”Hej Malin,

Tack för svaret! En av anledningarna till att jag frågade är att du benämner dig själv som ”Fotbollsfrun”. För mig känns det lite som att ge upp sig själv och leva enbart för mannen. Ni är inte ens gifta och gissningsvis så tjänar ingen av er tillräckligt med pengar för att ni ska kunna dra er tillbaka i 50-årsåldern, varken om ni håller ihop eller går skilda vägar.

Det du beskriver i ditt svar låter ju som en skön pensionärstillvaro men jag var lite mer ute efter att få reda på vad du tror att du kommer att hitta på innan dess när du inte längre har småbarn.

Jag är ingen så kallad ”rödstrumpa” eller ”råfeminist” men ser gärna att kvinnor tänker på sig själva och sin egen framtid. I detta innefattas även att kunna stå på egna ben ekonomiskt.

Din blogg är rätt stor och det vore synd om yngre läsare ser som en målbild att bli ”fotbollsfru”. Det finns så mycket annat man kan bli av egen kraft.

OBS! Inte menat att vara elak så jag hoppas att du inte uppfattar det så!

Mvh,
Hedda”

Svar: Jag känner igen elakt när jag ser det.

Fotbollsfrun är namnet på bloggen. Bloggen har hetat så sedan 2006 då jag var anonym. Namnet är ironiskt eftersom jag inte är gift, hatar fotboll och inte kan handla Gucci.

Jag hoppas verkligen inte att jag inspirerar unga tjejer till att bli fotbollsfru. Om något så gör jag väl att fotbollsspelare får jefligt svårt att hitta kjoltyg i framtiden.

Jag tjänar lika mycket som Joachim, det har jag gjort ett par år nu. Vi är inte gifta och vi sparar pengar både gemensamt och för egen del.

Om jag blir ensam så klarar jag mig.

Problemet med din fråga är att jag vill ha samma liv då som jag har nu.

Men okej, eftersom du frågar.

I min framtid ser jag att jag utvecklas som skribent, jag vill bli bättre, och bättre, och sedan ännu bättre.

Jag vill resa, skriva och kanske ta ett par kurser på universitetet.

Jag vill ha ett sommarställe.

Jag vill ha en liten övernattningslägenhet i centrala Stockholm, men inte så liten att man duschar ståendes i klosetten.

Jag vill bo i en stor lägenhet från 1911 i Kalmar, med uteplats. Det ska finnas två extra sovrum där barnen kan sova när de hälsar på.

Jag vill ha en vän som driver ett mysigt café där jag kan sitta och skriva och betrakta människor.

Jag vill att mina barn kommer hem varje söndag och att jag får bjuda på middag och att de tycker att det är gott. Vi ska diskutera politik, prata högt, vifta med armarna och driva med Joachim.

Jag vill att mina barn hittar det de är bra på och att de får uppleva kärlek och inte mår psykiskt dåligt trots att jag en gång kastade en stol på golvet när de inte städade rummen.

Jag vill sjunga och lära mig spela cello. Jag ska sitta på en stol med cellon mellan benen och vara vacker, det får gärna dra lite från ett fönster så att håret fladdrar.

Jag vill ha en egen pool som jag kan morgonsimma i, men den får inte ha turkos botten, den ska vara vit eller stengrå. När jag får barnbarn blir jag rädd att de ska drunkna och tömmer poolen och förvarar Joachims julsaker där, om de får plats.

Jag vill ha en läsfåtölj som älskar min kropp lika mycket som Joachim gör.

Jag vill ha läsare som ibland klappar mig på ryggen på stan och säger något snällt så att jag blir klädsamt obekväm. 

Jag vill ha ett orangerie vid sommarstället.

Jag vill ha en kryddträdgård på uteplatsen i stan.

Jag vill känna mig harmonisk och bara drabbas av pattsvett om jag inte hittar tågbiljetterna till Italienresan. Sedan hittar Joachim dem i en bok och han himlar med ögonen på ett kärleksfullt sätt och sedan skäller han inte ut mig.

Och blir det inte så här så kan jag tänka mig att bo kvar här med Joachim tills jag dör.

det här?

Prislapp: 700000 kronor.

Jag skulle kunna köpa det kontant.

Om jag hade 700000 kronor.

Målaren kommer inte.

Joachim har åkt in till stan för att klippa sig, han ser ut som lejonkungen. Jag och svärmor vill att han är nyklippt och fin när vi stolta ser honom springa in på guldfågeln.

”Men åk in och klipp dig, herregud”

”Då vill jag inte höra något gnäll sedan”

”Vadå gnäll?”

”Jag vill inte höra ’du åkte minsann in till stan och klippte dig och jag var ensam med barnen..'”

”Vad sägs om JAG HAR VARIT ENSAM MED BARNEN I TIO ÅR”

Om det är så att jag behöver gnälla så har jag poäng samlade. Jag har en skattkista. Hell, jag har hyrt ett magasin där jag samlar poäng sedan 2001.

Om jag vill gnälla öppnar jag dörrar och fönster i magasinet och låter korsdraget sköta resten.

Så åk du och klippt dig the apple of my eye.

”Hej Malin,

Är lite nyfiken på hur du ser på dig själv och ditt liv om ca 15 år när du är runt 50 och barnen utflugna. Just nu lever du ju enbart för din man (eller ni är väl inte gifta?) och dina barn. Skriv gärna ett inlägg som handlar om dig själv och hur du ser på framtiden med just perspektivet ”dig själv”.

Mvh
Hedda”

Svar: Åh Hedda, inte lever jag enbart för Joachim och barnen? Har jag förmedlat det budskapet? Jag lever för mig själv i allra högsta grad.

Jag har valt att leva med en fotbollsspelare och det är väldigt speciellt. Joachim har skrivit på ett kontrakt som gör honom väldigt bunden. Han kan inte vara föräldraledig på heltid, han kan inte vabba fullt ut, han missar bröllop, begravningar, dop, fester och resor. Att spela fotboll på elitnivå är att säga nej till nästan allt och det går självklart ut över mig. Men jag tycker inte synd om mig själv eftersom jag trivs med mitt liv och får skriva.Hade jag varit en heltidsarbetande tandhygienist så hade jag haft lätt att hålla mig för skratt men som det ser ut nu så har jag förmånden att vara extremt flexibel.

Vidare så är jag väldigt bra på att unna mig saker när det varit jobbigt och jag är aldrig ledsen över min situation eller kaoset som råder när Joachim är borta. Jag är bara ledsen på riktigt när bebisar dör. Jag vet hur bra jag har det och jag tänker på det varje dag.

När det gäller mitt liv med utflugna barn så hoppas jag att jag får bo i ett gammalt hus med kakelugn och såpaskurade golv. Jag hoppas att jag tar tåget till Italien som jag har sagt att jag ska. Jag hoppas att Joachim och jag sitter i en kupé och tittar ut över den italienska härligheten, att vi hittar ett fantastiskt boende för en billig peng, att vi njuter av ost och vin och doppat bröd under stjärnorna.

Jag hoppas att vi har fred på jorden och att jag blivit gift men jag måste ju också inse vad som är möjligt och vad som bara är vilda fantasier.

Klockan 10:00 kom en reporter och hämtade mig vid dörren. Vi åkte in till stan och satte oss på ett café.

Det fanns inte brieost utan salami vilket gjorde mig något besviken. Brieost och mycket vin är mitt trots, det vet ni.

Valde istället en baguette med fetaost, pesto och gröna kvistar som är något slags skott. Till detta ett gunpowder-te.

Från fönstret såg jag att Indiska nu har halva på halva. Till alla män: Detta är kvinnospråk och betyder rea.

Jag nämnde något om en vacker kudde och fortsatte sedan att prata om mig själv som man gör när man blir intervjuad.

När intervjun var över börrjade vi gå jättefort mot bilen i det jättevåta regnet som bestod av jättemånga jättesmå vattendroppar som gjorde att man blev jätteblöt jättefort.

”Vill du ta en titt?” frågade reportern när vi passerade Indiska.

Ja, det ville jag sannerligen. Gulle dig, rara reportern.

Jag köpte fem lyktor, två ljusstakar samt två altanmattor som Joachim kräktes på i samma sekund som jag klev innanför dörren.

När vi körde in på vår gata fick vi syn på en Barometern-bil utanför vårt hus. Visst ja, Henrik Eriksson på sporten ska följa med Joachim till träningen i Hällevik.

Jag bjöd dem in i hallen och hittade kaos och soddom och gomorra.

Jag kunde höra Lasse i badrummet.

”Det hände en olycka, han sitter i duschen och har sprutat ner hela golvet, jag åker nu och kommer hem sent, de har inte ätit och vilken ful matta förresten”

Och så var den lyxiga stunden på stan med skott-macka och krimskrams över.

In i badrummet och lyfta upp skriket från karet, reda ut ett bråk i källaren, svara i telefon och prata med försäkringskassan.

Framför mig har jag nu att städa huset, laga mat till fyra barn, betala en räkning som jag missat, rensa fyra garderober samt blogga om skiten.

Utanför slutar det inte att regna och tack lilla jesusbarnet för detta då alla mammor och pappor nu får frikort till DVD-maraton i källaren.

Lasse kommer springande naken med famnen full av gosedjur.

”KOM MAMMA DET ÄR MESIK PÅ MITT SUM”

Så nu måste jag dansa nakendansen med en ekivok man i ett trångt rum.

Men sen ska jag göra allt det där andra roliga.

Med tanke på att jag ägnat de två senaste månaderna åt att fantisera om hur nästa barn ska dö så var upptåget nedan ett stort steg framåt.

Så stort att jag mådde illa vid rödljusen, körde en smula för fort och för mitt inre såg hur han dränkte sig i ett tömt badkar och sedan ramlade på en kniv nerför trappan och landade i en eldsvåda.

Ett stort modigt steg för en väldigt rädd mamma.

Ni som inte har barn får väldigt gärna också svara eftersom barnlösa tenderar att vara en smula mindre anala än föräldrar.

Nu ska vi se.

Jag är ensam med tre barn. En kompis till sjuåringen ringer och vill leka. Jag ska skjutsa.

Jag vet att snart treåringen inte vill klä på sig kläder och skor och sätta sig i en varm bil.

Jag frågar om snart nioåringen kan ta hand om honom tills jag kommer tillbaka.

Klockan är runt 16.

Jag är borta exakt sju minuter.

Allt gick bra.

Är detta okej?

av bröllop är jag och av den anledningen onaturligt besatt av Etikettbloggen här på Aftonbladet.

Den är mycket bra.

Men.

Är det verkligen så analt att bli gift?

Är alla dessa frågor verkligen relevanta?

Jag trodde att det räckte med att man kom i tid, skötte sig och inte slickade på kniven. 

Idag: ”Avlidna föräldrar vid bröllop-honnörsbordet?”

Alltså jag hade nog lämnat dem hemma, lite beroende på hur länge de varit avlidna förstås.

Att försöka förstå den rädsla och vanmakt och sorg som präglar Norge nu är lika svårt som insikten att det faktiskt har hänt.

Nittio liv kunde lika gärna vara niohundra, så ofattbar är siffran.

En tanke slår mig när jag hör alla högt uppsatta människor som ska förklara för oss andra hur Norge ska ta sig vidare. De pratar om att vi ska verka för öppenhet, mer demokrati. Vi ska inte fastna i hårda restriktioner. Vi ska kämpa för friheten.

Det låter ju så himla bra. Klyschor gör ofta det.

Det här är vad jag vill säga: Det är okej att känna hat, att man vill förbjuda alla vapen, alla knivar, att konstgödsel bara får säljas per gram.

Det är okej att hata med hela sitt väsen, att vilja döda, att förlora sig själv i känslor av hämnd och vedergällning.

Ingen som har förlorat sitt barn sitter och tänker på friheten och det fantastiska öppna samhället vi måste bibehålla.

Man tänker att man vill döda.

Alla kanske inte gör det.

Men för de som gör det hoppas jag att de tillåts känna alla förbjudna känslor som är lika naturliga som en vacker ö i Tyrifjorden.

Människor har en fantastisk förmåga att ta sig ut ur de svarta hål de faller ner i. Mammor och pappor och syskon och vänner kommer kunna gå vidare. De har inget annat val.

Men just nu hoppas jag att de får hata.

Vi åkte till Öland idag och badade inte eftersom man inte kan göra det i Sverige på sommaren.

Istället fikade vi och åkte till Bläsinge hamn.

När jag var ett litet flickebarn åkte vi på båtsemester. Mamma brukade fråga vart vi skulle åka och sedan satte hon sig i bilen och körde dit.

Själv blev jag aldrig åksjuk. Jag satt i fören, saltstänkt och lycklig.

Med jämna mellanrum ropade pappa att jag skulle akta ”öunderlejvet”.

Ibland åkte vi runt i skärgården och då blev mamma tvungen att följa med i båten. Hon satt grön i aktern och spydde i en hink.

”Jamen sett ente däer” sa pappa och syftade på att hon fick i sig avgaserna och att det alltså var det som gjorde henne illamående.

Mamma svor till svar och sedan spydde hon lite till och kontemplerade över om det skulle vara värt att vända hinken över huvudet på den oförstående skepparen vid ratten.

Pappa älskar hamnar. Det gjorde inte vi. Mamma, Elin och jag tyckte om att gå i affärer, sola och bada eller äta glass. Pappa ville gå runt och titta på allt ögongodis. Stackars pappa.

Så en dag som den här, när man åker till en hamn där det inte finns så mycket annat att göra än att gå runt i hamnen, är en lycklig stund för pappa.

Vi har knappt hunnit ur bilen innan pappa har hittat en fiskare i en båt.

”Stör den här mannen dig?” frågar jag men fiskaren i båten försäkrar att det går bra. 

”Tetta Maulin, in fejskare” sa pappa och pekade honom i synen.