Ingen redaktionell blogg berörs av nedstängningen. Vi blir kvar. Jag blir kvar.

Om fettet

När man har 42 har man inte lyxen att köpa skor som är snygga. Jag har inte kunnat gå in i en skoaffär och köpa de snyggaste skorna sedan jag var tolv år.

I sjuan hade jag storlek 41, jag växte fortare på längden än bröst och stjärt. Jag var en stornäst tvåtumsplanka med östra Smålands största flickfötter.

Jag fick leta skor på herravdelningen eftersom storlek 41 för kvinnor inte var så vanligt på den tiden.

Extrema komplex hade jag också. Det hjälpte inte att det fanns en tjej i A-klassen med storlek 43, hon verkade ju inte bry sig.

Alla söta flickor hade små fötter och allt på mig var stort utom tuttarna.

Jag blev ofta retad för skorna jag lyckades hitta. De var alltid otympliga, grova och jättefula. Och så mina smala stackars ben till detta. När någon sa att jag såg ut som ett L så var det inte roligt av två orsaker:

1. Jag blev ledsen

och

2. Det var sant

Nu älskar jag mina fötter. Jag ska inte dra till med något vämjeligt trams om att de har hjälpt mig att bära mina tre barn, de är bara fötter som sitter fast vid slutet av mina ben.

Jag älskar mina fötter därför att de är väldigt vackra.

Så sagan slutar lyckligt.

Men jag hittar fortfarande inte skor. 

Så.

Om en 42:a hittar ett par skor i just 42 så slår man till och då spelar det ingen roll att det är höstskor när allt man behöver är sandaler.

”Tänk så fantastiskt att kunna bo stort och centralt med sina nära och kära i närheten för 1,4 miljoner. Helt underbart, lyllo dig.

Vi kollar lite på radhus också (eftersom hus kostar en miljard ungefär) men jag är osäker på om jag inte skulle sakna trädgård och om det skulle vara jobbigt med grannar så himla nära. Kan inte du skriva lite om livet i radhus? (eller kedjehus eller hur ni nu bor – vad är skillnaden förresten?)”

Svar: Om jag har förstått saken rätt så bor vi i ett radhus trots att jag i sju års tid hävdat att det är ett kedjehus. Vi har inget garage mellan oss och närmaste granne och då heter det tydligen radhus. Tomejto tomato.

Radhus är smartare än smart. På sju år har vi aldrig blivit störda av grannarna och vi har ingen insyn. Vi bor dessutom längst ut och är inte inklämda.

Jag gillar att trädgården är stor, 1000 kvm, men inte jättestor. Det är ett smart sätt att bo i hus centralt utan att behöva sälja sin kropp i Moldavien(jag kommer fortsätta så länge de anala elementen gnäller om att jag borde ”resa utanför Sveriges gränser”)

När jag är vuxen på riktigt med utflugna barn, 2027, ska vi bo i något mindre, lyxigare och dyrare. Och det har vi möjlighet att göra eftersom vi var smarta och köpte ett bra hus 2004 och sålde det för det dubbla när vi flyttade.

Men det är då och nu är nu. Vi njuter på vår altan och har nära till pizzerian.

Jag vet, jag pratar mycket om sekelskifteshusen med snickarglädje. Men det har nog mycket att göra med drömmar om ett liv med Madicken och Lisabeth, ligga mellan stärkta lakan och låtsas att mamma har migrän igen medan pappa är snäll och rar och rättskaffens. Jag börjar inse att jag är en mamma som skriker och gapar och skickar barnen till pizzerian för att köpa middag när Joachim har bortamatch alldeles oavsett om jag bor i en dröm eller som nu i en skolåda.

Man är den man är även i en grosshandlarvilla, och det kan ni citera mig på.

Innerst inne är jag istället svag svag svag för funkis. Och nu finns ett fantastiskt hus till salu på Öland.

Det är rymden, ljuset, planlösningen, de raka linjerna, jag älskar det! Och så finns det en dold dörr! EN DOLD DÖRR!

Hopplös suck

En annan sak: ni måste sluta tro att jag ska köpa husen jag lägger ut. Jag bor i ett stort hus centralt som rymmer hela aphuset och kostade 1,4 miljoner. Fuck me att jag flyttar härifrån.

men de som inte läser inlägget om Eric Saade och horklänningarna och Moldavien och björnar i koppel på torget som det SKÄMTPÅSKOJINTEPÅALLVARBARALITELATTJOLAJBAN gör att jag vill sluta blogga. 

Jag blir bloggtrött. 

Jag vet att det finns el och kanske till och med toaletter man kan spola med i östeuropa. 

Jag vet. 

Vi ska göra om hallen. Vi får inte plats på våra fyra krokar. Dessutom ser det bara rörigt ut när kläderna hänger synligt. Endast i inredningsreportage kan det se snyggt och mysigt ut och då handlar det oftast om ett barnplagg i en härlig färg i dansk design samt en sjal från Malene Birger. Inte åttahundra täckjackor över varandra samt en skötväska i svart nylon och Joachims fula fula FULA jobbväska i bebisdiarrébrun nylon.

Jag köpte förresten en vintage skinnportfölj till Joachim när han fyllde 33.

”Tycker du om den?”

”Ja”

”Är det säkert?”

”Ja!”

”Men kommer du använda den?”

”Ja!”

Ett år har den legat i garderoben och är nu ännu mer vintage. Jag VISSTE att du inte tyckte om den Joachim.

Så, hallen. 

Vi ska tapetsera en liten hörnvägg intill garderoberna som kommer om en liten vecka(barnlitteraturreferens).

Och nu ska ni tipsa mig om väldigt snygga tapeter. Och det gör ni med fördel nedan i kommentarsfältet. Gärna med länk.

Om jag väljer ett av era tips så får tipsaren 200 kronor att ge till valfri välgörenhet.

Jag läser på nätet att Maria Brandin har dragit på sig en del hat.

SÅ OVÄNTAT.

En kvinna som inte riktigt ser ut som en kvinna eller beter sig som en kvinna.

En kvinna som inte ber om ursäkt och som går på som en..man.

Att hon blir hatad,

VEM HADE KUNNAT ANA?

Ni, män, som hatar Maria Brandin: kan ni bli mer förutsägbara?

Vem var er favorit? Marianne Berglund? Som var vacker med långt hår i snedbena, glad och positiv och som inte tog så där irriterande stor plats. Ja, hon var sannerligen en pärla.

Men hon åkte ut.

Maria Brandin är kvar eftersom hon gör som männen.

Varför skulle hon inte valt Billan? Det hade jag gjort.

Och nu har hon ”svikit tjejpakten”. Haledusingen.

Hon valde Billan därför att hon trodde att hon skulle klå henne, och det gjorde hon.

Så, alla män, som sitter med ena handen innanför byxlinningen och hatar Maria Brandin eftersom hon inte har snedbena och glänsande hår, köp en Gleebox, där gör kvinnorna som de ska.

Utöver detta resonemang så vill jag tillägga att om Maria Brandin valt Ingemar Stenmark i nattduellen så hade jag skickat bajs i ett A4-kuvert till henne.

Jag vet, det har börjat nu, men jag orkar inte med dårar som sjunger dålig engelska, bär konstiga kläder och har för mycket hårgelé. Men nog om Eric Saade.

Jag tittar på Glee från box och bakar kanelbullar eftersom vi ska ha födelsedagskalas för min kille i morgon.

Glee är extremt fånigt när man tänker efter, Elin trodde att det var ett program för barn och det kan nog stämma.

Men det finns en Finnkille som är väldigt söt på det där töntiga sättet.

Och på tal om att vara söt på det töntiga sättet, låtom oss drömma oss tillbaka till år 2000 och den här spattbenta raringen.

När amning+alkohol seglade upp som en självklar snackis i fredags fick det här ämnet stå över en vecka.

Men min krönika var redan skriven och inskickad och det vore ju synd om den förblev oläst.

Så här kommer min kommentar till ämnet föda hemma.

”Jag älskar att föda barn. Innan sista krystet tänker jag alltid: aldrig mer, kom ihåg det nu: ALDRIG MER. Sedan går det någon dag och så är allt glömt.
Det är en fantastisk upplevelse att komma till ett sjukhus och bli mottagen av händer som dragit livet ur livmödrar tusen gånger förut.
När jag var tjugotre år och väntade första barnet fick jag för mig att jag ville föda hemma. Varför i hela friden då kan man undra.
Varför tacka nej till gratis svensk sjukvård, rena lakan(tvättade av någon annan) och en rysligt mysig fikabricka(fixad av någon annan)?
Det är väldigt bekvämt att föda barn i Sverige och jag väljer att se det som en fantastisk förmån. Kvinnor i andra länder(fattiga länder) skulle tycka det var märkligt att det finns kvinnor som vill slippa åka till ett modernt sjukhus med läkare och medicin. I Sudan, med en folkmängd på 40 miljoner, finns fem utbildade barnmorskor. Undrar just hur sudaneserna ser på svenska kvinnors problem med att tvingas föda barn på sjukhus.
Frågan är var man i så fall drar gränsen? De som vill ha sin cancervård i hemmet eftersom  cancer är jobbigt ändå utan att befinna sig i en steril miljö, ska inte också de få sina behov tillgodosedda?
Jag kan inte låta bli att se på den här frågan med stor skepsis och en undran om det inte när allt kommer omkring är ett så kallat I-landsproblem.
Jag läser debattartikeln i DN den 26 april i år om hemförlossningar. Enligt författarna borde man inte bara utöka resurserna för hemförlossningar utan även underlätta för dem som är ”rädda för de storskaliga förlossningsklinkikerna”. Storskaliga förlossningskliniker, det är väl inte ett slakthus vi talar om?
Jag har fött barn på två olika sjukhus och jag har aldrig fått känslan av storskalighet. Vad som pågår bakom lykta dörrar vet jag ingenting om. Jag har mitt rum och jag har min barnmorska. Vad i detta är storskaligt och skrämmande? Varför skulle vi curla gravida kvinnor på det här sättet? Varför inte ta det samtalet med mödravården, besöka förlossningsavdelningen ett par veckor innan förlossningen, prata med personalen, ställa alla de där frågorna man har. Hur fungerar lustgas, jag är rädd att tappa kontrollen, tänk om jag bajsar på mig?
Självklart ska vi göra allt för att blivande mammor ska känna sig trygga i den svenska förlossningsvården men glöm aldrig att den är en fantastisk tillgång.
Och om du är en mamma som tycker att det är coolt att föda hemma så kanske du ändå kan förstå att det finns andra behov inom sjukvården som är större.”