strandvallen.

Mjällby möter Malmö FF och visst kan det vara tufft att möta ett lag som just slagit fulla skottar i Championshit men det går inte bromsa sig ur en uppförsbacke. 

Det här är bara början era jefla sillastrypare. Nu går vi med röven före in i detta och förnedrar dem så som vi gjorde med Kalmar FF för fem dagar sedan.

Ett härligt rövgäng, inte sant? Först ställde jag mig bakom dem och gjorde segertecknet men ingen tog någon notis.

Joachim fick en jättebukett från Kalmars supporterklubb. När Joachim får blommor brukar vi leka att han köpt dem till mig. Att han gått förbi en blomsterbutik och spontant gått in och köpt en sjuhundrakronorsbukett.

Från var?

Vi bor i ett 100 kvadratmeter stort hus i Hörvik. Jag antar att det är byggt på 30-talet eftersom det är en mil ner till diskhon. Att diska en stor disk är att dö ryggdöden.

Det är ett väldigt mysigt hus vi har fått till låns. Vi badar vid den lilla stranden, vi gör dagsutflykter och vi äter lättlagad lunch.

Vi har det väldigt bra och jag är väldigt mycket mindre ensam när Joachim inte ägnar sju timmar per dag åt att pendla till fotbollen.

Jag tycker om att ha det enkelt och bra.

Och jag tycker om Joachim.