Vi åkte till stranden idag. En privat sådan med exakt inga andra människor närvarande.

Barnen hoppade i och doppade sig utan att tänka efter. De bara kastade sig ut i sextongradigt vatten och sa inte käft.

Jag låg på en filt i bikini, graviditeten hade hunnit ge mig celluliter på magen, svägerska Johanna satt bredvid. Vi skvallrade, så som man gör.

Joachim rensade botten från gojs med en räfsa och såg hopplöst sysslolös ut.

”Vi åkte hit för er skull så ha roligt nu” sa han och lät som Kjell Bergqvist.

De hade väldigt roligt. De badade, kastade sand på varandra och fiskade upp en död ål. Lasse kissade precis överallt. Om en annan 2,5-åring kommer dit i morgon kommer han finna att allt revir är markerat.

Senare på eftermiddagen hängde jag tvätt och köpte present till min syster som fyller år idag.

Joachim unnade sig en shitboring match mellan Sverige och ett av de där hittepåländerna i schlagerfestivalen.

Det var så shitboring att jag hellre gick runt i huset och gjorde just ingenting tills det var över.

4-1 mot ett lag som upptäckte bollen 1993. Wow.

Just nu sitter jag och tittar på en film med Harrison Ford och den är också shitboring. Hela mitt liv är shitboring.

Jag är shitledsen och jag är shittrött på det.

Vi har fått sova länge. Väldigt länge. Jag ska inte säga hur länge, jag vet att ni är många som blir väckta klockan fem och måste sitta i soffan framför hjärndöd barn-TV och lyssna till ljudet av småfåglarna som morgnar sig i busken utanför.

Okej då, nio.

Vi vaknade av högljutt fnitter från källaren där två nioåringar just vaknat i en bäddsoffa.

Det blir lite lättare att vakna på morgonen även om varje ny morgon är en ny dag fylld av timmar att tänka.

Just nu städar Joachim köker, Lasse leker med tågbanan i källaren, lilla spelar spel på internet i biblioteket och nioåringarna badar något i bebisbaljan på gräsmattan.

”Kan vi få kokande vatten?” låter det. Nu har de bytt om till baddräkt.

Jag vet att Joachim vill göra något, han låter som asgamarna i Djungelboken.

Jag kan visst tvätta av mig och följa med, till en plats där inte allt för mycket folk cirkulerar, men jag kan inte komma med förslaget. Jag kan åka till rymden men jag kan inte komma på det.

”Malin, kolla på altanen..nu!” hör jag Joachim ropa.

Jag tittar ut och ser en fjunig 2,5-åring flyga förbi, i fullständig nakenhet med morgonfrissigt hår rusar han ut med ett glädjetjut. Han kissar på gräsmattan vid komposten och får sedan en förlupen droppe vatten på sig från vattenspridaren och bryter ihop.

I går fick jag hjälp att stänga av en vidrig människa som har trakasserat mig i flera år.

Jag slutade godkänna dina kommentarer för över ett år sedan och ändå har du fortsatt. Bara jag och moderatorerna har sett dina vidrigheter men det har räckt för dig. Inte ens nu kan du låta bli. Jag väljer att inte ta hänsyn till om du är psyksjuk, bitter, naturligt elak eller vad. Det är inte mitt bekymmer. Jag låter dig inte vara här nu.

Skäms, ditt jävla as.

Och till alla er andra: Tack för att ni finns.

Idag åkte vi tillbaka till sjukhuset för att prata med en kurator.

”Hur var det att komma tillbaka hit?” undrade hon.

Ingenting, var det. Jag har gått hem från det där sjukhuset med två friska barn(ett barn föddes i Göteborg)

Om något så har jag varma känslor för det där huset där jag fått så mycket hjälp, där jag blivit så drogad. Älska sprutor i låret. Vid ett tillfälle var jag så borta att jag trodde att jag skulle få droppet där.

Jag trodde att jag hatade sjukhuset men det gör jag alltså inte. Jag kunde bott i ett land där jag fått gå runt med mitt döda foster, ovetandes. Så jag tänker fortsätta vara tacksam för grymma ultraljudsbilder, sprutor i låret och underbara droger.

När vi lämnade sjukhuset föreslog Joachim sushi. Jag sa ja, men jag har ingen aptit, jag äter mest för att det är dumt att låta bli.

”Sedan vill jag titta efter en ny parfym” sa jag rakt ut i luften eftersom Joachim förmodligen hade himla-med-ögonen-kalas i förarsätet.

En ny parfym, det har jag gjort mig förtjänt av. Jag är så trött på att hela jag är landstingets binda och sorg. 

Men parfymen var slut. Och idag gick rabattkupongen ut.

Idag skulle jag ha åkt till Stockholm. Jag skulle vara gäst i Gert Fylkings program i Radio1, fotograferas för Metro och champagneminglat hos Ann-Marie Skarp och Jan Guillou.

Nu blir det ingenting med det.

Tänkte att Elin skulle få tågbiljetterna så att de kom till nytta men det gick inte för sig.

Tvåtusen kronor. Tydligen kan man skicka in sitt läkarintyg och få pengarna tillbaka. SJ ger hellre pengarna tillbaka än att min syster gör resan. Analt svenskt regelverk är balsam för en kantstött själ.

”men du… inte för att förringa det här på nåt sätt… men det var väl ”bara” ett missfall? du deppar som om ett fullvuxet barn hade gått ifrån dig, när det egentligen bara var ett ofärdigt foster, en sen mens? första ultraljudet görs väl jättetidigt i graviditeten? rätta mig om jag har fel angående hur långt gången du var, men det verkar som om du överdramatiserar lite? hoppas du mår bättre snart!”

Svar: Jag var i vecka nitton. Min sena mens hade smala ben med fötter, fingrar med små små naglar på. Min sena mens hade ögon som tittade rakt fram, en liten uppnäsa. Min sena mens tog sjutton timmar att föda fram. Min sena mens ska senare kremeras och spridas ut i en minneslund.

Jag längtar tillbaka i tiden. Jag vill tillbaka till tiden då jag var så arg på mitt modem att jag stampade på det. 

Jag vill ha det livet tillbaka.

Jag vill tillbaka till ett liv där dagen går ut på att lämna texter, hämta barn, laga mat, betala räkningar.

Livet idag är att klä på mig kläder och försöka komma i håg järntabletterna. Sedan? Stirra in i väggen?

Jag försöker skriva här och här. I övrigt är det mörkt och tungt. Jag gråter och lyssnar på P1. Jag försöker känna glädje inför Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till år 2022 men så har P1 Morgon bjudit in Andreas Carlgren och så blev det också förstört.

Jag försöker minnas hur livet såg ut när jag kunde bry mig så mycket om ett modem att jag tog sönder det.

”jag heter william jag är 7 år. min mamma heter sara. min mamma läser här hon sa att jag fik skriva. jag tyker att det är lesset att eran bebis har dött. jag skikar en kram. från william”

Svar: Jag är väldigt glad att du gjorde det William. Jag blev ledsen när jag såg din kommentar, men på ett bra sätt, förstår du? Ni barn är så kloka, ni har alltid svaret på allt det vi vuxna tycker är så svårt.

Det är väldigt lesset att bebisen har dött. Det är det lessnaste jag varit med om i hela mitt liv.

Tack för din kram William. Jag tar emot den och håller kvar den en stund.

Tack för alla kommentarer. De har varit en tröst.

Jag skriver mer om det här

Jag vet inte när jag kan skriva igen.

Tack.

Vi har förlorat barnet.

Tack för alla grattis och ryggdunkningar, det värmer och kittlar i magen och jag blir på riktigt jätteglad. Glad som sautiken.

Här berättar jag lite mer.

På tal om ingenting annat: tusen tack för alla tapettips. Idag har jag beställt en rulle av en tapet som tyvärr inte fanns med bland era länkar, men jag tror att en av er, en viss Lotta, tipsade om Intrade och där har jag för mig att vår tapet saluförs.

Så Lotta får snällt berätta i kommentarsfältet om vilken välgörenhet hon väljer.

Jag ger er: halltapeten.