Titta pappa! In böut!

Den lät tonk-tonk-tonk så där som du gillar.

Du läser ju inte bloggen.

Men ändå. Tonk-tonk-tonk.

Nu är jag tillbaka på riktigt.

Jag är fortfarande ledsen och jag har fortfarande tre kilo kvar (det blir ju så när man inte får amma) men mitt jobbjag är tillbaka.

Jag har lämnat krönika till Amelia och idag har jag krönika på aftonbladet.se.

Vi har det helt fantastiskt i ett stort hus precis vid havet i Hörvik men jag längtar ändå till höst och barnfria arbetsdagar. Jag behöver få verka framför datorn utan ”HAN KLEV PÅ MITT HÅR, VANVETTIGT YYYL”. Vidare så behöver barnen få komma ifrån varandra innan de har klivit varandra flint.

Jag ska få släppa bok. Jag ska få åka till Bokmässan. Jag ska gå upp tidigt på morgnarna, jag ska dricka mitt gröna te och jag ska unna mig hotellfrukost på tisdagarna. Det där sista kommer ju aldrig hända, men ändå.

Barnen luktar saltvatten och alger i håret, vi har ätit middag på Kajutan. Vi såg en mink i hamnen.

Lasse tar drunkningsdopp där han går så långt ut att vattnet når honom till hakan och då skriker han till och vänder tillbaka. Vi står ju alldeles bakom men det är inte poängen, poängen är: Vad gör du om du hamnar under vattenytan Lasse? Barn vet inte vad som är upp och ner i vattnet, visste du inte det? Du kan inte gå runt och lita på att vi alltid är bakom dig. Gå inte ut och hakbada. Lek vid vattenkanten och gör en sandkaka till mor. Tack.

På en sval klippa i Hörvik.

Här

Jag tror att de som arbetar på SJ har blivit fullständigt avtrubbade av allt de måste stå ut med. 

Bara därför kan detta hända.

Det, eller att hon var avtrubbad innan hon började på SJ.

För avtrubbat är det.

Eller kanske bara rubbat.

Jag hade väntat på den här dagen.

När Joachim skrev på för Mjällby i mars skrevs kontraktet så att det gick ut just den första augusti, av den enkla anledningen att Joachim ville spela på Guldfågeln arena. 

Trots att det bara gått fyra månader så har det känts som en evighet av ensamhet och sorg. Jag skulle vara stark och duktig som jag varit alla de andra fotbollsåren men så blev jag istället liten och utsatt. Och ett kontrakt är ett kontrakt.

Jag har hela tiden haft den första augusti för ögonen. Vi ska ta oss dit. Joachim ska vara en del av startelvan. Joachim ska spela på Guldfågeln arena.

Och jag har tänkt: Om de slår Kalmar på Guldfågeln så är det nästan värt det.

Jag visste att de sålt många biljetter men när siffran 10999 visades på tavlan fick jag en chock. Elvatusen på en match mot ett gäng sillastrypare i tabellens träsk.

Joachim hade svårt att stå still.

I 84 minuter stod det noll-noll.

Kalmar pressade och jag var så fruktansvärt nervös.

Jag älskar lök. Jag älskar vitlök och rödlök och sharlottenlök. Jag fräser gul- och vitlök tillsammans med tomater och äter som det är. Jag älskar lök. Och jag är mycket förtjust i Löken. Han kämpade och kämpade och var så nära att göra mål.

”Han måste få göra ett mål” sa mitt sällskap Jens.

Och det fick han.

I 84:e minuten blev Per Ericsson nerdragen i straffområdet och mina händer började skaka. 

”Svimma inte” sa mannen på min högra sida.

”Jag vill ta en bild men jag vågar inte titta” sa jag mellan knäna.

Det dröjde. Spelare gick och drack ur sina vattenflaskor.

”Det är aldrig bra när det tar så lång tid före straffen” sa Jens.

”Tyst med dig, sitt inte där och tro att du är en expert” sa jag och darrandet tilltog.

Löken placerade bollen, siktade i hemlighet och sköt.

Och det blev mål.

Och det brast. Föga oväntat brast det fulltständigt.

Jag flög upp och skrek rakt ut.

”DÄR FICK NI” skrek jag.

Så kanske man inte ska bete sig men känslorna kom på en och samma gång. All ilska, all bitterhet, sorg, trötthet, ledsenhet, allt förlöstes i och med detta underbara mål.

Och jag hann inte ens lugna ner mig.

Det blev 2-0.

Det blev 3-0.

Och jag förstod inte vad som hände. Men jag kände igen glädjen.

Jag var så överlycklig överallt i hela kroppen.

Kalmarklacken sjöng ”Jocke Lantz”. Jag kommer aldrig glömma det. Tack.

Det var så lätt att gå hem. Men först sprang vi på Joachims släkt.

Och sedan kom mina föräldrar.

Pappa skrek. Så här lät det när pappa skrek:

”JAU! JAU! JAU!” och så boxade han med sina grova nävar i luften och rusade fram. Efter kom mamma.

De hade suttit i en viploge och druckit..saft.

Jag såg mig runt omkring och tänkte att det var då en välsignad tur att folkmassan hunnit skingra sig.

”NU MÅSTE VI SKYNDA OSS TILL BUSSEN!” ropade mamma och så försvann de i horisonten, pappa med sitt jauande och mamma med ett Skalle-Per-hopp.

När Joachim kom hem tvingade jag i väg honom och Jens in till stan.

”Nu åker ni in och äter något gott och flirtar med lite tjejer på en uteservering och hör sen”

Runt midnatt kom de tillbaka och då visade jag Joachim varför jag är den bästa tjejen på världens alla uteserveringar.

Vilken fantastisk kväll vi hade på Guldfågeln arena.

Jag ämnar skriva mer i ämnet i morgon.

Just nu vill jag bara säga att jag tackar livet för de här ögonblicken och att Joachim om fem till tio minuter ska få precis vad han förtjänar.

Lite för mycket kronprinsessa.

Om jag hittade en byxdress?

Lite tid utan barn och var hittar jag mig?

”Hej igen Mallin,

Jag har inte läst din blogg ända sedan 2006 så jag visste inte att namnet var ironiskt. Sorry!

Om du nu tjänar ca 500 TSEK per år så har ju du helt klart större chanser än J att hålla samma nivå flera år ytterligare eftersom din repertoar förmodligen är bredare än vad hans är. Jag har nog bara inte förstått att man kan dra in en normallön på en blogg och en sporadisk kolumn i Aftonbladet!!! Förstår fortfarande inte detta men om du säger det så är det säkert sant och bra för din del och för din familj.

Du lever mycket i nutid och det är såklart väldigt bra! Bloggar började blomma ca 2006 och har kanske ett slut. Vad gör du sedan? Var och varför?

Du säger: ”I min framtid ser jag att jag utvecklas som skribent, jag vill bli bättre, och bättre, och sedan ännu bättre. Jag vill resa, skriva och kanske ta ett par kurser på universitetet.”

Så här långt är jag med dig i ditt senaste svar men sedan tappar du mig för du börjar då beskriva dina drömmar mycket detaljerat men inte vägen dit. Är det kanske det som är gåtan? Börja med drömmarna och sedan fixar sig resten!

Mvh,
En förvirrad Hedda”

Svar: Jag börjar misstänka att du aldrig blir nöjd Hedda men TV:n visar skräp på tjugo kanaler av nitton så jag kan lika gärna roa mig med dig.

Joachims repertoar? Joachim har en högskoleutbildning och har arbetat som miljökonsult på samma firma i tio år. Han reder sig nog.

Sporadisk kolumn? Jag lämnar åtta-tio krönikor i månaden och jag vet inte vad en normallön är för dig men jag får vad jag förtjänar.

Bloggar tar slut? Nej, det gör de inte. Människor älskar att läsa bloggar och kärlek tar inte slut, visste du inte det?

Och om bloggar ”slutar blomma” så fortsätter jag nog ändå och klarar mig fint på mina krönikor.

Och om krönikor slutar blomma får jag väl sälja mitt underliv till den som jitter bry sig.

Och om underlivet slutar blomma så får jag väl gå och dö och då blir jag billig i drift.

Vad jag försöker säga till dig Hedda är att jag klarar mig. Jag får väl flytta ut till mina föräldrar på landet och äta potatis som jag odlar själv och leva på barnbidragen.

Jag kan inte låta bli att undra om du är en smula gammal Hedda. Du låter nämligen som min pappa. Pappa tror att man bara får betalt för jobb som innefattar en spade.

Kom in i matchen Hedda. Jag pluggade som ett litet svin mellan 2002 och 2006, jag födde två barn under tiden, skötte hemmet i ensamhet och jobbade extra på Barometern.

Jag tog examen 2006 och började min väg uppåt genom idogt arbete och ett jefla tjat på diverse redaktörer.

Nog är det rätt att jag skördar mitt fruktträd nu Hedda?

Ska vi säga så?

Nu tycker jag att du ska unna dig en kopp te och sedan lägga dig innan det blir för sent och somna, tryggt förvissad om att jag klarar mig.

Vi åkte till Skälby 4-H gård och klappade våta djur som alla doftade get trots att de inte var get.

Vi fikade glass och bullar. Det kom in tre hundar, Lasse räknade dem till tio, nio, fyja.

Vi åkte hem, vi har tvingat hit gäster i kväll.

Jag slog upp min dator, läste kommentarerna och började gråta.

Sådant händer. Det hände på Coop i förrgår när jag träffade miljöpartisten Jonas Löhnn bland frukt och grönt.

Vi pratade om lite av varje och på slutet sa han:

”Jag tänker på dig”

Då började jag gråta och det blev lite jobbigt för samtliga parter.

Det kommer en tår här och en tår där.

Jag fick rosor av Joachim när han kom hem från träningen i går. Då grät jag in i Joachims skjorta. 

Och det kom tårar av era fantastiska kommentarer som jag läste när jag kom hem i eftermiddag.

Lite här och lite där och det tar aldrig slut. Och det är nog heller inte meningen.

Jag fick två buketter. Tanken från Joachim var nog att de skulle bilda en stor för att visa att han förstår hur jobbigt jag har det i all ensamhet. Men jag spred ut det vackra på två bord. Lägg gärna märke till min söta vas som jag köpt på tradera.

Men vad jag ville få sagt med det här inlägget var att era kommentarer får mig att gråta, den bra sorten.