”Hej Malin!

Jag läser din blogg nästan varje dag och tycker att både du och den är kalasbra! Och det är snyggt med stora fötter!

Du som har tre småttingar och säkert kan allt om hur det är att vara gravid kanske kan skriva ett inlägg om detta – bara för min skull? (Herregud – vad är det egentligen jag begär?) Jag behöver i alla fall pepp och positiva hejarop för just nu känns det ganska tungt för mig att vara gravid i vecka 20 (och inte kunna visa något på jobbet som evig vikarie).

Återigen – tack för en skön blogg!”

Svar: Jag gör allt för mina läsare. Du ska få ett inlägg. Äh fuck it, du får en blogg i ämnet.

Alltså jag tror att det är en myt att åska är farligt.

Jag tror att det är trams.

Jag hör aldrig om folk som dör åskdöden. Visst, då och då slår åskan(av någon anledning) ner i en lada och så brinner elvahundra kor upp men det är ju ingen större tragedi eftersom de ändå ska dö. Frågan är ju bara hur man städar upp jättemånga uppbrunna nötdjur.

I går började det mullra mitt i Brottet och straffet. Brottet och straffet är verkligen inte den bästa engelska deckaren, flera tusen engelska miles ifrån bäst faktiskt, men det är engelskt och någon dör och man vet inte vem som gjorde det och det räcker för mig.

Joachim tittar på mig med en brydd mansblick och pekar mot TV:n. Han tycker att jag ska stänga av.

”För det där?”

Då blixtrar det till. Det har gått kanske tio sekunder sedan mullret.

”Såg du?” frågar Joachim.

”Nej” ljuger jag.

JAG VILL JU INTE STÄNGA AV.

”Men alltså, hur farligt är det med åska? Om man har åskledare så kan man väl ha TV:n i lugn och ro?”

”Vi har ingen åskledare” säger Joachim och lägger ifrån sig sin Ipad.

Jag trodde att åskledare följde med när man köpte hus på samma sätt som att man aldrig köper ett dörrlöst hus.

Men vi har alltså ingen åskledare. Joachim stänger av modemet så att internet dör, på TV:n dör en gymägare som är bög trots att det inte är viktigt för storyn. Lite senare visar det sig att det visst var viktigt för storyn. Jag tänkte väl det, inte slänger man in en bög i manuset om man inte måste.

Joachim går och lägger sig. Kvar i mörkret och ösregnet sitter jag och Mike Wallace samt hans kollegor Roisin (som uttalas roschhhhhin, tänk bänkfyllo) och Satchall(som är snygg på det där sättet att han är snygg bara för att han är engelsk polis som är allvarlig).

Jag bestämmer mig för att det inte är farligt med lite åska. 

Och sedan händer det inget mer och det lär det inte göra med det här inlägget heller.

Hej hej alla pappor som inte känner igen sig i det Viktor beskriver. Hur känns det?

Computer says no

”Jag har nu kollat runt på Brandos och skor i storlek 42 är inte dyrare än samma modell i storlek 38. Därför kan du inte skylla på att det är dyrt att köpa skor pga att du har stora fötter.

Det är lika dyrt för oss andra att köpa skor. Vill man inte punga ut med 5000 spänn så får man bara låta bli att köpa 5 par 1000-kronors skor.

Sen kanske du inte har samma utbud men nog såg jag 42-or under 1000-lappen”

Svar: Hörreduru. jag har väl aldrig påstått att ett par 42:or är dyrare än 38:or. Problemet är att det finns väldigt få skomärken som tillverkar 42. Om du har 38 kan du gå in på Sko dej, Skokällaren, Din sko eller vilken kedja som helst och köpa ett par skor för 200 kronor. Brandos är en sida för märkesskor, därav namnet, om du ursäktar den mästrande tonen.

Jag beställde ett par kängor som inte finns och därför fick jag felmeddelandet, tror jag.

Att sälja varor som inte finns är ett satans otyg.

Tänk dig att du står i en butik och hittar en blus som du väldigt gärna vill ha. Du drar galgarna åt vänster så som man gör och hittar din storlek, hurra!

Du står vid en spegel, håller blusen framför dig och åmar.

Du plockar på dig ett par andra plagg och går fram till kassan. Då drar expediten fram blusen ur högen och säger: ”Den här är slut”.

”Men vadå slut, den är ju här?”

”Nej, tyvärr, den är slut”

Så är det att handla på internet.

Det här är ett så litet problem att man nästan inte ser det om man backar en meter men det är MITT problem och jag STÖR MIG. Jag blir arbetarklass-sur.

Produkter som är slut ska PLOCKAS BORT UR SORTIMENTET. Hör ni det Brandos?

Eftersom jag är en trotsunge så gick jag in och köpte kängorna ytterligare en gång. Allt gick fint och jag får en bekräftelse. Sedan kommer ett mail om att betalningen inte gått igenom. Förstår ni? Det står inte att varan tyvärr är slut, det står att betalningen inte gått igenom, underförstått: det är mitt fel. Vidare står det i mailet att eftersom något blivit fel med betalningen så kan de istället skicka skorna mot postförskott.

Då blir jag medelklass-sur. Så jag mailar:

”Nu ska jag spela dum. Jag vill att ni skickar mig skorna mot postförskott”

Detta trots att jag vet att de inte finns. Man kan tycka att jag borde ha bättre saker för mig.

Svar på detta mail lyder: ”Tyvärr är skorna slut. Vi har satt tillbaka dina pengar”

Nu är jag överklass-sur.

Mailar: ”Men varför tar ni då inte bort varan ur sortimentet?”

För en liten stund sedan fick jag ett nytt mail:

”Beklagar alla otydligheter men nu verkar det faktiskt som att varan finns kvar. Vi skickar den till dig”

Så varan fanns om man betedde sig som en utförsäkrad och ägnade halva dagen åt att maila i ämnet?

Förresten undrar jag om de är så himla snygga, egentligen.

Och nu vill jag inte höra om vilka som är fula, jag bryr mig inte om det. Jag blir jätteglad om ni tycker mina skor och kläder är snygga men slösa inte energi på att tala om för mig att ni inte har någon smak.

Jag beställde även ett par kängor men de var slut trots att jag kunde beställa dem. De går fortfarande att beställa men är alltså slut. Och det är alltså för jefla irriterande och ett jefligt stort I-landsproblem.

Jag gick in på Brandos.se och beställde fem par skor för femtusen kronor. Så är det att ha båtbryggor i slutet av benen, det är dyrt som snusk.

Så är det. Tjejer med stora tuttar måste lägga fyra-femhundra på en bh medan myggbetsstjejer som jag själv kan handla på HMs halva reapriset och få en bh för 29 kronor.

Det kostar på att vara ett freak.

Fördelen med att ha stora lökar är att killar vänder sig på stan. Ingen har någonsin vänt sig efter mig och ropat ”läckra fötter!”

Nå.

Jag beställde fem par skor för femtusen kronor, betalade direkt via min bank och fick ett bekräftelsemail.

Ett par minuter senare får jag ett mail där det står att betalningen inte gått igenom. Går in på banksidan och ser att 5045 kronor dragits från mitt konto. Obehaglig känsla det där. De har inte mina pengar, jag har inte mina pengar.

Jag skickar två mail men får inget svar.

Jag ringer deras kundtjänst, inget svar.

Så nu är jag arg. Kundtjänst ska vara tillgänglig.

Dagens lunch, suck me sideways!

Det går ju faktiskt alldeles utmärkt att använda skorna trots att det inte är höst. Till bara ben dessutom.

Vi skulle åka och se storas teateruppvisning och Joachim var i vanlig ordning hysterisk. Han och Lasse satt redan i bilen och gasade.

Joachim kan accpetera, med ett öronbedövande ögonhimlande, att jag springer in för att hämta tamponger eller kamera. Men han kan inte acceptera skönhetsvård, att jag inte kommer ut därför att jag står och duttar rouge på kinderna eller sprayar parfym i mot handlederna, då blir det ett sabla liv. Men det han inte vet far han inte illa av.

Du skulle bara veta Joachim, att i går när du var på väg ut, sprang jag in i badrummet, bytte rakblad på din hyvel, blaskade på vatten och handtvål på smalbenen och RAFS RAFS RAFS med en japansk kocks precision.

Jag rakade benen. Trots att det var JÄTTEBRÅTTOM.

Sedan kom jag ut till bilen.

Sedan sprang jag in för att hämta kameran.