Idag tillbringade vi dagen på vår lilla ensamstrand.

Det hoppas från brygga, fångas fiskar i små vattenkannor och äts kex med hela ansiktet.

Joachim kom hem från träningen och vi grillade spett. Det har nu gått fem timmar. Vi är hungriga.

Det ligger räkor på tidningar över hela köksbänken. De ska tina. Tanken är att de ska skalas och ”göras något med”

Frågan är nu vem som ska resa sig från soffan och göra en insats.

Inte jag.

Inte Joachim heller verkar det.

Och räkorna ligger där.

Och det blev jag.

Det var oväntat. Det blir aldrig jag.

Men jag gjorde det.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Huvud, röv, svart analsträng.

Klar.

”Räkor är så gott” konstaterade Joachim kort efteråt.

”Är de det, egentligen?” svarade jag och Joachim blev genast trött. Varför ska jag alltid krångla? Varför kan jag inte bara säga: ja, räkor är gott, och så är det bra med det? Stackars Joachim.

”Jamen egentligen, de smakar ju bara som havet luktar” fortsätter jag.

”JA-JA-JA” svarar Joachim.

Och jag tänker att visst är stämningen en smula ruinerad men var det ändå inte värt det?

Jo, absolut.

Räkor är lurendrejeri och när man tänker på saken: kackerlackor på havets golv.

Om du kan

Du kanske har luggen från helvetet.

Du vann slaget med din röda löjliga man.

Men jag vann kriget.

Jag vågade byxdress.

När Lasse hittar mig i källaren.

Jag har rymt en trappa ner.

Han står vid spaljen och ropar rakt ut i luften eftersom han inte vet åt vilket håll han ska sikta söket.

”Jag är i källaren” tvingas jag avslöja.

”I sällan?”

Han kommer ner, han tar varje steg med ett jämfota hopp. Sabla unge.

Jag ligger i soffan med datorn på magen.

”Vad gör du mamma?”

Tänk lilla älskade unge, när du sa Jö jö du?. Det är bara ett år sedan.

Han står och funderar en väldigt liten halvminut sedan går han till bokhyllan.

Han kommer tillbaka till soffdelen, lägger sig i soffan mittemot min. Han drar över sig ett täcke från docksängen, det är mindre än en bordstablett. Han tar upp en deckare och börjar läsa.

Där ligger han och är så jefelsöt, under ett docktäcke fullt upptagen med Mörkerseende av Bararba Vine som är en pseudonym för Ruth Rendell.

En trappa upp hör jag Bolibompa men det bryr sig Lasse inte om. Det är ju för småbarn.

”var du inte väldigt gravid nyss? det syns inte, man undrar om du bara fabulerat allt för att få läsare och sympatier? skulle nämligen inte förvåna mig, inte alls”

Svar: Den person som skrivit denna kommentar är inte en anonym gynnare, det är en person som har verkat i kommentarsfältet i många år.

Jag kan inte minnas att jag fått elaka kommentarer från dig tidigare. Så detta är alltså ett skämt? Eller en komplimang? Eller det elakaste jag hört hittills.

Tänk att jag har haft en bebis. Tänk att jag gick runt med en nyfödd, for hit och dit, tog med honom överallt. Jag minns hur jag var, jag var lugn.

Kanske var jag rädd att han skulle dö, i så fall minns jag det inte.

Jag hade en bebis, slängde upp honom över axeln och gick ut bland farligheter och bussar och annat.

Minns ni honom? Minns ni radion? Minns ni detta?

Vi stter i soffan.

Vi tittar på South park men det är inte roligt. Det är bajs och spermier och bög och neger och grovt och ingenting är roligt, jag far bara illa. Just det, jag är en värdekonservativ kd-kärring, glömde.

Joachim leker med sin Ipad: Enligt Joachims inbyggda matchcykel skulle han befunnit sig på en buss hem från Göteborg just nu.

Joachim offrade sig mot Örebro, blev övergalopperad och har dragit på sig en fotskada som gjorde att han missade förnedringen mot Häcken.

6-0. Aj.

Tillbaka till South Park. En liten pojke sitter och runkar på toaletten. ”HAHAHA”.

”Malin, har du fixat nya banor?”

”Jag har inte rört din Ipad”

”Är det barnen? Nej! Det har uppdaterats! 135 NYA BANOR!”

”Grattis”

”It’s gonna be a looong night”

Idag har vi städat ur stugan så när som på en gänglig mittback som vi lämnade kvar.

Han sitter i sin ensamhet och ”saknar” oss.

Mhm.

Snarare AAAHHHH FREAK OUT! så snart bilen rundat kröken.

Vi har gjort stranden ett par dagar. Det är elva grader i vattnet och det är ”jätteskönt”.

När vi åkte hem från Sandvik som ligger en mil i någon riktning(vad är jag, en man? Inte vet jag vad som ligger norr om vad) i förhållande till Sölvesborg konstaterade lilla att ”nästan ingen på stranden pratar svenska” vilket är sant eftersom alla låter som Bagarn.

När vi kom till Kalmar åkte vi raka vägen till Coop för att handla middag och frukost. Jag, ensam med tre barn på Coop, en fredag klockan 16:30. Som att köra bilen rakt in i en eldsvåda för att sedan vända sig om och tänka: Varför gjorde jag så? Som att hoppa ner i en ravin täckt av kaktusar bara för att ”se hur det känns”.

Men jag gjorde det och jag klarade det. Jag behövde inte ens väsa en aldrig så liten svordom mellan tänderna. Bra mamman.

Väl hemma kom barnens kompisar och plötsligt hade jag sex barn i köket som ville ha glass.

Jag började packa ur bilen, lyssnade på Veronica Maggio. Lasse satt med bilarna på golvet och sjön Satan gatan.

När klockan nu passerat midnatt sover tre barn av fem. Det är så mycket fniss och skvaller som ska vara avklarat innan man kan somna av utmattning med gapande mun och svettig hårbotten.

GREAT

I en svettig slagsmålshög försmäktar vi i denna stuga.

Barnen har ätit så mycket kex att vi snart får blanda insulin i morgonyoghurten. Sådan är sommaren för mammor och pappor. Föräldrar tror att diabetes vet att det är sommar och då går diabetes på semester.

”Jag ska fan lura i dem frukt” sa Joachim listigt och skivade päron och nektarin i glassen. När de lämnade tallrikarna såg det ut som om någon hade diskat frukten som låg orörd kvar.

Jag har varit upptagen med mig själv de senaste dagarna. Jag har badat, solat i spf 30 och läst bok. Jag har inte kommit mig för att blogga.

Där har vi något man inte trodde var möjligt: att man kan vara för självupptagen för att blogga.

På tal om att vara självupptagen så var jag väldigt uppe i mig själv då midsommaraftonen gick över i midsommardagen. Vi satt i min mormors hus, åt snacks och pratade och när jag skriver pratade så menar jag att jag pratade.

På hela dagen hade jag knappt sagt halv sju och när jag fått mina glas vin tog jag igen det med råge.

Det var show! Med en ögonhimlande Joachim på första parkett.

Oh the shame.

Någon hade med sig högtalare och spelade Spotify i bakgrunden. Plötsligt hör jag den där underbara låten med Depeche Mode.

Jag sträcker upp armarna i luften, tar i från toppen av lungspetsarna och skriker:

”REACH OUT AND TOUCH ME”

Rummet exploderar i ett fyrverkeri av hånskratt.

”Malin, reach out an touch faith sjunger de”

På tal om att vara självupptagen alltså.

Reach out and touch me Joachim.