Mästarnas mästare är Sveriges bästa TV-program. Jag njuter i fulla drag av Lyxfällan och annat, men det är inte riktig TV. Det är inte TV som konstform. Mästarnas mästare är OS i TV, i dubbel bemärkelse.

Och precis som alla andra älskar jag Ingemar Stenmark, hur kan man låta bli.

Men alla andra kanske inte stör sig lika mycket på Anders Limpar som jag gör.

Vad är det med karln? I går vann han någon slags värdighet när han slog Ingemar men den värdigheten föll till marken som ett par kalsonger med slapp resår så fort han började tjoa om att hade slagit ET.

VI SÅG DET LIKSOM.

Anders har konsekvent påpekat sin egen förträfflighet i varje avsnitt bara för att lika konsekvent sedan förlora och påpeka sin egen uselhet och tycka synd om sig själv.

Jag kan inte bestämma mig för om det är ett redigeringsproblem eller ett Andersproblem.

Men jag stör mig.

Och inte blev det bättre när Anders nästan dog på sin pilatesboll i går.

Jag fattar att det var tungt, vi fattar det Anders.

Men syrgas?

Vadå syrgas? Brinner det någonstans?

”SYRGAS SNÄLLA GE MIG SYRGAS”

”Joachim, vad är det han säger?”

”Han säger att han vill ha syrgas”

”Varför i hela friden då?”

”Jag vet inte”

Bara Anders vet vad han skulle med syrgasen till. Vi såg och hörde att han andades, han var en smula trött, det medges, men det brukar vanligtvis gå över när man har legat och åbäkat sig en stund på marken.

Och inte åkte han ut heller.

Men det såg inte jag. Jag sitter alltid inne i bibiloteket och nynnar på en trevlig melodi när nattduellen utkämpas i vardagsrummet.

Jag sitter där inne och far så illa. Jag är så nervös. Jag kan knappt andas. Kanske ska jag ställa in en tub SYRGAS!

Älskade Cat.

Framme hos Birgitta, dukat bord!

Roadtrip med mamma!

och jag har så många frågor

Eller många och många, jag har två.

1. Vem går ut på lokal och dricker vin samtidigt som man ammar sitt barn?

2. Vem pratar frivilligt med Studio Ett när man blivit nekad fler glas vin?

Kvinnan, som heter Jenny, vill senare inte kommentera saken vidare när Aftonbladet ringer upp vilket jag bara kan tolka på ett sätt: Hon var full när hon pratade med Studio Ett och hon är nykter när Aftonbladets reporter ringer och SKÄMS KANSKE IHJÄL EN SMULA.

När man tror att man har hört allt.

Jenny förklarar för Studio Ett att hon minsann har läst på Livsmedelsverkets hemsida att man kan dricka vin utan att barnet tar skada. Vad är detta för kvinnor som gör research för att kunna dricka alkohol?

Jag har ammat tre ungar och jag har aldrig druckit under den tiden och det handlar inte om att jag inte varit påläst. Det handlar om en grundläggande känsla av att det nog är bäst att låta bli.

Att dricka vin och amma handlar heller inte bara om ”vad som förs vidare till barnet”. Det handlar om att alkohol påverkar omdömet, koncentrationen och reaktionsförmågan för att nämna ett par saker.

Men framför allt.

Fram-för-allt.

Det ser för jävla illa ut med en morsa som dricker alkohol och ammar.

Jag hade förmodligen inte reagerat om jag sett Jenny på Rival. Jag hade tagit för givet att det var cider eller alkoholfritt vin i glaset. Men bartendern visste ju. Och han vägrade.

Det var när kompisen skulle köpa sällskapets andra glas vin som bartendern sa nej. Man kan ju just undra hur många glas de skulle druckit om de blivit serverade fler.

Personligen blir jag ganska påverkad av två glas och då är jag ändå en stor tjej.

När man lyssnar vidare på intervjun i Studio Ett förklarar Jenny hur hon ser på mammakraven idag.

Hon berättar att man ska ”vara så duktig” att det finns en ”otrolig press”. Jenny säger att bara för att hon har blivit förälder så tänker hon inte låsa in sig, inte sluta träffa folk, inte sluta visa sig ute.

Men vem i hela friden har sagt att du inte får det? Bartendern?

Och vet du Jenny, jag tycker det är ganska viktigt att som mamma försöka göra sitt bästa, att vara ”duktig”. Exakt hur duktig man vill vara bestämmer man själv. Jag tycker inte att jag är duktig för att jag inte dricker när jag ammar.

Att inte få dricka alkohol medan man ammar är inte en otrolig press, det är sunt förnuft.

Lyssna gärna vidare på debatten som flöjer i studioett-klippet då Carl-Jan från Grythyttan sitter och skrockar medan Linda från Ungdomens nykterhetsförbund försöker hålla sig till sakfrågan.

I går skickade jag tre texter och var nöjd med det men tänkte samtidigt att man inte ska gå runt och vara nöjd bara för att man sköter sitt jobb. Det är det lilla extra som ger njutning.

Framför mig på golvet sitter lilla och Lasse. Lilla vill titta på Nickelodeon och Lasse vill se Bolibompa.

”NICKELODEON!”

”Nej, så länge vi har ett litet barn i huset så är det Bolibompa som vinner”

Nu sätter han sig på lilla.

”HAN SATTE SIG PÅ MIG”

Jag måste laga mat men vet inte vad. Ingen kommer äta.

I går åt ”vi” grönsaker i ugn och till detta gjorde jag sås på gräddfil, hackad purjulök, mosad fetaost, ett par stänk tabasco, malen paprika och salt. Jag borde ha slängt i smått hackad tomat också, gör det om ni vill prova och berätta hur det blev.

Idag har jag frossat i youtubeklipp med Bill O’Reilly. Tjugo minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Psyksjuka människa. Eller republikan som det heter i folkmun.

Stora ligger i badkaret och har så gjort i en timme.

Jag har aldrig varit med om en unge som älskar vatten såsom hon.

När hon var fyra år tillbringade vi en vecka på Fuerteventura där vi frös röven av oss sex dagar av sju. Medan vi låg i solstolar och frös under hotellhanddukar badade stora i poolen tills hon var blå.

En eftermiddag hade hon legat i minst två timmar när det var dags att gå tillbaka till rummet.

”Nu är det dags att komma upp!” ropade vi varpå hon fick panik och började skrika hysteriskt.

En tysk gubbe flög upp ur sin solstol, dök ner i poolen och simmade med dramatiska simtag mot stora där hon låg i sitt hörn av poolen och betedde sig.

Skammen när vi förklarar för hjälten att hon bara är sur därför att hon måste gå upp.

Skammen.

Nu går jag och steker hamburgare eftersom lilla just sa:

”Okej mamma, du får välja, pannkakor eller hamburgare”

Frestelsen att säga: Då väljer jag nässelsoppa.

Frestelsen.

att om åtta år eller så få väcka tonåringarna så här

Jag längtar.

Foto: Ulrika Bergström, Östran

Alltså jag har ju inte sett den men den verkar rolig och uppiggande trots att den handlar om psyket och psyksjuka.

Mentalpatienter i USA är alltid så fräscha, de ser alltid ut som..skådespelare.

Här