Sedan mars har Joachim pendlat till platsen där vägen tar slut.

Han har åkt tidigt och kommit hem sent. Varje helg har jag varit ensam.

Det har varit jobbigt i ordets jefligaste bemärkelse.

Och den 24 maj blev det ännu jobbigare.

Och trögt har det gått.

Joachim har suttit bänkad och spelat B-lagsmatcher. Det har gått väldigt bra i B-lagsmatcherna förvisso men ingen kör 35 mil varje dag för att spela matcher som inte betyder något för någon. Men ingen blir heller garanterad att spela i A-laget när man skriver på ett kontrakt med en klubb. Sådant är fotbollslivet.

Så fick Joachim äntligen chansen som högerback i onsdags mot Syrianska. Och Mjällby förlorade.

Och idag spelade han mittback, hans rätta position.

Jag gick bort till Strandvallen och spanade genom stängslet. Jag såg 2-0 och jag såg 2-1. Jag gick hem.

KAN NI INTE SNÄLLA BARA VINNA DENNA JÄVLA MATCH FÖR HELVETE. SNÄLLA BARA DENNA.

Och de vann. Jag hörde från altanen vid stugan. Jag började gråta.

Det har varit så jobbigt och jag är så trött.

Glädje för stunden.

HURR-FUCKING-A

Här är gudagott att vara. Här är så jefla jefelgott att vara. Jag önskar att alla fick komma hem till mig någon gång och känna hur gott det är att vara här.

För det mesta vill jag öppna korsdrag och blåsa ur innehållet och aldrig se tillbaka. Men efter att ha tillbringat fyra dagar i en stuga till ljudet av SLUTA JÄVELUNGE så är det som att dia änglarnas tuttmjölk att stiga in i vårt hem.

Om en aldrig så liten(eller lång) stund ska jag ta med mig ungarna och åka norrut mot barndomens gård för att fira midsommar som den alltid har sett ut, hör du det mamma?

Joachim är i Stockholm för att spela mot Syrianska. Och han ska spela. Högerback. I måndags spelade Joachim B-lagsmatch mot ett A-lagsbetonat Helsingborg med dussinnamn som Erik Edman, Kristoffer Andersson och Daniel Andersson som tillsammans har spelat elvatusen landslagsmatcher.

Jag skulle kunna säga att det blev 6-0 till Mjällby om det inte vore för det faktum att det blev 6-0 till Helsingborg.

Nu säger jag hej hej i skuggan under ett träd i Kristianstad.

Är det något ni undrar över så kan vi ta det nu.

Det här skrev jag i morse. Sedan hände det något och vi satt i bilen på väg mot Kristianstad och passerade en mosad katt i vägrenen.

Det är morgon. Nej, inte egentligen. Klockan är 9:30 och vi funderar på att äta frukost.
Jag begriper inte hur våra barn är funtade, de är som tonåringar som kan sova tills någon pistolhotar upp dem och sedan kan de leva på ingenting tills de får en cheeseburgare endast ketchup på Mc Donalds(vilket de inte får)
Joachim är inte här. Han befinner sig i en annan stad för ett hemligt möte. Jag sitter och håller tummarna för att det ska vara en sexuell älskarinna och ingenting annat.
Lasse sitter på golvet och leker med bilar framför Svampo Fika.
Tjejerna lämnar sina halva kaviarmackor och jag gör nog bäst i att städa undan innan Joachim kommer hem och ser hur mycket dyr äkta Kalles jag sprutar över brödet för att fjäska för barnen. Ju mer de äter nu, desto fler minuter dröjer det innan
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
FÅR VI GLASS
AMEN FÅR VI DET DÅ
Vi måste göra något idag och med göra menar jag göra. Göra något av dagen. Inte fånga den nödvändigtvis men göra något.
Vi ska åka någonstans och aktivera oss och med aktivera menar jag få tiden att gå någonstans och hela tiden längta tillbaka till Svampo Fika som tar hand om våra barn.
Älskade Svampo Fika.

Vi gjorde något. Vi åkte till Andys lekland. Tjejerna bråkade med två storvuxna killar tills de fick bollar kastade i ansiktet. Då skrek Lilla ”SLUTA” så att det fladdrade i mitt Kristianstadblad tjugo meter bort. Jag låtsades som ingenting och efter en stund kom hon och slog sig ner i en fåtölj. Hon hade lip i blick och kunde bara konstatera att det ”finns två idioter där borta”.

Den här är till dig.

Vi bestämde oss för att göra om hallen. Och med oss menar jag jag.

Jag bestämde oss för att göra om hallen eftersom vi skulle bli en till. Hallen är opraktisk och anpassad för två barn.

Jag ritade hallmöblerna och pappa byggde dem, sedan fick Joachim dem i födelsedagspresent tio dagar efter det att vi flyttat in i huset(avd. Hur du får igenom dina önskemål och ändå har cred i tryggt förvar)

Detta är över sju år sedan.

”Hur ska vi få plats med fyra barnoveraller på de där två konstnärliga krokarna som vi köpte på slottet?” argumenterade jag med Joachim.

Och så beställde jag skjutdörrar som går hela vägen upp till taket.

Och nu. Det blir ju inga fler overaller.

Men jag tänker inte ringa och avbeställa måttbeställda skjutdörrar. Jag vägrar. Tänk om de säger nej. Och så börjar jag gråta eftersom vi inte behöver dem längre och snälla kan ni inte göra ett undantag.

Nej, dörrarna är beställda, snickare är bokad, tapeterna är färdiga att hämtas.

Vi ska ha den nya hallen. Jag får väl köpa en jefligt tjock dunjacka i vinter.

Idag ringde snickaren Kalle, hallen är klar.

Jag ska göra den snygg. Jag ska piffa den. Och jag ska njuta av den.

Ja, det ska jag.

I morse vaknade vi sent, som vanligt, och började genast packa och städa och springa fram och tillbaka mellan rummen utan att få med sig det man skulle hämta.

I med frukost, FORT.

Packa nappar, blöjor, kläder, tvättmedel, tusen trosor, två par strumpor eftersom man hoppas på en fantastisk sommar, sängkläder, schampo för barnhår och schampo för vuxenhår, mjölk som snart går ut, en halv gurka, leksaker och arton tusen andra pryttlar.

Trycka in allt i bilarna och vi kör söderut.

Joachim åt mat i stugan. Mamma och pappa hade kört ner tidigt eftersom pappa fått för sig att vi hade åkt ner på fredagen. Vi åt på Dagmars och tittade på blåvittfans.

Senare på kvällen satt jag i stugan med barnen och hörde Strandvallen explodera.

”Snälla, sillastryparglädje” tänkte jag för mig själv men det var IFK Göteborg som vann med 2-0.

Nåja. Nu ska vi sova trångt och i morgon ska vi..göra sådant man gör när man bor i en stuga.

Tillåter ni att jag skryter en smula?

Victor och Amanda har kämpat otroligt hårt i skolan. De fick båda stipendier och skyhöga betyg.

Moster Eva stod på gräsmattan och förkunnade att Victor minsann hade MVG i allt utom två ämnen varpå spontanapplåd utbröt.

I högljudd kör satte sedan morbror Lasse och jag ord på det alla ville veta:

”Vilka ämnen var inte MVG?” ropade vi och gjorde en mental high five över kalasvimlet.

”Ska det vara så svårt att få MVG i allt?” skrockade Anders under ett träd och vi skrattade högt.

Men bortsett från detta:

The stoltness.

(Kan vi inte applådera dem genom att klicka på tummen? Tänk om de går in här(trots att de är unga och coola) och ser att de har fått jättemånga tummar. Så fint det skulle vara.)

Idag sprang Joachims kusin Amanda ut. Herregud vad alla springer. Och jag bara ser på.

Jag grät när Victor sprang ut och jag grät när Amanda sprang ut. Jag passar på att gråta när ingen ställer några frågor.

När Amanda hade sprungit färdigt cyklade jag in till stan. Jag handlade presenter och åt en briemacka i farten. Jag handlade te och schampo som ska följa med till Hällevik.

Mamma kom förbi med Lasses skor som vi glömt kvar någonstans någon gång.

”Du ser piggare ut” sa hon och kramade om mig.

Jag ser piggare ut. Ja, det gör jag faktiskt. Jag känner mig piggare. Jag har sugit i mig niferex med barnens sugrör och gud vet hur jag har lidit för det, läs mellan raderna.

Jag tror att min kropp är ifatt. Jag känner mig inte som en enda stor brist. Men det är fortfarande något som saknas.

Jag har inte längre järnbrist. Jag har bebisbrist.

Idag sprang min yngsta kusin Victor ut och vidare in i famnen på släkten som stod på gården utanför Lars Kagg. 

Jag var fjorton år när Victor föddes. Jag har suttit barnvakt elvatusen gånger hemma hos mina tre småkusiner som nu alltså är vuxna och pluggar i England och är förlovade och håller på.

Jag älskar barn och det har jag alltid gjort. Hemma tjatade jag om fler syskon, mamma ljög genom tänderna och sa: ”Vi får se”. Jag brukade ringa hem till morbror Åke och fråga om jag fick sova över, det fanns ju bebisar i det där huset. 

Victor var min sista bebis.

För ett par timmar sedan satt jag i bilen med mamma. 

”Tänk på att det är kallt idag, så klä på dig ordentligt”

”Mamma..”

”Bara ett tips”

Tips-queen.

Så jag klädde mig i jeans och mockajacka. Jag cyklade till stan och trängde mig fram genom hundratals mammor och pappor och annat. 

DET VAR SÅ VARMT. Svetten rann i nacken och mellan brösten. 

Så hittade jag min klick och fick syn på min far. I skjorta och ylletröja. 

Tack mamma för dina ovärderliga tips.