En uppmaning till alla facebooktöntar. Ni vet vilka ni är.
KAN NI SLUTA LÄGGA UPP BILDER PÅ ALLA JÄVLA ORMAR NI HITTAR I NATUREN.
JAG VET ATT DET FINNS ORMAR MEN JAG FÖRSÖKER ATT INTE LÅTSAS OM DET.
SÅ SLUTA MED ERA JÄVLA ”TITTA JAG SÅG EN HUGGORM NÄR JAG SPRANG IDAG”
LÄGG AV.
Ps. Sluta springa. Att springa är bara ett substitut för anorexi.
”Dessutom- Halva föreläsningssverige pratar om självkänsla på ett eller annat (ovetenskapligt) sätt, Mia Thörnblom är guru i ämnet. Men när det kommer någon MED Självkänsla då är det så himla provocerande. Det kanske är därför det finns en sådan marknad kring detta, en så stor möjlighet för folk att tjäna pengar i ämnet -vi lever ju i ett samhälle där man inte tillåts vara stark?! Spelar ingen roll hur många böcker vi läser eller föreläsningar folk går på, innerst inne vet alla att de blir totalsågade om de verkligen tar till sig budskapet. Det är hårt där ute. Verkligen. P.S Heja Erik. Ljuvlig pojk!”
Svar: Men Åsa, vem har pratat om självkänsla? Jag har självkänsla för ett mindre östeuropeiskt land men jag är inte otrevlig. Man kan tycka att man är bäst och samtidigt vara sympatisk, jag kan. Utöver detta är jag ödmjuk.
Det ena tar inte ut det andra.
Jag läste Malin Roos intervju med Eric Saade efter tips i går.
Och så läser vi Malin Roos intervju med Charlotte Perrelli, en kvinna som är fuckyou-rik, bor i ett slott, har arbetat hårt hela livet samt vunnit schlager-SM två gånger och hela skiten en gång.
Jag tänker lära mina ungar att det lönar sig att vara snäll och trevlig mot alla.
Jag såg inte semifinalen i går, herregud det var ju Lyxfällan, sista avsnittet dessutom.
Ångesten i att vara skyldig 1300000 kronor därför att man inte ställt av fem skitbilar.
Nåväl.
Elin kom hem från Spanien i går och följde tävlingen från start till slut. I vanlig ordning fick jag ett sms där hon berättade om hur nervös hon var och att det såg mörkt ut.
När klockan var 22:45 slog jag över för att se någon shitboring dansföreställning som eurovisionen envisas med att bjuda på. Nu är det paus och vi ska räkna röster, vad göra? Kasta in några pretentiösa dansare som ska framföra något som ingen förstår med hysteriska lampor och svår musik. Ja! Men det hjälper inte att det är landets bästa dansare, landets bästa koreograf eller att de har övat i flera år, det är fortfarande dans.
Sedan skulle någon tysk tant hög på gud vet vad presentera the results. Elva bidrag skulle gå vidare. Alla deltagare sitter i sina soffor med epileptiskt flaggviftande, alla ser ut som clowner eller horor. Ingen får se normal ut, det är lag på det.
Och så börjar kvinnan som kan säga nöff poä på många språk räkna upp länder. Och det är Moldavien och Slovenien och sånt. Och Danmark. Och helt plötsligt inser man: De kommer inte räkna upp Sverige i år heller.
Och jag känner att jag nog bryr mig lite grann. Varför ska alla de här fattiga hittepåländerna komma i sina horklänningar och tro att de kan bättre än vi? Vi i Sverige är bäst på musik, vi har liksom kommunal musikskola. Vad har ni? Barn som får uppträda på torget tillsammans med en grizzlybjörn i koppel medan gammelmormor säljer ägg?
Hur det nu var med Moldavien och annat så fanns det plötsligt bara en plats kvar. Jag skulle just stänga av TV:n för att gå in till Joachim och vara arg som Bert Karlsson eftersom det där östpacket alltid röstar på varandra.
Och så: Sverige!
Sweden!
Det var så spännande! Jag gjorde ett sånt där tantrop som tanter gör när de blir lite lagom skrämda, mittemellan att de inte bryr sig och att de dör.
Oh! lät jag och fick lite hjärtklappning som tanter får precis innan de dör.
Och kroppen var fylld av en enda känsla:
SYRGAS!
Ni som har stora barn:
När fick era barn en egen mobiltelefon?
Ni som inte har stora barn men som har en åsikt:
När är man gammal nog att få en mobiltelefon?
Stora fyller nio i höst och hon har ingen mobiltelefon. Hon tjatar inte men har berättat att alla tjejer i klassen har en.
Jag är inte mycket för att anpassa mig efter hur andra gör men om exakt alla andra har så kanske det inte är juste.
Jag ser en intervju med Eric Saade och blir förfärad.
Jag har tänkt att Eric är lite som kusinen från landet, som jag själv. Lite töntig, glad och ödmjuk.
Men se filmen här
Det är ingen vacker syn.
Reportern, som är en gammal kurskamrat till mig (Hejhej Mattias), ställer relevanta frågor inför torsdagens semifinal och får en blasé inställning med trötta svar tillbaka.
Eric berättar att han inte gav någonting alls på repet, det var bara ”chill”. Mattias undrar då hur mycket mer Eric ska plocka fram i kväll.
”Nej, jag kommer bara plocka fram mig själv, den vanliga Saade”
Ett alternativt svar hade varit att han ska ge allt eller något i den stilen. Eller vad sägs om vad som helst utom att prata om sig själv i tredje person när man är 20 år och karriären är lika lång som avståndet mellan ordförande Persson och närmaste buffé.
Eric berättar vidare att han är så trött på att ”giga inför tomma arenor” och så dricker han vatten ur en flaska eftersom den långa intervjun på nära två minuter antagligen gör honom utmattad.
Mattias vill veta hur viktig publiken är för Eric.
”Publiken är halva artisten som jag brukar säga” säger Eric.
Så brukar Eric säga.
Joachim fyller 34 år idag.
Mobilen pep 6:30 och jag lekte med tanken att bara köra in en armbåge i sidan, säga ”grattis” och somna om.
Men jag gick upp och hämtade barnen, paketen låg i garderoben. Det var shorts, tröjor, cd-bok och Rockyalbum samt presenter från barnen som de gjort själva. Stora hade gjort en Mjällbymaskot i svart och gult i syslöjden.
På förmiddagen tog jag hand om Ellen och passade på att promenera bort till barnens skola för att hälsa på.
Det är himla varmt idag förresten. Jättevarmt. Nästan så att det är lite jobbigt.
Vid närmare eftertanke:
SYRGAS!
Lasse ledsen, bananen är mutsig.
Vad säger vi om det här?