Anders, min söte lille mansvän som jag inte vill sätta etikett på eftersom jag känner mig relationsanarkistisk idag, vill veta:

”Hur mycket kostade vinet?”

Och det är ju inte så himla roligt egentligen.

Men Anders och jag brukar bråka om vad som är dyrt när det gäller vin.

Jag sa en gång att jag hade köpt ett dyrt vin och när jag berättade att det kostade 80 kronor skrattade Anders hånfullt. 80 kronor är inte dyrt. Men jag framhärdade. Eftersom ett billigt vin kostar 50 kronor så måste ett vin som kostar nära det dubbla vara ett dyrt vin.

När vi hade tjafsat om saken en studn insåg jag att 80 kronor inte är dyrt. Men det sa jag inte till Anders, istället har jag börjat kalla alla viner över 60 för dyra viner.

Men vet du Anders, vinet i förrgår kostar ETTHUNDRANIO KRONOR. Det är dyrt.

Och vad mer; väldigt gott.

Jag lyssnar på Morgonpasset i P3 där en kvinnlig gäst kallar sig Relationsanarkist.

Jag kan förklara vad en relationsanarksit är lika lite som gästen själv. Hon svamlar och söker orden och allt hon säger låter exakt som det liv vi alla lever; att vi har olika relationer med olika personer. Skillnaden är att hon inte vill inte kalla dem relationer. Säger alltså kvinnan som kallar sig själv relationsanarkist.

Jag sitter och himlar med ögonen över yoghurten och tänker att jag måste formulera ett inlägg i detta ”ämne”.

Men jag hittar inte riktigt orden.

Men så läser Martina Thun upp ett mail från en lyssnare som känner igen sig. Lyssnaren vill veta;

”Varför är det här så provocerande? Varför blir de som har normala förhållanden så arga?”

Och då lossnar det för mig.

Jag blir inte provocerad. Jag stör bara ihjäl mig i all enkelhet.

Jag stör mig på ängsliga människor som inte bara kan växa upp. Anarkist, det var man på estetiska gymnasiet någon vecka för att bråka med ”normerna” sedan VÄXTE MAN UPP och insåg att det inte spelar någon roll vad man kallar saker. A rose is still a rose.

Väx upp och skaffa en pojkvän. Seså.

Läs och njut

Jag vaknade i storas säng bland gosedjur och prydnadskuddar. Det blev tydligen fullt i the master bedroom under natten och jag drog nitlotten eftersom Joachim skulle upp klockan fem.

På förmiddagen följde jag med stora till tandläkaren.

Och då hände tillexempel det här;

Jag går in till receptionen och ger en lapp till en av två kvinnor som sitter framför varsin dator. Hon börjar knappra på datorn, jag antar att vi ska få en ny tid. Helt plötsligt ringer det och kvinnan tar det. Och så börjar hon knappra på datorn för att hjälpa den som ringer. Jag tänker att jaha, så kanske man gör här. Jag tittar på klockan. Den har passerat klockslaget då storas kompisar går till matsalen och hon vill inte sitta där ensam. Jag väntar och låter stora välja en tandborste som kostar tio kronor, rafsar fram pengarna i plånboken och tittar på kvinnan. Ska jag vänta eller har jag missförstått? Kan jag gå? Är vi klara med varandra?

Jag lägger tian på disken och så går vi.

När vi kommit ut i kapprummet har jag kvinnan ropa; Dui måste få din tid!”

Och jag går inte tillbaka.

Mötets mening var alltså att jag skulle stå och vänta på ett samtal hon tog när hon skulle ge mig en tid?

Nej. Så här blir det efter barn nummer tre. Min tid bestämmer jag över. Och mitt barn ska inte sitta ensam i matsalen.

Jag kan föreställa mig hur det låter i fikarummet hos tandläkaren.

”Förstår du? Hon bara gick, så otrevligt”

Men jag bryr mig inte om vad människor säger bakom min rygg. Också en följd av barn nummer tre. Samt fyra år som bloggare.

Nåväl.

Senare på eftermiddagen kom Joachim inte hem eftersom han befann sig i Jönköping på utbildning.

Jag gjorde pannkakor och plättar eftersom barnen ville ha olika storlekar på sin ”middag”.

När Lasse var lagd och tjejerna satt i badkaret knackade Anette försiktigt på dörren och klev in med en bukett rosor.

”De är köpta på Ica, jag hinner fan inte åka till en blomaffär”

Vi åt pasta med lax och mozzarella med dyrt vin, kaffe och choklad och sedan lantchips och skvaller. Vi firade lördag på en tisdag.

Joachim kom hem sent o så sent eftersom han hade sett HV vinna(så klart).

Jag spelade Super Mario & Sonic at the olympics tills jag slog ett banrekord och sedan somnade jag med täcket upp till hårfästet.

Läs och njut

Läs och njut

ville att jag skulle skriva ett par rader. Och det gjorde jag så gärna

Av bilderna nedan kan man förstå att vi hade en underbar vecka på Gran Canaria.

Nu ska jag berätta om flygresan hem.

Jag hatar att flyga. Jag är så fruktansvärt rädd.

Jag är snäppet under de som måste ta sömntabletter.

Egentligen kanske jag tillhör den skara som måste medicineras men jag har tre barn som ska tas om hand.

När jag kliver ombord på ett flygplan talar jag alltid om för personalen att jag är flygrädd. Jag har fått för mig att de vill att man gör det, att de vill ha koll. De brukar fråga vilken plats jag sitter på och säger sedan att de ska ta hand om mig.

Under en flygresa till Stockholm stod en ensam steward och pratade med mig nästan hela flygresan. När planet landade konstaterade han att han lyckats lura mig att inte tänka på flygningen.

I lördags förmiddag klev jag ombord på den Boeing som skulle flyga oss direkt till Kalmar. När vi kommit in i planet möter jag en steward.

”Jag är flygrädd” säger jag.

”Det är som att åka buss” säger han och precis som vanligt så ser jag i hans ögon att han inte förstår. De som jobbar i luften förstår inte och det kan man heller inte begära.

Han säger sedan att de ska hålla koll på mig, ta hand om mig.

Jag beställer ett glas vin till maten och flygningen går bra, vi får mat och tjejerna spelar nintendo.

När vi rest i tre timmar flyger planet in i turbulens. Vi spänner fast oss och jag tar upp ett nintendo. Jag försöker koncentrera mig på Super Mario men misslyckas. Jag lägger ner det, knackar Joachim, som sitter på sätet framför, på axeln. Han vänder sig om och jag börjar gråta och skaka. Tårarna rinner, snoret rinner. Jag hör på mig själv att jag gråter med ljud mitt bland alla människor. Joachim ger mig en servett och jag börjar hyperventilera. Jag kan inte sluta gråta och jag har bara en enda tanke i huvudet. Nu dör vi. Det är svårt att beskriva rädsla men jag kan inte minnas att jag någonsin varit så rädd i mitt liv.

Jag vet inte hur länge turbulensen pågår men plötsligt lugnar det ner sig. Jag sitter stilla och försöker andas lugnt i servetten.

”Varför är mamma ledsen?” undrar tjejerna.

En halvtimme senare berättar piloten att dimman ligger tät över Kalmar flygplats. Det är inte säkert att vi kan landa och då får vi flyga till Arlanda istället.

Hela planet ber till diverse gudar att planet ska landa i dimman. För visst är det jobbigt att krascha i dimma och dö men att åka hem från Stockholm, det blir ju JÄTTEJOBBIGT. Jag sitter och ber till änglarna att vi ska flyga till Stockholm.

Efter en stund berättar piloten att han ska påbörja inflygningen och invänta besked från flygledaren vilket jag tolkar som att planet ska flyga närmare och närmare marken på vinst och förlust och ”se hur det går”. Jag försöker läsa Bamse för tjejerna och tänka på handlingen där Bamse och Lille Skutt är fast på en öde ö.

Efter en evighet ser jag lamporna på marken och sekunden efter landar vi med en vidrig studs varpå alla utom jag börjar applådera.

Vad är det då jag känner där jag sitter i ett plan som brakat ner i min hemstad?

Ilska.

Jag är så arg och ledsen och besviken. Men mest arg.

Under hela denna flygning har personalen inte tittat till mig en enda gång. Ingen har frågat hur jag mår. Ingen har gett mig så mycket som en lugnande blick med ett sånt där snällt leende som betyder så mycket för den som rädd är. 

När jag lämnar planet står mannen som tycker att ett flygplan är en buss och tackar alla resenärer för idag. 

När jag passerar säger han Tack, hej då och jag säger;

”Ja, tack, men något stöd fick jag ju inte” och fortsätter ut i Kalmarkvällen på den framkörda trappan med Lasse i handen. 

Han kommer efter mig. Han tar mig i armen och säger;

”Vad tyckte du att jag skulle ha gjort?”

Han säger det inte för att han vill veta, han säger det med blicken fylld av trots(?).

Jag vet inte om det är min uppgift att veta hur han ska sköta sitt jobb lika lite som jag förväntas veta hur Joachim löser lakvattenfrågor på sitt jobb.

Han fortsätter;

”Jag har inga piller att ge dig” säger han och slår ut med armarna. 

Piller?

”Du kunde väl ha frågat hur jag mådde, jag satt och grät och hyperventilerade bredvid mina barn”

”Men jag måste OCKSÅ sitta ner och spänna fast mig” säger han.

”Men varken du eller dina kollegor har tittat till mig en enda gång på hela resan” säger jag.

”Men vad skulle jag ha gjort?” säger han igen.

”Du kunde ha lagt en hand på min axel” säger jag.

Då vänder han och går in i planet igen. 

Jag vet att personalen i luften har fullt upp. Jag förstår, till skillnad från många andra krönikörer, att jag inte är den enda personen i världen. Men hur mycket hade det kostat den här mannen att se mig? Att lägga en hand på axeln när han passerar. Att säga att allt kommer gå bra. 

Jag satt 10000 meter upp i luften och var övertygad om att jag skulle dö tillsammans med alla mina barn. Jag var så rädd och utsatt och den som sa att han skulle ”ta hand” om mig gav fan i det. 

Jag är fruktansvärt besviken och arg och om jag i lördags morse trodde att min flygrädsla inte kunde bli värre så hade jag fel.

Tack Air Europa för det. 

så ska du lyssna på detta. 

Jag älskar böcker. Bra böcker.

Jag förstår aldrig böckerna som alla andra läser. Jag kom aldrig in i Da Vinci-koden eller Millenniumböckerna, jag orkade inte ens läsa ut Alkemisten och den är JÄTTETUNN. På nittiotalet blev jag bränd när jag läste Tisdagarna med Morrie och tänkte ”VAFALLS! Varför har den här insmickrande smörjan sålt en miljard exemplar i lika många länder?”

Tisdagarna med Morrie var så pretentiös och mossig och trist att diskussionen om bandy på en TV nära mig framstår som ett saftigt köttben av spännande information och livsvisdom. Jag vill inte överdriva, men jag nästan DOG så tråkig var den boken.

I julklapp av Elin fick jag en bok som heter Människor det varit synd om

Det är den roligaste boken jag någonsin läst. Den är så fruktansvärt rolig, bitter och allmänbildande. Och framförallt; den driver med några av Sveriges mest skitnödiga personer. Våra ikoner, legender och idoler. Ingmar Bergman och Sven-Bertil Taube för att nämna fler än en men mindre än tre. När boken är slut står de med röven blottad och mellan låren kan man ana en hängpung som krusats till en ledsen utpyst ballong av förnedring.

Kalle Lind. Jag bugar.

Och om några dagar kommer uppföljaren Människor som gått till överdrift i min röda brevlåda.

Den här klänningen som självklart kommer från Filippa, lär jag hasa runt i tills jag är en parant tant. Kanske har jag krymt något då och får på köpet ett vackert släp.

Joachim var som vanligt söt i acnechinos och skjorta som jag valt ut. Joachims snyggaste skjortor kommer från HM, Filippa K och Matinique om det var någon som undrade.

När Ingvar fyllde 60 åt vi på en fin restaurang som hade filmhörna, något man sällan ser på fina ställen. Lasse stängde ideligen av filmen, bara för att han kan, och då blev en tysk gosse sur och det kan man ju förstå.

Här sjunger vi för Ingvar som fick biljetter till Eric Clapton och mysigt hotell. Av sin fru fick han en Ipod fylld med Bob Dylan och Bruce Springsteen. Den fick han emellertid inte mycket användning av eftersom Lasse ville hoppa från poolkanten ”AJEN!” och ”AJEN!” och ”AJEN!”.

Mina solglasögon från Lindex har jag haft i flera år. De kostade 80 kronor och jag har använt dem så till den milda grad att färgen på bågarna skavts av. Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om dem och det enda jag kan komma fram till är att de täcker så mycket av ansiktet.

Joachim fick i julklapp en rysligt söt tröja med knappar(vem kan motstå en nyduschad kille i farfarströja?)

Och av Joachim fick jag som ni minns en ”klänning” som när man tänker(tittar) efter är en ”klänning” lika mycket som sandalerna är vadarstövlar.

I solen blir man kärvänlig. Kär och vänlig blir man. Inte så väldigt brun. ”Det beror ju på att du smörjer in dig i spf 50 pucko” säger Johanna där hon ligger och griljeras i kokosolja.

När jag om trettio år tittar tillbaka på bilder som den här; nytvagade, vita kläder, inga barn så när som på en tom vagn, glada avslappnade miner, kommer jag inte minnas att vi någonsin hade ett enda bekymmer i världen. Inte så mycket som en fläck på barnens tröjor hade vi på den tiden.